Håller helt klart med dem i klippet.
Man måste prata mer om hur man mår så fler personer kan räddas.
Det är känsligt när det blir allt för privat och jobbigt för stunden, men att få hjälp
när det behövs är något som är jätte viktigt. Det fick jag för inte alls länge sedan.
För er som missat lite hur jag mått det senaste, ska jag förklara lite vad som har hänt för bara några veckor sen.
Men tar lite gammalt först, som tidig ungdom började med mina självmordstankar och även gick över till försök.
Jag lyckades inte med mina mål och jag mådde såpass dåligt även då jag hade personer att prata av mig oss
(och skrev av mig). För något år sedan eller två, blev jag kontaktad av en sekreterare till programmet "Malou efter tio"
för att jag hade skrivit om ett utav mina försök här på min blogg.
Dem skulle ta upp självmordstankar/misshandel/oroliga familjesituationer som gör att ungdomar mår dåligt och vilken
hjälp det finns att få osv. Dem ville ha lite info varför och hur det var lite mer detaljerat för att ge exempel i TV vad det
kan vara för anledningar m.m. Så jag gav så mycket info jag kunde för att dem skulle ha lite mer "kött på benen" med
att ta upp olika grejer som händer runt om i landet i vissa familjer.
Dessa tankar, försök och planer har man haft genom åren men inget jag själv tagit speciellt på allvar.
Det var inga konstigheter för mig att jag kände att det var en enkel utväg från allt helvete man får stå ut med.
Jag kom tillbaks i dessa svackor och försökte igen även om jag hade fått det bättre med tiden. Jag har aldrig varit
orolig innan för dessa tankar eller att jag planerar och försökt mig på att försvinna. Men jag var riktigt orolig för det
runt jul/nyår och en bit in i Januari tills jag fick pratat med min läkare om detta.
Min livssituation som jag är fast i, har förstört en hel del och gett mängder med stora hinder till denna dag men jag har
hittills försökt mitt bästa att klara det ändå. Om man lägger allt det gamla bakom sig och tittar på det allra senaste så är
det: tråkiga kommentarer, myndigheter som inte tror på än, extremt dåligt bemött av en kurator (som bad om ursäkt för
hur hon behandla och pratade med mig osv). Mina hinder är inte över än utan det är en hel del kvar som står på listan
att fixa till innan jag mår bra inombords men nu har jag fått börjat med antidepressiva mediciner och det är verkligen
en mirakeltablett. Jag gick från att själv vara orolig för hur jag tänkte och ville göra och väldigt apatisk till livet i sig,
till att må extremt bra. Det märktes ganska snabbt tyckte min sambo, vilken inverkan tabletterna hade på mig.
Och jag kände själv efter ett par dagar bara, att jag mådde extremt mycket bättre och mina tankar och oro
bara försvann. Jag gick verkligen från 0 till 100 och jag fick till och med en glädjetår för jag kunde se framför
mig vad jag egentligen har skaffat mig i livet, trotts mina smärta och mina problem som kommit med min rygg.
Jag kommer ju inte undgå att ha ont men jag kunde ändå se att jag har lyckats spara undan till ett hem, vi har köpt
en helt ny bil, vi har en go hund och jag har världens goaste flickvän som ställer upp hela tiden på mig. Caroline får
ta väldigt mycket själv i vårat förhållande och hade det varit en annan tjej hade hon stuckit för länge sen.
Både jag och min läkare har siktat in sig lite mer på att jag kanske inte platsar på arbetsmarknaden.
Min stora oro är att den ekonomiska frågan blir kaos och jag måste ha ett lugn på den kategorin annars
blir jag väldigt ostabil i mitt mående. Det är nog inte jätte konstigt men jag reagerar lite kraftigare än att bara bli
orolig när jag ser fler och fler hinder återkommer varje dag. Så min ryggskada som jag får gå med varje dag i resten
av mitt liv och sedan att min dyslexi ställer till det även om det inte är ett stort problem i sig. Men det är ändå en jobbig
del att försöka få personer att förstå att det kanske bör göras på andra sätt för att man ska lära sig in saker och ting
lite lättare. Tänker på saker man ska lära sig snabbt för att sedan följa upp, min inlärningsförmåga och läsförståelse har
alltid varit låg och detta är något som ska testas igen.
När jag precis hade börjat på högstadiet och jag fick mina extra Svenska lektioner och Engelska lektioner.
Så märktes det ganska snabbt att jag låg ganska mycket efter i vart andra barn i min ålder borde ligga i för någon nivå.
Vi satte igång med en dyslexiutredning och visst hade jag stora tecken på dyslexi och jag fick på papper att det är lite
svårare för mig att ta in information osv. Men om man ska återgå till ämnet innan om att jag inte platsar längre på
arbetsmarknaden så är detta en utredning som jag ska göra igen, för att få ny fräsch utredning för att ha mer
underlag på att bli förtidspensionerad (detta var inte ett rakt nej från läkaren innan arbetsträningen).
Men eftersom min situation är oförändrad och såpass dålig, Samhall gav mig det lättaste dem kunde
ge mig i arbetsmoment och kortaste sträckan att ta sig till jobbet osv så, så ser min läkare mer och
mer att det inte kommer ändras. Jag har haft mitt liv oförändrat i 3 år och det finns inget man kan
göra och jag är okej med denna “utvägen” om jag bara får det bestämt snart för att leva i ovisshet
är något jag hatar (hatar är starkt ord, jag vet). Att vara 26 och veta att det är så det får bli och
att man har med sig sin läkare gör att man förstår att det faktiskt är så allvarligt.
Man väljer inte sitt liv och hur det blir, man har mer eller mindre otur och jag fick denna skiten.
Jag försöker att leva vissa dagar som att jag inte har ryggskada och det får man lida för sedan.
Tar på mig lite för mycket grejer för att känna sig duktig eller underlätta för min sambo (värt det).
Men att veta att jag kommer ha ständigt ont tills jag dör är något som är ganska ledsamt.
Om jag tar det lite lugnt och inte gör massa dumma rörelser som vridmoment eller lyft så
klarar jag mig rätt bra men men. Väldigt långt inlägg och nu ska jag och Caroline ut med
Max, sedan blir det att se Farmen som gick igår.
