Energin är nollställd – Version 15.03.06

Igår var jag och Caroline ute på en sväng med Max och var med hans tjejkompisar Itsumi och Lii.
Och efter vi hade varit ute en stund och dem fick springa lite fritt i ett inhägnat område så var jag helt
färdig i ryggen. Jag har haft väldigt ont för övrigt sista veckan nu för jag gjorde en dum rörelse, väldigt
klantigt gjort. Ställde ner mina skor från skohyllan och böjde mig ner för att lägga dem på golvet för att
sedan ta på mig dem, smack så fick man väldigt ont. Tog en dag så gjorde man nästa misstag för veckan,
står upp och tar på sig strumpor och böjer sig fram på ett ben för att ta på ena strumpan, smack så fick
man svin ont igen. Jaja smärta är ju inget nytt för min del och det är ju inte farligt att jag får det men det
är väldigt onödigt att ha det. Ibland orkar jag inte gå “omvägar” för att slippa få smärta för det tar sådan
energi att hela tiden tänka på hur jag INTE får göra.

Hur som helst mår jag rätt bra med mina tabletter jag tar för mina självmordstankar och planer för att
utföra mina dumma idéer. Dem spökar långt bak men dem är inte alls nära längre eftersom jag numera
orkar tänka lite mer positivt på vad jag har uppnått på så kort sikt. Bortser man från alla tråkiga bitar med
att vara långtidssjukskriven pga min rygg och att inte kunna leva ett normalt liv för detta, så har jag ju det
faktiskt väldigt bra. Jag har en hjälpsam sambo som jag kommer bra överens med (bråkar aldrig) och vi
har våran son Max (det är våran hund om ni är nya på bloggen) och våran lägenhet vi fick köpt relativt
billigt och är nu värd mer än vad vi fick den för och även lyckats åka utomlands 2 gånger på strax över
två år. Jag och Caroline har tänkt på att åka tillbaks till Thailand i december månad eller januari över
en vecka (eftersom vi har hund nu, så kan man inte bara åka iväg en längre period).

Men vi får se hur det blir med den punkten, det är en hel del saker som kommer hända detta året på
den ekonomiska sidan då jag blir helt utförsäkrad och kommer inte få in några pengar. Dock kommer
jag få aktivitetsstöd under 3 månader och sedan återupptar min sjukpenning från FK igen.
Det ska inte bli några problem säger Caroline ekonomiskt sätt men jag blir bara väldigt nojig eftersom
det är ungefär fyra tusen mindre för min del i tre månader. Det är rätt mycket pengar ändå…

Hur som helst har Caroline väldigt bra koll på den biten och jag litar på henne även om min
oro för sådana bitar alltid tar över. Jag är något segare att hänga med i svängar när det gäller
räkningar och den biten så Caroline har tagit sig på den biten att klara av det. Hon tycker det känns
skönt att ha kontroll och jag litar ju på henne när det gäller vårat sparande och vad vi spenderar osv.
Vet tex att mitt “ex” eller flört jag nästan flyttade till hade en väldigt speciell syster som frågade mig
om jag kunde ta SMS-lån åt henne. Jag trodde hon skojade men hon behövde pengar till blöjor
och dagen innan hade hon köpt ett svin dyrt nagel-set som hon skulle “få in pengar på” som
misslyckades totalt. Gjorde såklart inte det och tänkte, vem fan har så dålig koll på ekonomin
så man inte har råd till basic saker till hemmet och till sitt barn. Ens barn går la först?
Vissa personer ska inte ha barn säger jag bara… Detta var inte en engångsföreteelse
utan dem hade flera SMS-lån och killen i det förhållandet hade ett olagligt körkort.
Man hör direkt vilken nivå dem människorna levde i, inget jag hade velat vara nära.

Jag är den personen som alltid vill göra rätt för mig och vill inte bryta några regler så
man får någon som snäpper än på fingrarna då man gjort något fel/mindre bra.
Så många tycker tex jag och Caroline är löjliga som betalar TV licensen haha.
Det är en konstnad som vi tycker är HELT ONÖDIGT! Eftersom vi inte tittar
på TVn överhuvudtaget. Sedan vi köpte våran TV (haft den i kanske 3 år) så
har vi nog inte tittat ens 10 timmar, dock har vi kopplat in den till Carolines
laptop och där kan man ju titta på TV4play osv.

Jaja orkar inte riktigt skriva mera nu och vi får se när jag skriver igen.
Men jag lever iaf och mår relativt okej ändå. Jag blir lite trött av medicinen
tror jag och har lagt flera timmars sömn extra per dag nu ett par veckor.
Sömn är skönt men det känns som dagarna rinner bort och det kan ju
vara rätt bra ändå att jag känner så eftersom det är en del grejer som
är på gång. Dyslexiutredning som ska göras om, nollställda min
sjukersättning, kanske hundutställning (om vi får hjälp dvs som
det blev sagt igår, jävligt roligt) och kanske då till värmen i
slutet av året (mår väldigt bra utav värmen för min rygg).

“Ny studie: Ungas självmordsförsök kan halveras” – Version 15.02.05

Håller helt klart med dem i klippet.
Man måste prata mer om hur man mår så fler personer kan räddas.
Det är känsligt när det blir allt för privat och jobbigt för stunden, men att få hjälp
när det behövs är något som är jätte viktigt. Det fick jag för inte alls länge sedan.

För er som missat lite hur jag mått det senaste, ska jag förklara lite vad som har hänt för bara några veckor sen.
Men tar lite gammalt först, som tidig ungdom började med mina självmordstankar och även gick över till försök.
Jag lyckades inte med mina mål och jag mådde såpass dåligt även då jag hade personer att prata av mig oss
(och skrev av mig). För något år sedan eller två, blev jag kontaktad av en sekreterare till programmet "Malou efter tio"
för att jag hade skrivit om ett utav mina försök här på min blogg.

Dem skulle ta upp självmordstankar/misshandel/oroliga familjesituationer som gör att ungdomar mår dåligt och vilken
hjälp det finns att få osv. Dem ville ha lite info varför och hur det var lite mer detaljerat för att ge exempel i TV vad det
kan vara för anledningar m.m. Så jag gav så mycket info jag kunde för att dem skulle ha lite mer "kött på benen" med
att ta upp olika grejer som händer runt om i landet i vissa familjer.

Dessa tankar, försök och planer har man haft genom åren men inget jag själv tagit speciellt på allvar.
Det var inga konstigheter för mig att jag kände att det var en enkel utväg från allt helvete man får stå ut med.
Jag kom tillbaks i dessa svackor och försökte igen även om jag hade fått det bättre med tiden. Jag har aldrig varit
orolig innan för dessa tankar eller att jag planerar och försökt mig på att försvinna. Men jag var riktigt orolig för det
runt jul/nyår och en bit in i Januari tills jag fick pratat med min läkare om detta.

Min livssituation som jag är fast i, har förstört en hel del och gett mängder med stora hinder till denna dag men jag har
hittills försökt mitt bästa att klara det ändå. Om man lägger allt det gamla bakom sig och tittar på det allra senaste så är
det: tråkiga kommentarer, myndigheter som inte tror på än, extremt dåligt bemött av en kurator (som bad om ursäkt för
hur hon behandla och pratade med mig osv). Mina hinder är inte över än utan det är en hel del kvar som står på listan
att fixa till innan jag mår bra inombords men nu har jag fått börjat med antidepressiva mediciner och det är verkligen
en mirakeltablett. Jag gick från att själv vara orolig för hur jag tänkte och ville göra och väldigt apatisk till livet i sig,
till att må extremt bra. Det märktes ganska snabbt tyckte min sambo, vilken inverkan tabletterna hade på mig.
Och jag kände själv efter ett par dagar bara, att jag mådde extremt mycket bättre och mina tankar och oro
bara försvann. Jag gick verkligen från 0 till 100 och jag fick till och med en glädjetår för jag kunde se framför
mig vad jag egentligen har skaffat mig i livet, trotts mina smärta och mina problem som kommit med min rygg.

Jag kommer ju inte undgå att ha ont men jag kunde ändå se att jag har lyckats spara undan till ett hem, vi har köpt
en helt ny bil, vi har en go hund och jag har världens goaste flickvän som ställer upp hela tiden på mig. Caroline får
ta väldigt mycket själv i vårat förhållande och hade det varit en annan tjej hade hon stuckit för länge sen.

Både jag och min läkare har siktat in sig lite mer på att jag kanske inte platsar på arbetsmarknaden.
Min stora oro är att den ekonomiska frågan blir kaos och jag måste ha ett lugn på den kategorin annars
blir jag väldigt ostabil i mitt mående. Det är nog inte jätte konstigt men jag reagerar lite kraftigare än att bara bli
orolig när jag ser fler och fler hinder återkommer varje dag. Så min ryggskada som jag får gå med varje dag i resten
av mitt liv och sedan att min dyslexi ställer till det även om det inte är ett stort problem i sig. Men det är ändå en jobbig
del att försöka få personer att förstå att det kanske bör göras på andra sätt för att man ska lära sig in saker och ting
lite lättare. Tänker på saker man ska lära sig snabbt för att sedan följa upp, min inlärningsförmåga och läsförståelse har
alltid varit låg och detta är något som ska testas igen.

När jag precis hade börjat på högstadiet och jag fick mina extra Svenska lektioner och Engelska lektioner.
Så märktes det ganska snabbt att jag låg ganska mycket efter i vart andra barn i min ålder borde ligga i för någon nivå.
Vi satte igång med en dyslexiutredning och visst hade jag stora tecken på dyslexi och jag fick på papper att det är lite
svårare för mig att ta in information osv. Men om man ska återgå till ämnet innan om att jag inte platsar längre på
arbetsmarknaden så är detta en utredning som jag ska göra igen, för att få ny fräsch utredning för att ha mer
underlag på att bli förtidspensionerad (detta var inte ett rakt nej från läkaren innan arbetsträningen).
Men eftersom min situation är oförändrad och såpass dålig, Samhall gav mig det lättaste dem kunde
ge mig i arbetsmoment och kortaste sträckan att ta sig till jobbet osv så, så ser min läkare mer och
mer att det inte kommer ändras. Jag har haft mitt liv oförändrat i 3 år och det finns inget man kan
göra och jag är okej med denna “utvägen” om jag bara får det bestämt snart för att leva i ovisshet
är något jag hatar (hatar är starkt ord, jag vet). Att vara 26 och veta att det är så det får bli och
att man har med sig sin läkare gör att man förstår att det faktiskt är så allvarligt.

Man väljer inte sitt liv och hur det blir, man har mer eller mindre otur och jag fick denna skiten.
Jag försöker att leva vissa dagar som att jag inte har ryggskada och det får man lida för sedan.
Tar på mig lite för mycket grejer för att känna sig duktig eller underlätta för min sambo (värt det).
Men att veta att jag kommer ha ständigt ont tills jag dör är något som är ganska ledsamt.
Om jag tar det lite lugnt och inte gör massa dumma rörelser som vridmoment eller lyft så
klarar jag mig rätt bra men men. Väldigt långt inlägg och nu ska jag och Caroline ut med
Max, sedan blir det att se Farmen som gick igår.

Japansk spets träff i Göteborg – Version 15.01.11

Idag har det varit full rulle och det var något jag såg framemot väldigt mycket men inte
berättat här i bloggen ännu. För ett par veckor sedan så bestämdes det ett datum då vi
som är med i gruppen “Japansk spets träffar Göteborg” kunde bestämma sig om man
ville hänga på en promenad med en massa hundar och människor såklart.
Varken jag eller Caroline har ju varit iväg på någon sådan träff och tänkte
att det blir nog jätte skoj för Max att få träffa andra hundar och även att det
kan vara en bra träning för honom och det var det. För idag hände detta och
det togs lite kort som jag tänker nu ladda ner snabbt och lägga in här.
Så jag snor dem direkt från gruppen nu så får ni se vilka kort som
blev tagna tidigare idag. Vi gick runt Härlanda Tjärn för övrigt.

 


 
 
 
 
 

När vi väl åkte in mot parkeringen och såg alla hundarna fick man ett leende och en varm känsla inombords.
Det var verkligen jätte kul att bara stå i mängden och titta på alla olika former och storlekar på hundarna.
Och några misstog sig för att Max var en tjej för han är så söt och det är inte första gången, lite kul ändå.
Vi var totalt 16 japaner och en jävla massa folk, på kortet nedanför stod nog 4 personer bakom kameran
också, så vi var allt en hel del folk. Vissa gick jätte snabbt (vi var en av dem) och vissa jätte långsamt.

Jag behövde nog detta för att få känna lite glädje igen och jag gick hela rundan med ett leende även om
det gjorde förbannat ont i ryggen större delen av sträckan. Det blev lyckat och vi kom tillbaks till våran
bil 1 minut efter våran parkeringsbiljett hade gått ut så vi var i bra tid ändå. Det hela tog ungefär 2 timmar
och det räckte gott och väl för min del. Det var max värme i sätet för mig även om jag hade tjocktröja &
varm jacka på mig. Och nu har jag fått sovit 4 timmar också och klockan är nu halv tio ungefär på kvällen.
Lite fel dygnsrytm blir det nog nu men är fortfarande helt färdig så det blir snart att sova igen tror jag.

Imorgon så blir det ingen arbetsträning då jag kände att det tog emot väldigt mycket i torsdags och fredags.
Berättade för min kollega jag går med att måndag och tisdag är jag borta på annat och kommer inte till mitt
sk “jobb” och hon skrev ner någon noteringen om det och sa okej. Försäkringskassan sa ju till mig att det
påverkar inte min ekonomin något om det bara är några strödagar sådär om jag mår dåligt som jag gör, så
jag tog nytta av det hon sa och hoppas på att få må lite bättre och återhämta mig lite mera.
Imorgon (måndag) så kommer min läkare att ringa mig och jag hoppas på att det går lyckat, börjar dock bli
lite skeptisk till att hon inte förstår allvaret med hur jag mår. Men hon vet ju inte om självmords skiten ännu..
Det återstår att se imorgon hur det hela gick och vad som behövs göras men när jag pratade med min mamma
igår om denna kategorin, så tyckte hon att det bästa kanske hade varit med anti depressiva mediciner ett tag.
Så jag har lugnat ner mig lite med min oro över alla plan som påverkas och vilka stora förändringar i livet det
kommer bli om det skiter sig. Jag har alltid varit anti emot att ta tabletter och speciellt sådana då jag har fått
höra en hel del om att medicinen blir allt svagare då man tar det och man får öka dosen osv för att det ska ge
någon effekt osv. Men om jag bara behöver det ett tag för att stilla det lite så jag får må mer neutralt istället
för att må så dåligt som jag gör och är så apatisk till livet i sig, så gör nog detta susen för mig (hoppas jag).

Jag fick frågan om det verkligen är så allvarligt och om det inte är så kanske att jag säger allt detta för
att jag vill att det ska hända något med min situation. Men det är med handen på hjärtat så att jag själv
är orolig för vad jag kan göra om det skiter sig. Det är verkligen så illa som jag “målar” upp det hela
och jag har inte varit rädd tidigare för att jag är så ostabil. På ett sätt vill jag inte försvinna men det
tynger inte ner såpass mycket att jag känner att det är värt att leva för jag vill bara försvinna.
Som min kompis Chris sa till mig, du har ju en jätte go flickvän, Max och en fin lägenhet och
det är inte småsaker eller grejer som är lätta att få tag på. Jag är lyckligt lottad att jag har allt
detta men ändå när jag mår såhär dåligt så säger hjärtat att det inte är värt något.
Jätte tråkigt att det är så, men innerst inne så betyder ju Caroline allt och Max
är min lilla son som får mig att må bra. Jag och Caroline har det verkligen
super bra och det går inte att få våran relation/kärlek till att bli bättre.

Blir lite tårögd av att skriva allt detta nu men jag får försöka även om det svårt, att hålla mig till:
”Allt löser sig, bara man ger det lite tid”. Dock fungerar det uttrycket väldigt dåligt nuförtiden.

Ger denna dagen 10 av 10 vilket fall som helst, tack Caroline, Max, Diana och Itsumi för idag.

För övrigt så tog Amanda J. korten som jag lånat till detta inlägget.

Erkännanden – Version 14.12.29

Tidigare idag när jag var ute med Max så fick han ett spratt och rulla runt i snön.
Han älskar verkligen vintern då det är en massa snö men han ogillar att det är så
kallt ute. Han tveka inte på att gå in i värmen men han gnällde lite för han ville leka
mera ute i snön (var också nått i snön han ville åt men det fick han inte).

Jag skickade ju iväg ett mail till min handledare om hur jag mår och vilka tankar som strävar omkring.
Hon blev lite orolig för mig och tyckte inte det är speciellt bra att mitt liv påverkas så stort med att jag
arbetar och mår så dåligt. Beslutet som görs av Försäkringskassan och vad läkaren kommer säga är
något hon inte kan göra något åt, men tyckte att det är något man måste ha med i utredningen då jag
arbetstränar. Hon frågade om det var okej att berätta detta för min handläggare på försäkringskassan,
för hon ville inte att jag skulle känna att hon skvallrar utan måste vara okej från mig.
Sa såklart att det hade varit jätte bra så hon också får reda på hur dåligt jag faktiskt mår.

Dröjde inte länge innan min handledare på Försäkringskassan ringde och hon hade fått läst på ett mail,
att jag har självmordstankar och blev lite bekymrad. Jag fick säga att det är inte bara att jag har fått de
tankarna utan även planering om hur det ska gå till och när osv, så det är rätt illa.
Hon sa oj och blev lite tyst, hon hade nog inte väntat sig att det var så dåligt.
Det vi kom fram till under samtalet är att jag får avbryta och vara hemma om jag inte orkar/mår bra
för att återhämta mig lite om jag vill. Jag sa att men om jag är hemma får jag inte in några pengar och
jag blir ju snart utförsäkrad men hon sa att upp till en vecka kan jag vara hemma utan att det påverkas
men att jag säger till mina kollegor att jag inte kommer och även skickar ett meddelande till henne.

Jag kan stå ut men det är tankarna som sätts igång när jag vet vilken jobbig dag jag har framför mig.
Eftersom när jag har jobbat klart så har musten dragits ur mig och då är det på hemmaplan jag ska
orka med att hjälpa till och där kommer den jobbiga biten. Jag jobbar extremt lite och jag får så ont
att det påverkar mitt liv efter “jobbet” och då ska jag behöva känna mig värdelös för jag inte klarar
av något pga smärtan, jag vill ju inte ha smärtan men den är oundviklig.

Nämnde till dessa två personer idag att jag har hållit detta inne ett tag för jag vill inte att någon ska
tycka synd om mig eller behöva vara oroliga. Men jag vet att jag måste ha hjälp och då är det bättre
att säga hur det ligger till även om det sårar nära och kära. Idag när jag berättade läget för min hand-
läggare på Samhall så fylldes mina ögon med tårar och jag var skakig i händerna eftersom det är så
jobbigt. Caroline blev såklart jätte ledsen över att se att jag mår så dåligt och det är detta jag inte
vill ska hända, varför ska jag få stå ut med så mycket ont? Det måste vända snart igen, så jag kan
få må bra och njuta av livet på något sätt. Det är väldigt mycket som spelar roll i mitt liv som gör
att det är mer eller mindre härligare att leva och sedan många saker som behöver tas tag i innan
jag kan få må bra igen.

Efter detta så berättade jag även för två nära kompisar vilka tankar och hur läget är med mig.
Ena sa att han själv har haft sådana tankar fram och tillbaks och vet hur dåligt man mår när det
gått för långt. Andra tyckte att jag borde se på dem goda sakerna jag har i mitt liv och försöka
få det att väga upp all denna oron och självmordstankar till att försvinna. Önskar att det var så
lätt att väga dåliga saker på en våg med bra saker jag har för att se vilket som väger tyngst.

Jag önskar bara att det löser sig, men ett möte ska bli av snarast med mig och min läkare tyckte
mitt jobb och FK. Så hon ringer säkert mig också snart och bestämmer ett möte men nu börjar
jag känna att försäkringskassan och Samhall börjar förstå mig till fullo men inte riktigt läkaren.
Vi får se hur det blir men jag är iaf orolig som inte litar på mig själv. Men sålänge jag försöker
tänka en dag i sänder och får försvinna bort lite i att sova några timmar och in i spelvärlden en
stund och kanske någon film per dag så är dem tankarna inte ivägen.

Jag skriver väldigt personliga saker som ni vet och exakt hur jag känner och tänker.
Vissa är säkert jätte ovana vid att någon är så öppen, och vad ska ni med denna
informationen med att göra? Hur ska jag bete mig? Ska jag skriva något eller inte?
För min del så spelar det ingen roll om ni skriver något eller inte, detta är ett ställe
för mig att få ur mig allt genom att skriva ner det. Att den är öppen och inte sluten
spelar ingen roll för mig, eftersom det jag skriver är rakt från hjärtat och inget på-
hittat eller vridet för att det ska låta bra. Och som jag skrev tidigare så vill jag helst
inte ha någon empati eller att någon tycker synd om mig, det enda jag vill ska hända
är att min situation löser sig och jag har kämpat länge nog nu för att stå vid en lösning
snarast. Vi får hålla tummarna att saker och ting löser sig snart.

PS:
Kom på att jag har erkänt för min mamma om detta face to face och man såg att hon
blev jätte ledsen. Vi pratade inte jätte mycket om allt detta men hon läser min blogg
ibland och hänger med i svängarna då vi inte pratar om saker som är jobbigt över
telefon speciellt länge. När man bodde hemma kunde man sitta i flera timmar innan
hon skulle ut och hon fick komma försent för hon tog oss före en utekväll.
Dem stunderna tyckte hon var världsbäst och för mig och även dem stunderna
min bror hade och pratade ensam med våran mamma betydde så extremt mycket.
Att känna att man kan prata med en vuxen som förstår och lyssnar på än och finns
där är jätte härligt att ha. Det är verkligen inte många vad jag vet som har den kontakten
med sin förälder. Men min mamma är som en bästa vän, love you!

Självmordstankar – Version 14.12.29

Jag har kämpat så extremt mycket så jag har börjat tappa lusten till allt.
Mina självmordstankar har funnit sin väg tillbaks och jag har berättat detta
för 3-4 personer men lite fler vet om detta. Det är något jag har hållit inne en
period för att jag inte velat att dem i min närhet ska känna att dem tycker synd
om mig eller något i den stilen. Jag vill inte ha någon medkänsla för vad jag får
stå ut med i livet, utan jag förklarar bara hur jag känner/mår på min blogg.

Jag tycker att jag kämpat på bra sedan jag gick in i väggen och hade dessa
tankarna sist. Jag har kunnat leva till och från med tankesättet “En dag i sänder”.
Men som sagt så är orken slut och jag vill ha en snabb åtgärd för att jag ska få
må bra, vad det nu är vet jag inte. Mitt problem är att bli tvingad (mer eller mindre)
till en arbetsplats där jag ska få smärta och jag gör så minimalt så det inte är anpassat
för fem öre för min del. Annan arbetsplats där jag kan jobba längre och få gjort mer
än bara byta papperskorgar i klassrum och kanske soppa lite. Av det lilla får jag så
ont att jag är gråtfärdig efter jag går därifrån, vem vill leva med ryggsmärta livet ut?
Ingen gissar jag på men det är mitt fall så som det ser ut nu, min rygg kan aldrig bli
bra och det finns inget jag kan göra för att få den till att bli bättre igen.

För många år sedan var jag tillsammans med en tjej som också hette Caroline som
min nuvarande flickvän gör. Hon fick reda på att jag hade självmordstankar och hon
tvingade mig att aldrig ha sådana tankar för annars skulle hon göra slut med mig.
Hennes oro att jag inte skulle finnas mer i hennes liv gjorde henne jätte orolig och
hon tjatade hål i huvudet på mig om detta. Jag var tvungen att lova henne och det
var extremt svårt att lova, eftersom mina löften är allt verkligen. Jag vill inte svika
någon med att säga att jag lovar något och sen inte hålla det. Så det tog ett bra tag
innan jag kunde ge upp och säga okej jag ska inte tänka i dem banorna mera.
Jag hade nog inte förstått då vad jag lovade men jag fick lägga dem tankarna
på hyllan för att inte svika henne (dock svek hon mig några gånger med att ljuga
osv, så jag var nog lite för snäll men det hör inte till detta ämnet).

Jag har brutit det löftet nu när jag har kommit tillbaks i dem tankarna och jag
började tänka på vilket sätt man ska till tillväga för att lyckas på ett snabbt
och bra sätt osv. Det gör mig själv lite orolig över min hälsa och att det har
gått så långt att jag inte tycker att livet är mer värt med Max och Caroline
än att ta livet av sig. Jag skrev ju som sagt i några inlägg sedan att jag är
helt apatisk numera och det stämmer. Det är väldigt sällan numera som
jag känner att livet är härligt och roligt men förhoppningsvis ändrar det
sig så småningom. Dock har det inte varit någon vändning på väldigt
länge så det borde snart bli en ändring. Det finns några punkter detta
året som kommer ändra saker och ting väldigt mycket och det är
förhoppningsvis många bra grejer.

• Utförsäkrad från Försäkringskassan.
• Leva mer för pengarna istället för att betala hårt på lån.
• Avstämningsmöte med handläggare på Samhall, FK och min läkare
• Både jag och Caroline kommer ha en summa att kunna köpa vad
  vi vill varje månad och inte någon gång ibland per år.
• Åka tillbaks till Thailand är en dröm, gärna i 2015 december månad.

 

Jag vet att självmord är egoistiskt för man inte tänker på dem omkring sig.
Men jag tror att dem som inte haft det så jobbigt att din ork är slut, vet nog
inte hur det känns att försöka kämpa när det inte finns någon lösning.
Jag hade tänkt hålla inne allt detta med att säga vad som försiggår inuti
mitt huvud för att jag vet att några kommer bli ledsna för min skull.
Denna situationen med dessa tankar har jag varit i många gånger och
kunnat återhämta mig efter ett tag, men det är fler hinder och stora hinder
att ta sig igenom och det är inget jag kan påverka. Mitt liv är i min läkares
händer och försäkringskassan med hur mitt liv ska se ut framöver.
Bli tvingad att arbeta i smärta för att jag inte kan få någon sjukpenning
och gråta på och efter varje arbetspass för smärta jag inte orkar ha.
Eller kommer jag kunna få en smärtfri vardag mer eller mindre pga
vad som blir av, deras uppgift blir min framtid eftersom jag är så
begränsad till att arbeta. Varken jag eller Samhall har kontakter
som gör att jag kan arbeta på en plats där jag inte kommer göra
dumma moment som gör att jag klarar av dagen.

Som jag har skrivit tidigare så var jag mega glad att kunna hjälpa till
hemma när jag var helt sjukskriven när jag  väntade på rehabiliteringen
i Borås. Jag kände att jag kunde avlasta Caroline med alla hushållssysslor
och jag kände mig duktig och jag mådde riktigt bra om man jämför med
tidigare då jag sjukskrev mig fram och tillbaks pga smärtan. Ingen kunde
lita på att jag kom till arbetsplatsen för att jag hade så ont, man blev det
stora minustecknet för dem inte förstod vad jag står ut med och dem
behövde ju mig på arbetsplatsen. För engångsskull kände jag mig
duktig hemma iaf och jag kunde pusta ut för att inte ses som ett
minustecken och Caroline kunde lita på mig.

Jag fick henne till att säga att det var okej om jag fick ha mina
sysslor på schema så jag kunde ställa mig in på att tex dammsuga,
tvätta eller att en städdag är påväg osv. Jag kände att jag inte var
värdelös för jag gjorde något för min sambo som fått tagit på sig
allt verkligen. Ibörjan sa hon att hon kunde ta det för att hon ville
inte att jag skulle få så ont, för hon blev ledsen över att se att vad
en enkel dammsugning kunde göra för mig. Att bära kassar från
ICA/Lidl gjorde så stor skillnad från att vara smärtfri (nästintill)
till att helst vilja sova bort smärtan några timmar.

Jag är starkare i kroppen numera och kan bära lite tyngre men
inte tillräckligt stark nog att kunna gå vidare än såhär. Med träning
kommer jag inte speciellt längre och ett felsteg och jag är på ruta 1
igen. Det finns dagar som jag ler lite mer det är korta stunder och
dem väger inte upp all den tråkiga skiten man får stå ut med.
Mina sjukskrivningspapper ligger på hög och staplas på varje
månad och vilken skillnad har det blivit sedan jag sjukskrev mig
från början? Ingen alls, det funkar inte och det vet läkarna om.
Dock har dem mer tro till att Samhall ska fixa detta åt mig så
jag kan återgå till att arbeta, dock är den organisationen ute
och cyklar ibland.

Jag tycker att Samhall är jätte bra att det finns men det passar
inte alla som är anställda där. Det finns en tjej som jag jobbar med
som säger att hon borde verkligen inte vara där, hon är anställd för
hon har dyslexi och vad undgår det henne att kunna jobba någon
annanstans. Hon säger att det var hennes räddning för hon gick
på socialbidrag och hon kunde inte tacka nej till arbete för att
då skulle hon inte få några pengar. Sen är det andra som faktiskt
klarar av sitt arbete för att Samhall har schyssta regler men sen finns
det den delen som jag ingår i, dem som inte klarar det kroppsligt
och dem inte hittar en plats som är anpassad nog.

Jag vet att man inte kan vara kräsen när det kommer till jobb och
du som läser kanske tänker “byter 10 papperskorgar drygt per dag
och får runt åtta tusen för du arbetsprövar och du gnäller?”.
Grejen är det att hela mitt liv påverkas av detta, är det rätt att jag
ska lida på min arbetstid och min fritid av smärtan och känna mig
så begränsad till att göra saker. Jag får tänka ett varv till om jag orkar
göra saker eller om jag kan hänga med på saker, tacka nej till tillfällen
jag kanske velat säga “hade jätte gärna velat följa med, det hade varit
skoj, tack för du fråga”. Nu vet alla istället att man klarar ingenting och
då är det ingen idé att inkludera tanken att fråga mig om saker.

Mitt liv kommer bestå i smärta och det har jag med facit i hand.
Mitt liv kommer bestå av många begräsningar som jag velat göra.
Mitt liv kommer bestå av mängder av tårar för jag inte är med i livets lek.
Mitt liv kommer bestå av personer som ser ner på mig som inte kommit lika långt.

Livet är ingen dans på rosor det vet jag, det är hårt och man måste kämpa
sig igenom det. Dock hade jag önskat att jag fått en nypa mindre minustecken
att stå ut med. Vi alla har våra stora hinder att ta sig igenom men jag känner att
det var sista  droppen som föll och jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Hade kunnat skriva mera om hur jag känner och tänker men jag måste gå
och lägga mig. Ska ju jobba om några timmar och upp om ett par timmar.
Jag hoppas ni inte ser mig som en gnällspik för mitt liv är verkligen upp&ner.
Ni som  följt mig ett tag vet att det inte verkar som att det tar slut någon gång.

Jaja natti natti.

Över 2 års väntan – Version 14.11.26

För strax över två år sedan nu så skadade jag min rygg på Liseberg, har gått fram
och tillbaks med sjukskrivningar för jag inte visste vad problemet var med min rygg.
Jag fick ett ultimatum att ta itu med min rygg så dem på min dåvarande arbetsplats
kände sig tryggare med min närvaro och allt blev väldigt seriöst och allt blev otroligt
mycket invecklat än vad jag trodde det skulle bli. Jag fick gå hos sjukgymnast varje
vecka som hjälpte mig med ett utformat schema för att träna och det tog extremt
hårt på kroppen och det var knappt värt det (för det var fel utformat från början).
Det räckte dock inte och jag fick höra av min läkare att det finns en möjlighet att
jag kan få hamna på ett sjukhus i sex veckor för att få ytterligare hjälp.

Först skulle jag till Lerum för att möta ett bedömningsteam som skulle se vilka saker
jag kunde göra rörelsemässigt och sitta ner och prata om vart mina gränser är på att
röra mig utan att skapa någon stegrande smärta osv. Detta var under en vecka som
jag fick gå igenom en massa tester. Hade väntat mig lite mer resultat på vad dem
hade och säga men det var egentligen bara en grund som sedan skulle presenteras
för min läkare om jag var duglig för nästa steg med att ta itu mina ryggproblem.

Detta stället var i Borås och det var en rehabiliteringscentrum, det tog emot väldigt
hårt först att behöva stå ut med att pendla när jag knappt har energi att gå och handla.
Hade varken styrkan eller energin i kroppen för att klara hushållssysslor och mådde
allmänt dåligt för att Caroline har fått tagit på sig för mycket av alla grejer man bör
hålla i skick och jag ville ha en förändring. Tänkte ännu ett varv på denna rehab:en på
sex veckor och sa till mig själv att det är ju ingen tvekan egentligen, såklart jag ska ta
den hjälpen jag får. Jag såg detta som något positivt i min dystra vardag i negativa
tankar och funderingar om framtiden. Trotts att det var över ett halvårs väntan
(om jag minns rätt) med att stå i kö för att få min hjälp.

Under tiden jag hade fått gått igenom allt detta så fick man höra kommentarer som
sved och det kändes som att ingen förstod vilken smärta man kan få väldigt lätt.
Jag tog avstånd från personer som trodde att mitt fall inte var så farligt ändå, för vi alla
har ont i ryggen och det finns arbeten där man inte behöver görakroppsligt arbete osv.
Alla möjliga kommentarer fick man men jag och min läkare samt min arbetsplats chef
tyckte att det är bättre att avvakta med att arbeta undertiden jag stod i kö på rehab:en.
Detta var endast för att inte kanske försämra mitt läge med att jag fortsätter jobba och
kanske pajar min rygg ännu mera men det är ju inte så roligt att höra för vissa.
Jag är ju hemma och snyltar på systemet med att vara hemma och jag låter min
sambo göra allt och allmänt bara latar mig vid datorn och vid mina intressen.

Dock var ju detta inte min bild som har all korten på borden och inte snappar upp
hur min vardag egentligen är men finns man ute på nätet så kommer det snabbt in
synpunkter på hur man ska göra och vad jag gör som är fel osv. Jag har under denna
perioden i mitt liv legat på och tagit itu varje steg så fort som möjligt och inte legat på
latsidan men varje moment tar tid med all väntetid osv. Hoppas att fler har mer förståelse
för andra och tro mer på vänner som står er nära eller familj som har det svårt.
Det är lätt att döma när man inte vet hur hela sanningen är, så jag förstår att man
kanske kläcker ur sig det ena och det andra men man borde tänka ett varv till innan
man säger/skriver något (bara så som jag tänker).

Titeln är ju att väntan är över och vad menar jag med detta?
Jo jag ska idag klockan tio iväg på ett möte för att se över en arbetsplats som kanske
är något för mig. Detta är i Alingsås så jag får inte lång resesträcka och det är troligtvis
lokalvårdare som tidigare men att detta är en arbetsprövning i tre månaders tid.
Så jag kommer börja med 2 timmar per dag 4 dagar i veckan (ledig torsdag).
Har längtat efter att få rutiner genom att börja jobba igen så jag är överlycklig!

Skaffa barn?! – Version 14.11.19

Jag och Caroline har passerat 4 år tillsammans och under våran period ihop har vi fått frågan många gånger.
”Ska inte ni skaffa barn snart?” och under en period sa vi faktiskt “vi har funderat på det och pratat om det,
men att det är inte ett bra läge just nu med boendet vi har osv”. Men hur är det nu? Vad är våran inställning?

Vi ändrade oss för ett ganska bra tag sedan nu och vi känner att vi vill fokusera på oss själva istället.
Vi vill hellre fokusera på att göra fler äventyr och unna oss saker i livet innan ett sådant stort steg tas med att
skaffa barn. Tidigare var våran idé att inte vara allt för gammal när vi skaffar barn för att vara en ung förälder.
Men eftersom vi sedan ett tag tillbaks och fortfarande vill vänta eller kanske till och med strunta i att ha barn,
så blir det att ha det bra tillsammans som vi har det nu. Stadigt förhållande och vi har våran lilla plutt Max
som får duga till “barn” för oss. Men kan säga att jag alltid velat ha dotter med namnet Sarah eller Sandra,
sedan jag var tidig tonåring kom jag på det, men som sagt är ju inte lika säker numera på barnfrågan.

Barnfrågor och vad personer tycker man borde ha innan man skaffar barn är så olika vad man tycker.
Men jag tycker det ska en stadig grund med boende och inkomst, alltså en stadigt liv i sig. Nu vet jag att
många kanske tänker, att sånt löser sig och det kanske det har gjort för många. Men jag tycker att det är
ett beslut man borde tänka om flera gånger på innan man gör en sådant beslut. Hur många par håller ihop
efter dem skaffat barn? Inte många vad jag vet… Och det är värdelöst, för då har barnet skilda föräldrar
och det blir tråkigt för barnet med en uppväxt där man får välja mellan mamma eller pappa.

Varför inte ge förhållandet en bra tid först med många lyckliga år utan några större bråk först?
Se om din partner är så vettig som du trodde från början och var inte för snabb med känslor/beslut som
oftast tas snabbt då man är nykär och kanske inte tänker så långt. Det handlar nog rent ut sagt om en
mognadsfråga, är du vuxen nog att ta ett sånt beslut? Sluta med det unga livet och bli en bra förebild
med att vara en duktig förälder. Tiden då många unga festar och har sin period som ung med att dricka
var och varannan helg får sitt slut och man fokuserar på att ta hand om ett barn och sin nya familj till
hundra procent.

Något som jag har hört ett antal gånger är tjejer som sagt “Jag vill bara ha ett barn att ta hand om,
jag skiter i vem farsan är” gör mig extremt arg. Vem vill inte kunna ha sina båda föräldrar vid sin sida
när man växer upp? Jag kan erkänna att jag har hört detta 3 gånger med handen på hjärtat och jag
önskar att det barnet får en bra uppväxt trotts att föräldrarna då inte testat om dem funkar bra ihop.

 

Jag bloggar efter mitt stora möte på vårdcentralen om hur det gick och vad som kommer hända.
Längtat efter denna dagen så extremt länge nu, ska bli skönt med att få in riktiga rutiner igen

Två dagar kvar! – Version 14.11.17

Om två dagar så kommer jag ha ett möte med Försäkringskassan, Samhall och min läkare.
Vi kommer komma fram till hur framtiden nu kommer se ut nu inom kort, hur många timmar
kommer jag att arbeta och hur många dagar i veckan. Tror det är det i stort sätt, vet inte hur
lång tid det kommer att ta innan jag får en plats på något ställe, men vet att dem sa såhär till
mig sist jag prata med dem på Samhall.

“När du är klar på rehabiliteringen och du är redo för att pröva att arbeta igen.
Så tittar vi på vilka områden som skulle kunna funka för dig, och även hitta en
arbetsplats där du kan känna dig trygg och ha ett ställe som blir ditt område.
Så får du rutiner att hålla som du gillar och då blir du inte förflyttad runt som
det lätt kan bli inom Samhall”.

Tror det kommer bli super och jag ser framemot mötet även om det är många funderingar
kring hur min vardag kommer se ut. Dock visas det snart och det kommer kännas skönt
att få rutiner på riktigt. Jag har infört tvätt och dammsugnings schema för min del här hemma
så jag vet när jag får göra en insatts. Att jag har schema lagt vad jag kan hjälpa till med här
har inte tillåtits tidigare så det känns skönt att jag inte får höra “Jag vill inte vara en hemmafru”
när jag faktiskt vill hjälpa till, men jag behöver satta dagar varje vecka för att det ska funka
med mig. Annars blir det inget gjort för min del, eftersom jag behöver rutiner som är schema
lagt (ser inte när saker och ting behövs göras). Vi alla är olika som tur är och jag vill ju såklart
göra mitt allra bästa hela tiden, så man inte får höra att man är lat eller inte hjälper till eller nått
sånt. Ändringen på detta med att jag fick in mina rutiner har gjort att Caroline mår bättre och
ibland kan hon till och med säga: ”Jag hjälper dig, för annars känns det som du får göra
allt och jag inte gör någonting”. Så det är nice med stadigt förhållande utan några
problem eller tjafs (nog ganska ovanligt att man matchar varandra så bra).

Saknar värmen, var som en kung och min rygg var inga problem alls. Min rygg älskar Thailand!

Det är inte ofta jag har känt mig fin i några kläder. Men där fick jag allt några fina köp + klocka <3

För er som snubblat in på min blogg och är nya, kanske inte ni vet hur länge jag och min
sambo har varit tillsammans. Det är strax över 4 år nu och på denna tiden har vi gjort mängder
med grejer som jag aldrig trodde skulle kunna hända på så kort tid. Jag tänker på dem roliga
bitarna som jag måste fokusera på lite extra på, så jag höjer min känsla av att må bra eftersom
den är väldigt låg. Rabblar upp grejer, 2x Thailand resor, köpt lägenhet, köpt bil och ser
framemot att få börja en ny hobby kan man väl säga men nämner inget om det nu i bloggen.
Det krävs det mycket tid till att lära sig först och sedan vara försiktig men jag har läst, lyssnat
till mig information mestadels och även tagit och sökt på egenhand om information på nätet
för nybörjare. Så vi får se hur lång tid det tar innan jag kan börja men är fortfarande osäker
på det så det blir att träna in det mera såklart. Men nog om det!

Våran fina KIA – Picanto som hela familjen på 3 gillar. Max älskar att åka bil förresten.

På torsdag eller fredag ska jag träffa en person jag lärde känna lite smått på rehab:en.
Han har skaffat sig en hund som heter Doglas och ser ut att vara ungefär i samma storlek
som Max. Så dem ska få träffas och busa med varandra, Max älskar ju att träffa andra
hundar men han brukar vara väldigt gnällig först tills han känner sig bekväm med den
han träffar. Sen bara några minuter efter så har han lugnat ner sig och är cool lugn,
så det är rätt nice att det går så fort. En grej som jag och Caroline inte gillar med
Max är att varje gång han ska poop:a, så blir han förbannad/irriterad ungefär
hälften av alla gånger. Det börjar med att han ska bita i kopplet och vill
lägga sig på det. Men då håller vi handen så långt in som möjligt så han
inte kommer åt kopplet, då har han inget att bita i och slutat ganska
snabbt ändå. Men så störande att han ska bli sur bara för att han
ska göra ett utav sina behov Aja han lugnar väl ner sig med
tiden ju äldre han blir, han har ju så mycket energi numera.

Japp vi avslutar väl inlägget med den kategorin, trevligt va?
Är det något ni undrar över så kommentera gärna!
Accepterar kommentarer om det är något vettigt :)

FixarJocke – Version 14.03.21

Hey guys, just a quick update in my life whats going on right now.
For a couple of days I hanvn’t felt so good, might have a infection in my body or something.
My muscle is sore and my throat isnt well either. Poor me haha. But the only one that brings
me up from this boring state I’m in is Max and Caroline hehe I feel so happy when they
are around me. Just look at Max for example, so fluffy even if he really likes to struggle alot
when we are out and walk him haha. I wasn’t really in the mood for a struggling dog before,
but he did what he needed to do outside and we went in. So tired now when I’m sick and I
have now went to bed really really earily lately. I guess thats normal to be in my current state.

Eariler this week I got a phone call from a lady *woho* haha just kidding. She works with
people at my work that have been home from work for along time, and she is trying to help
people out on diffrent jobs when the time is in. So after my rehab I know more (hopefully)
what I can do and how much I can handle without great pain and bursting out in tears. I did
that alot after my day was done at my last job I had in a general store becuse the pain just
gained during the day. And had to sleep it off to make it better sadly.. What a life huh?

Well about this call, she told me over the phone that there is alot of diffrent jobs in my town
where I live. Though seems like all of those jobs are cleaning jobs as I had before that didn’t
work out good for me and my back. I’m thinking like this: I know how its going to be, and
I might be able to work with that BUT for not that many hours per day becuse I WILL get
pain after those days but not as much as before if i decrease the amount of hours per day.
But the best would be to find something that works out for me so i can gain abit more money.
I hope you guys get my message, dont want to be on a workplace where I gain pain and less
money than a place I could handle okay, and still gain more money becuse I could work longer.

Me and Miranda from America are still mailing back and forth and its so nice.
Being able to get back to her and see how she is doing is great. Everyime she tells me something
positive I feel happy for her. Me and her have had some sad years with alot of struggling with our
family (for me just my fathers side) but in the end it all works out good if you stay strong. Though
it feels at those hard times that its never going to stop and you feel to just give up, but time will tell
and it will be better later on (mostly).
For example If I didn’t talk about my past about my abusing father and my childhood, I wouldn’t
be as strong as I am today and I would probbly so shy and frightened of talking to other people.
Becuse all these convos with diffrent people I have had, have made me like superman (not nearly
that strong but strong haha). So thats awesome, dont hold difficult subjects inside of you, you need
to open up and I promise you! It will be better later on..

Enough will me giving tips! MysteriaSecret asked me a random question:

”If you had the chance to move to a magical place where everything awesome you could
ever imagine, existed, but you had to leave this world and everybody here, would you do it?”

I wouldn’t trade my lovely monkey queen aka Caroline or Max or my family I have contact with
for a better magical place. But if it’s so magical and awesome, my family might exist there too?
If so, I would go rightaway! Super awesome, snacks and candly all day and its super healthy.
Oh gosh, would probbly puke all day? But if its a magical place it would be healthy aswell!
Hmm I belive thats an awesome answer to your questino Myst!

FixarJocke – Version 13.03.18

Idag såg jag avsnittet där jag hade varit med i deras statistik/forskning där dem pratade om självmord.
Jag kände igen mig så mycket i Mina (blonda  tjejen som är skådespelare) och efter att ha kollat på
avsnittet så hade jag fällt några tårar. Tänk att man varit så himla nära på att avsluta livet och som
dem sa på avsnittet; “Många tänker att om jag tar slut på detta livet, så kanske jag får det bättre
i nästa liv som jag får”. Och så vet jag att även jag tänkte men som jag sa till journalisten så var
det en person jag lovade att aldrig mer försöka eller tänka på självmord något mer.

Klicka här för att se klippet på TV4Play!

Eftersom jag tar löften så hårt så försöker jag allt för att inte bryta dem och det var många år sedan
jag lovade det och inte tänkt på att ta slut på mitt liv. Så har jag lyckats ganska bra men det var väldigt
svårt att lova en sådan sak som jag visste att jag kanske inte kunde hålla. Men min dåvarande flickvän
tjatade till sig det och det kan jag ju tacka henne för att hon tvinga mig att lova henne det. Eftersom jag
är nöjd med mitt liv (vissa delar hade jag extremt jävla gärna ändrat) och jag mår bra idag om man bortser
ifrån vissa delar. Men allt löser sig om man bara ger allt lite tid, så jag försöker hålla mig stark och hålla
livsglöden uppe även om det är svårt ibland att se något ljus eftersom så mycket i mitt liv bara är hinder
iaf den senaste tiden.

Kommentarer utav en person som sänker mig (det är en “vuxen” person i min omgivning) och sedan är
det lite jobbigt att försöka hålla humöret uppe när man är deprimerad men jag vet att det har med ryggen
att göra (eftersom ryggvärk leder gärna till depp och då drabbas alla kategorier).

Men jag går ju iaf och tränar två gånger i veckan och det har hjälp lite men jag får ont i vissa lägen och
det kan hugga till och hålla i sig resten utav dagen om det händer osv. Så idag på jobbet högg det till i ryggen
och det påverkade min träning då jag inte kunde göra allt som jag skulle. Vissa moment blev för jobbiga och
det gjorde jätte ont. Så när jag skulle göra en viss grej 15 gånger, klarade jag det bara 8 innan jag vek mig
av smärta och vid ett annat tillfälle skulle jag göra 10 men klarade bara av 6 eller 7 och detta skulle jag göra
x 3. Så idag gick det inte alls bra för min del på rehab träningen men den träningen jag gör kommer göra det
lättare senare då jag får tränat upp min kropp bit för bit.

Min sjukgymnast sa att det kommer så småningom men detta kommer ju ta ett bra tag innan jag är “bra” i
ryggen och kan återgå till att arbeta precis som förut. Men det är bara att kämpa på och ta en dag i sänder.
Så det är så jag försöker tänka så jag orkar med mitt liv. Siktar gärna in mina drömmar på att åka till Thailand
igen nu i Januari igen och att få försöka få flyttat under detta året innan våran resa men det tror jag inte är omöjligt.

Jaja nu ska jag inte skriva på även om jag säkerligen hade kunnat skriva bra mycket mer om vad som
händer och vad man tänker på. Men nu avrundar jag med att skriva godnatt och hoppas ni har haft en
bra dag. Själv har jag streamat ca 5-6 timmar tror jag har haft det roligt under den tiden även om jag
bara höll mig till ett spel.

FixarJocke – Version 13.03.13

Dagen har varit helt okej om man bortser från uppgifter på jobbet som inte min rygg gillade alls.
Men efter det blev det att bli upphämtad på stationen och så åkte vi till Aling-Thai och åt lite buffé.
Sedan var det dags att åka hem och vi stannade till på ICA för Caroline skulle in en sväng på Apoteket.
Efter det spenderade jag resterande utav dagen och kvällen med mina prenumeranter på Twitch.
Det blev lite Q&A och det var lite roliga frågor kom upp och imorgon frågade dem om
jag kunde köra ”facecam” så jag sa att om dem ville det kan jag fixa det.
Det betyder alltså att jag spelar med min webcam på.

Men över till det många var så hype:ade över med journalisten som ringde upp mig tidigare idag.
Jag visste ju inte vad dem hade på hjärtat men jag visste ju hur deras program funkar och hur dem brukar
se ut som jag skrev i tidigare inlägget. Djupa samtal och väldigt seriösa samtalsämnen som är känsliga eller
då någon förklarar sitt liv genom det tråkiga dem gått igenom.

Det dem ville ha, var info ifrån personer som försökt ta självmord och hur tankarna omkring det var och hur
man tog sig ifrån det. Sedan hur föräldrarnas part i det hela är och vad dem kan göra åt saken för att underlätta
det hela för ens barn. Vilka hjälpmedel det finns och jag gissar på att dem kommer även berätta om vad personer
varit med om utan att nämna några namn dvs skulle jag tro.

Så jag förklarade snabbt hur allt börja för mig och under vilken ålder som jag blev slagen då jag var liten osv.
Och jag pratade på så man blev helt torr i munnen och sen räckte det, dem fick info hur det var i mitt fall och
hur jag lovade en dåvarande flickvän att aldrig försöka någon mer gång med att ta livet utav mig och har inte
försökt bryta löftet sedan dess. Det som är lite kul är att jag känner att vissa personer känner att allt med detta
handlar om empati och mycket om “tycka synd om mig” men det är inte jag som tog kontakt med dem.
Utan tvärtom, dem sökte upp mig och ville veta och jag förklarade.

Mina tråkigheter med självmordstankar och tankar på min pappa som gjorde att jag mådde riktigt dåligt är ju
över för länge sedan. Men ändå tror folk att det handlar om något annat än att jag bara förklarar hur det har
varit för mig. Speciellt när man helt random gör narr utav något man skrivit tidigare för att man antingen
har något emot mig eller att man bara vill jävlas. Börjar bli trött på vissa personer ganska kraftigt.

Och har jag skrivit sluddrigt nu så är det för jag är påväg att somna haha.
Jaja blir nog ett inlägg snart igen ska ni se. Pözz på er sålänge!

Update!

Bloggar inte nuförtiden men har en del att skriva ner nu iaf, vad som har hänt och åstadkommit sedan sist.

Chattade med en gammal klasskamrat via facebook och vi båda hade sett den nya filmen The Avengers.
Han gav den 10 av 10 och jag samma betyg. Dock tycker jag att man måste nog ha sett några andra
filmer innan man ger sig på denna filmen (The Hulk, Iron Man, Captian America och Thor).

Vi nämnde också vilka kommande filmer som är värda att se och han sa att vi kanske stöter på varandra
på biografen. Men jag bor ju inte längre i Göteborg, utan i Alingsås och jag tror det är många av dem man
träffade varje dag i skolan, inte riktigt har någon koll på vart ens gamla klasskamrater håller hus.
Jag ser att många av dem jag har gått i skolan med har skaffat sig barn eller barn är på väg.
Eller så har dem flyttat sig längre bort ifrån storstaden till mindre ställen.

Jag ser helt galen ut på kortet och jag har blåst håret rakt upp för jag är lite tokig som sagt.
Men ah som ni ser har jag fått ganska långt hår igen och jag vet inte själv vad jag tycker om det.
Först ville jag ha kort hår igen men sen ångra jag mig för det var inte så illa ändå. Men vissa dagar
vill jag bara ha bort allt, medan vissa dagar är det faktiskt helt okej även om jag hade velat ändra
några få saker. Hur som helst mår jag bra och allt flyter på som vanligt, fast mer än vanligtvis.

Det har hänt en del saker sedan sist jobb mässigt som har gett massa med stora plus i mitt liv.
Sedan jag fick min anställning på Samhall AB så har det gått bra om man bortser ifrån vissa tråkigheter
med en kollega osv. Sedan jag blev anställd där har jag velat komma ur deras system och dem också.
Så dem har hjälpt mig att hitta ett arbete utanför deras kretsar och jag kom tillslut till en butik!

Dock trodde jag att det skulle bli butiksbiträde men det var ju städning som gällde.
Men nu i efterhand ser jag mer plus med min arbetsplats än tidigare. Tidigare tog det mig 3 timmar totalt
från att ta sig till jobbet och hem igen, resemässigt. Nu när jag har bytt arbetsplats och hamnat närmare
Alingsås, så har jag numera halverat min resetid till och från jobbet. Och därmed blir det mer tid hemma
som ger stora plus.

Förut köpte jag mitt månadskort för 1065kr och nu när det är fastställt att jag ska få anställningen i Lerum,
så kostar mitt nya månadskort 695kr istället. Så där sparar jag nästan 300kr och kommer nu få in mer varje
inarbetad månad, som betyder att jag kan spara undan mera varje månad till saker jag vill ha.

Något som är aktuellt är Thailand resan i november och en ny dator (vill uppdatera mig, haft min dator i
fyra år nu tror jag). Och jag fick glada besked från skatteverket för ett par månader tillbaks, hela sju tusen
kommer jag få tillbaks (aldrig fått nått eller behövt betala innan, eftersom jag varit arbetslös innan).

Så nu har jag berättat allt ekonomiskt känns det som men det är en ganska stor förändring i mitt liv.
Men det blir väll så när man byter jobb och det för engång skull går bra för mig. Har alltid haft mothugg
men nu har det vänt och jag har byggt upp mitt sätt att hantera problem så mycket bättre nu också.

*Caroline tog kort på mig när jag sov, hahaha*

Jag hade det som sagt det ganska tufft en period nu för ett tag sedan.
Och det fick mig att inse att problem kommer och går hela tiden och ibland kommer allt på engång.
Men det hjälper verkligen inte att bli sur/ledsen/besviken/gråtfärdig/hjälplös osv. Man får bara kämpa på
som vanligt och göra det bästa utav situationen även om det känns helt hopplöst. Jag tappa verkligen allt
för att bli i ett negativt tillstånd. Så när allt jävlades som mest, så brydde jag mig inte speciellt mycket.
Bara lät dagarna gå och tänka “imorgon är det en ny dag” ungefär. Lätt att säga så (eller skriva för min del nu)
men jag fick verkligen stå ut med mängder med hinder. Och nu ser jag nog lättare på livet och dess hinder,
samt hur man orkar fortsätta även om det är svårt.

På onsdag (2 maj) fyller jag tjugofyra och det känns lite konstigt.
Minns när jag fyllde 20 och gick in på bolaget för första gången, kände mig alldeles för gammal.
Får jag köpa här? Darrade när jag sträckte fram mitt ID-kort osv. Vuxenlivet kommer allt närmare och
närmare för varje år och stora planer är i bruk. Kan avslöja att jag och min sambo (som gjorde tårtan
som ni ser över denna texten) har planer på att spara undan pengar till att köpa en lägenhet här i Alingsås.

Men det kommer ta ett par år (ett par, inte några eller många år framöver) eftersom det finns saker
man vill ha och saker man vill göra, så som thailandresan t.ex. Och allt detta är möjligt pga låga utgifter
och att vi båda har jobb.

Livet leker

 

Fråga 1: Inga problem med något låter det som?
Svar: Beror helt på hur man ser problem eller hinder, man tar allt med en nypa salt helst.

Fråga 2: Relationen med din sambo verkar stabil och bra, är den det? Eller är den upp och ner
precis som livet, dalar och svackor osv.
Svar: Än så har vi inte haft några bråk och väldigt ofta har jag känslan av att jag är nykär, så det är
hela tiden på topp. Diskussioner kan man ju ha och komma överens om något är mycket bättre och
det hela håller mycket bättre relations mässigt om man kör den stilen.

Fråga 3: Du ger ut väldigt mycket privat i din blogg och vissa saker borde man inte kanske skriva
ut på internet? Men du verkar inte ha gränser eller har du det?
Svar: Jag är medveten om att jag är väldigt frispråkig om vad som händer i mitt liv men ser inte dem
negativa sidorna med att förklara hur jag har det i mitt liv. Jag tror innerst inne att alla vill alla gott,
och tror inte dem använder sig utav information för att knäcka personer. T.ex om jag skriver att jag
är nere och att det är jobbigt, så tror jag inte någon trycker ner än ännu mer eller tar fördel utav
att jag mår dåligt. Eller nu när jag har förklarat att jag har det bra ekonomiskt för att jag har ett
arbete som “alla” andra har. Att t.ex någon kommer tjuva mina pengar på något sätt eller något.
Alla får skriva vad dem vill i sina bloggar eftersom det är deras egna “dagbok” eller vad man
nu kan kalla det.

Fråga 4: Ser du vem som kommenterar eller deras IP?
Svar: Hade jag betalt för att använda min blogg för extra funktioner hade jag säkert kunnat det.
Men jag har ju inget stort intresse för att ha koll på mina läsare eller för att blogga flitigt ändå.
Så det enda jag kan se genom att vara gratis användare på blogspot är mina visningar sedan
jag startade bloggen och hur många sidvisningar per inlägg jag har osv. Inget speciellt sådär.
Alltså kan man vara anonym när man kommenterar och man får som sagt skriva vad som helst
eller fråga vad som helst. Inga frågor är dumma eller fel.

Fråga 5: Hur kommer det sig att du fira med tårta 28 april när du fyller år 2 maj?
Svar: Min sambos mamma kom över med en present och åt mega god köp mat hos oss.
Så det blev att ha ett litet mysigt mini kalas för mig. Men jag ska ha fest för vänner och bekanta
den 5 maj, dock är det väldigt många utav dem jag har bjudit som inte ens har kommenterat
deras inbjudan. Lite tråkigt men ett “Jag kommer inte” eller “har annat planerat” hade ju
varit bättre än att inte ens kommentera tillbaks. Men men :P

Fråga 6: När kommer nästa inlägg och vad kommer hända härnäst som är värt att nämna?
Svar: Nästa inlägg har jag ingen aning om när jag lägger upp och inom den närmsta tiden är det bara
biobesök, jobba och njuta av jobbfria dagar. Inga stora äventyr vad jag vet, mer än att jag vill åka
till Jönköping snart för att hälsa på mina vänner där uppe. Dock behövs det en del planering från
båda hållen för att det ska gå igenom bra. Känts lite osmidigt de senaste gångerna jag varit där nu.
”Vem ska jag sova hos idag/imorgon?” allt har varit lite löst sådär om ni förstår.

Ändring på YouTube!

Om ungefär en timma ska jag iväg till jobbet fast får det lite lyxigt idag, för Caroline ska köra mig till stationen. Vi har fått lånat hennes mammas bil nu när hon är i Thailand, så det blir lite äventyr nu
snart. Så nu till helgen blir det Ullared (och vi ska hämta upp min mamma i Göteborg också).

Hur som helst har jag ändrat lite på min YouTube kanal nu och fixat till lite mer info på mina videoklipp. Där jag nu mera har i slutet av varje klipp skrivit i videofilmens namn, vad jag har filmat in klippet med. Ni ser på denna bilden så står det antingen [ HTC Legend ] eller [ HDC-SD90 ].
Som i sin tur betyder att antingen är det via mobilen eller via videokameran.

Ställ frågor eller krav!
Ni får vara anonyma om ni vill då ni kommenterar era krav eller frågor!

För er som inte har sett mina klipp och är nyfiken på min YouTube kanal så är det bara att gå in på denna länken: http://www.youtube.com/user/mjou88/videos. Ni får gärna kommentera och bli mina prenumeranter på min användare, som innebär att ni blir informerade när jag har lagt upp något nytt igen. Ska försöka få med något nytt varje vecka kanske? Något ni skulle vilja se eller veta?
Finns ju möjlighet att bestämma ni när frågan ställs. En dag i veckan där jag gör ett videoinlägg?

Dagens början

Idag har iaf dagen börjat rätt kast för övrigt, är riktigt trött men det kanske är för att jag har sovit
mindre än 4 timmar (kan vara så) eller för att jag är lite ovan med att gå upp såhär tidigt efter att ha
varit hemma 3 dagar förra veckan från jobbet pga hög feber och en feberfri dag på fredagen.
Så det har blivit mycket sovande och mycket spelande, bra kombination eller hur?

Jag ska nog försöka blogga lite mera och få tillbaks känslan över att skriva av mig lite granna.
Är ju som sagt ganska så personlig som ni har märkt (ni som varit med ett tag eller ni som känner mig). Det roliga är att många blir chockade när jag är så frispråkig om min barndom och berättar gärna i detaljer om hur jag blev illa behandlad utav min “så kallad pappa” som är min biologiska pappa för er som inte känner till denna berättelse där barnmisshandel är den stora stämpeln.

Avslöjande på bloggen! (Läs inlägget)

Det var ett väldigt bra tag sedan jag bloggade via datorn, funkar ju rätt bra att göra det via mobilen.
Brukar blogga på tåget till jobbet och uppdaterar er läsare om vad som försiggår i mina tankar och
mitt liv. Märkte igår att jag hade fått en ny människa som kommentera, så min blogg borde spridas
på något sätt iaf. Alltid kul med nya besökare, men det brukar vara folk som vet min bakgrund som
verkligen går in för att läsa om vad som händer i mitt liv. Men jag har funderat ett tag på att ändra om
min blogg och även flickvännens (skulle ha gjort det igår, men vi sov bort hela dagen).

Men det finns ju tid idag till att göra en uppdatering om jag nu orkar.
Det tar ett tag för att få det bra & det gäller att ha photoshop för att kunna göra en header snygg bl.a.
Min idé om flera flikar har jag och där hade jag velat lägga in vilka arbeten jag har sysslat med.
Läste på en blogg att det kan vara bra att lägga upp en enklare version av sitt CV på sin blogg.
Om nu olika företag luskar fram lite information via nätet och kommer in på ens blogg.

Jag skriver ju väldigt mycket personligt och det kan vara både positivt och negativt.
Men jag märker bara av den positiva sidan med att folk bemöter en på ett annat sätt.
Det är som att de lär känna mig via bloggen för att jag visar att jag är en öppen, omtänksam
och rolig kille. Och det hjälper en del med att visa sitt riktiga jag för andra människor. Sedan är det
ju olika hur man är i verkligheten och hur framåt eller blyg man är. Jag älskar att vara social och
träffa nya människor så för mig har det inte varit ett problem. Möjligtvis när man var något
yngre och inte var den populäraste precis.

Ja känns som jag rullar in på massa olika ämnen men det är kul, blir väldigt mycket åsikter
från min sida som många kanske vill säga emot på. Vet en som kommenterar på min blogg
och ofta skriver hur hon upplever vissa situationer som jag har skrivit om. Som nu senast om
spelberoende och att föräldrar inte har riktigt den synen om spelande som vi unga har. De är
inte bekanta med teknikens värld och förstår inte till hundra procent hur mycket det finns att
lära inom den kategorin (de missar mycket, men det är inte lätt för en vuxen att lära sig sådant).
Handlar om att vara kvick/snabb och vara oftast fingerfärdig när det gäller spelande.

Jag älskar att blogga och jag har gjort det sedan jag började på gymnasiet för en massa år sedan.
Men tagit bort de bloggar jag haft och börjat om för att ändra adressen eller konstiga val om att ta
bort den för att jag var “för personlig”. Dock fick jag stämpeln “Det var dumt att du tog bort den”
precis efteråt jag hade gjort det. Men i en blogg (dagbok på nätet) så får man själv skriva vad
som ska läggas ut men det finns ju som sagt lite regler för vad som får uttryckas. Men jag
menar mitt liv och mina åsikter har jag ju rätt till att skriva ut om jag själv vill.
Med hänsyn till att inte hänga ut någon eller skriva något kränkande till
någon (gjorde om Kissie/Alexandra Nilsson då jag trodde hon ljög).
Klicka på länken för att se - https://twitter.com/#!/kissiealexandra

Gammalbild

Ni som går ut tidigt på morgonen eller kommer hem sent från en utekväll, kanske har märkt att
det är riktigt kallt ute nu. Det är dags för att använda mössa och vantar, jag ska leta fram det
under dagen så jag slipper ha isbitar till händer när jag sätter mig på tåget mot Göteborg på
tidiga morgonen under veckan. Så det blir en del idag ser det ut som.

• Tvätta lite.
• Fixa Carolines blogg & kanske min.
• Leta fram vinterplaggen.
• Skicka iväg ett nyfiket sms till vännen Anna!
• Spela lite också? Kanske, får se.

 

Något ni inte vet om är att jag och Caroline inte åker till Thailand förresten.
- ”Vah? Varför?”. Det blir extremt sparande på kort tid och man kan inte göra nått
förutom att leva snålt, och det är ingen livsstil vi vill ha. Därför är det roligare att köpa
lite grejer som vi vill ha innan vi planerar att åka utomlands. Visst har vi skaffat pass och
köpt badkläder men dem kan man ha då man väl ska iväg, det är ju inget bästföredatum precis.

Grejer vi vill köpa inom snar framtid.

• 42” Full-HD LED (Tror 3D funktionen är onödig).
• Digitalkamera (Önskas av Caroline).
• Stationärdator kopplad till TV (Önskas av Caroline).
• Videokamera med tillbehör som stativ osv (Önskas av FixarJocke).
• Laptop (Önskas av FixarJocke kanske, vet inte ännu).
• Minidiskmaskin (Önskas av Caroline)

Level 23!!!! Nä 23 årig Jocke.

Var bara tvungen att ta kort på texten “Newbie” som betyder nybörjare för er som inte visste det.
Väldigt vanligt att man kallar varandra för newbie i spel, då man kanske gjort dåligt ifrån sig även
om man kan spela bra vissa stunder. Det kortet togs igår för övrigt. Jaja nog om detta kortet.

Idag fyllde jag 23 och jag tog mig en runda runt sjön, tyckte att jag behövde lite kort så jag knäppte
några, även lite egokort som ni får se längre ner här.

Var rätt blåsigt men när man joggade (sprang vissa delar i skogen) så blev man jätte varm.

Solen sken ganska så bra också. Härligt att vara ute för er som inte har testat på det på senare tid.

 

Härligt kort va? Grönt är skönt

Jadu, vette fan varför jag tog kort på detta.

Härlig färg man fick på kortet, autofokus gillas på HTC Legend <3

 

När jag nästan var hemma träffade jag på denna söta katten. Ni ska få se en video också.

Den kurra en hel del :)

Jag är grym på att ta kort, det är ju som sagt inte alla som kan ta kort rätt upp eller hur?

Jag är  grym igen, se vilken fin färg

Blev lite grädde kvar så jag gjorde en gubbe och åt upp allt (var inte det mysigaste precis).

 

Dagen har varit rätt skön, för jag har fått njuta av dagen med att läsa alla gratulationer på facebook och
även lite på mobilen. Sedan min rundtur runt sjön och sedan har jag spelat en hel del mobilspel medan
Caroline spelade The Elder Scrolls: Oblivion (i fyra timmar haha).

Och nu är jag rätt seg men ville ändå få bloggat och sådär först innan man gosar ner sig i ett varmt täcke.