Detaljerad historia om ett självmordsförsök – Version 15.01.03

Ny version då vi lämnat (20)14 och övergått till (20)15.
Jag ska gå tillbaks i bloggen och se vad som har hänt och skriva ner dem i punkter här nu.
Vad hände 2014?

• Åkte till Thailand två veckor i Januari.
  (Värmen gjorde så jag var mer eller mindre smärtfri).
• Köpte oss en bil, KIA Picanto 2014 modell.
  (Vi har betalat av hälften än sålänge).
• Fått känna mig duktig på StarWars spelet när folk berömt mig.
  (Att få känna sig duktig någon gång känns skönt att höra när man mår dåligt).
• Rehab skulle börjat februari men blev flyttat till Augusti & avslutad i Oktober.
  (extremt jobbigt att få gå och vänta så länge på den rehabiliteringen).
• Början av November köpte jag ny mobil, dock fungerar den inte ännu.
  (Tele2 jobbar otroligt segt och det har nu gått 2 månader utan någon förändring).
• Startar arbetsträning som led till självmordstankar/planeringar.
  (Mitt arbete, FK och snart min läkare vet om detta och ska bli ett möte snarast).

I augusti skrev jag såhär i min blogg.
Ni som har läst dem senaste inläggen vet hur jag mår.
“Jag tänker på vad jag hade kunnat unna mig och gjort om jag hade kunnat arbeta vanligt om jag
inte hade skadat min rygg på Liseberg. Något jag borde ta itu med och faktiskt kanske kan få en peng
för att jag är skadad for life och att jag kanske inte kommer kunna jobba något mera i mitt liv borde
jag få det lite lättare i mitt liv med att inte behöva tänka ekonomi och oro över det.”

“En sak jag alltid sagt i alla år, är att allt löser sig. Och jag vet att det gör det efter alla hinder
jag mött på, men hade gärna velat se en mer klar väg framför mig och inte så suddig som den är nu.
Så jag har hopp om att mitt liv kommer bli bättre men hade gärna velat må bättre än vad jag gör.
Min framtid är väldigt oklar även om jag nu genomgår en rehabilitering på sex veckor med min rygg.
Har fått svar på att det kommer inte bli bättre men att jag kan träna för att kunna “orka” mer innan
jag gått över gränsen vad min rygg klarar av. Och jag vet hur min framtid kommer se ut och jag har
facit i handen på att det är som det är. Accepterat det? Tror det men hade önskat mer utav livet.”
Tänk dig såhär:
Du har en arbetsplats du jobbar 100% på och du får in cash som aldrig förr.
Du mår riktigt bra och känner att du har faktiskt råd att köpa dig saker du vill ha.
Du märker efter du skadat ryggen att du inte klarar av det och säger direkt att du måste
sänka din % för att kunna orka med och inte sjukskriva dig fram och tillbaks hela tiden.
Du märker att med dem rörelserna du gör på jobbet gör att du gråter efter varje arbetspass
efter jobbet när du står och väntar på tåget hem. Du inser att detta inte funkar och sjukskriver
dig ett bra tag och undertiden börjar du gå hos sjukgymnast och får höra att det aldrig kommer
bli bra igen och att det inte finns något att göra. Du försöker på 40% med att göra väldigt lätta
uppgifter men ändå funkar det inte, du får extrem smärta och du överlåter alla sysslor hemma
till din sambo som känner att hen får ta allt. Du börjar inse att du inte klarar av någonting och
börjar må riktigt dåligt över att du är en belastning och bekanta börjar tvivla på att du ens
försöker något med ditt liv och kläcker ur sig det ena och det andra.
Du får förfrågan om att få genomgå en rehabilitering på sex veckor i en annan stad för
att utreda på riktigt och få allt nerskrivet på papper vad som är ens problem kroppsligt.
Du tvekar för att det är så långt bort och att pendla och pusha dig till dina gränser där
du möter smärtan igen är väldigt motbjudande. Men du beslutar dig om att gå iaf eftersom
att ha papper på att det är något som är fel är bra att ha med sig senare när det gäller arbets-
livet. Du får vänta längre än vad var tänkt och du får höra mer tråkiga saker om att du bara
är hemma och liver livet och får in cash för att bara vara hemma och lata sig (deras syn).
Du ska nu påbörja rehabiliteringen och schemat är alldeles för tufft och du börjar känna
att det inte funkar kroppsligt. Dem säger åt dig att blir det för jobbigt kan man göra om
schemat så det är mer anpassat så man klarar av det, men du kände under dem första
2½ veckorna att du inte fullföljer schemat för du vill minska schemat till hälften.
Ännu engång får du känna dig värdelös som inte orkar, när andra där klarar av dagarna.
Du har nu gått igenom rehabiliteringen och det känns bra att få papper med sig om
vad dem tycker och vad jag klarar och deras rekommendationer. Dock står det väldigt
flummigt och vissa delar stämde inte riktigt men var ändå okej utan att man ska behöva
säga att dem måste skriva om en del för det var saker som inte riktigt stämde in.
Du ska nu prata med din läkare och försäkringskassan om att får börja arbetsträna.
Men undertiden du får reda på att du ska börja testa att arbeta igen, så får du även
reda på att du kommer inte få in några pengar alls och du blir orolig över ekonomin.
Om ett par månader sätter det stopp med att du får några pengar alls och nu är det
en hel del grejer som vandrar runt i huvudet. För det första klarar du inte av att hjälpa
till hemma för du nu “arbetar” två timmar och gör minimalt på arbetsplatsen. Så du mår
dåligt över att du inte ens klarar 2 timmars arbete och sen har smärta och det blir ingen
förbättring med att kunna underlätta för din sambo. Du får fortfarande samma pengar
som tidigare fast nu ska du behöva må dåligt över att din livssituation är mycket värre
än när du kunde hjälpa till hemma och ta ut dig med att göra sysslor hemma och ha ont
efteråt. Nu har du ett jobb du inte klarar av, dina självmordstankar/planer sätts igång
för det blir för mycket, du känner dig värdelös för att människor omkring dig tror du
klarar mer men du klarar nästan ingenting och du är inte lat! Du gör ditt bästa och du
går gärna över gränserna för att du kanske kan få höra att man gjort bra ifrån sig om
du gör lite mer än vad du egentligen klarar av.
Du har nu behövt tänka dig för innan varje rörelse du gör och behöva tänka ett varv
på att göra det så ergonomiskt som möjligt. Dock kan du fet glömma att böja dig ner
i tvättmaskinen eller dammsuga men det är ett moment du måste göra. Under din period
på ditt nya arbete så går du till arbetet med smärta som redan ligger i topp och detta ska
du behöva jobba med när du förvärrar din rygg ännu mera. Det blir bara en ond cirkel
och du känner att du blir pressad till något du inte klarar av. Du försöker att inte tänka
dumt men det är svårt när du vet att du måste nog tvinga dig själv till att arbeta när du
har så himla ont för att få in några pengar överhuvudtaget. Tankarna om att livet skulle
se ut såhär var inte riktigt som du trodde, du önskade ett smärtfritt liv utan några
kroppsliga bekymmer och hade nog kunnat tänka dig att offra din högerarm för
att bli av med smärtan helt eller annan kroppsdel.
Du har fått stå ut med mycket under dessa åren och tidigare i din ryggsäck har du mycket
tråkigheter också även om du lämnat det bakom dig. Du har fått känna dig otillräcklig och
blivit slagen och blivit utskälld för att du inte gjort bra ifrån dig. En familjemiljö som varit en
mardröm men som tur är så klippte du banden innan det gick för långt.
Livet är inget positivt, det är svårt att leva och det är stora hinder som poppar upp hela tiden.
Livet är något som är svårt för alla och vissa har mindre hinder att ta sig igenom och alla tar
saker och ting olika för vi är olika. Jag har kämpat sedan jag var en liten grabb med att hålla
humöret uppe och försöka vända mitt liv till det bättre. Men orken är slut och jag tror att om
ni har försökt att sätta sig in i min sitts så förstår ni nog varför jag tycker det är ovärt att leva.
Jag mår så dåligt att inte ens kärleken eller min mi corazón Max väger upp det och det är man
själv orolig för. Jag har tidigare haft självmordstankar och det gick så långt att jag försökt ett
antal gånger men inte fullfört vad jag börjat med.
Gången då jag var närmast var nog vid en sjö.
Det var vinter och jag bestämde mig för att nu orkar jag inte mera.
Jag hade precis lämnat min dåvarande flickvän då jag kom på att hon var otrogen från dag ett.
Hade då umgåtts med någon i ett halvår och spenderat många dagar med någon som varit falsk
och inte varit trogen mot dig. Du älskade den personen och du var så blind av kärleken att du
inte förstod vad som hände, det slog så hårt att det tog musten ur mig då jag även hade mina
svackor med tankarna på uppväxten och oron att min s.k pappa skulle återuppta kontakten.
Skulle precis gå utanför dörren och det var alldeles för sent för att ta en promenad egentligen.
Min mamma kom upprusande från vardagsrummet och var väldigt frågande vad jag skulle göra
ute nu, man såg att hon blev orolig och jag visste att nu blir mitt uppdrag att försöka lyckas ta
mig utanför lägenheten så jag kan fortsätta min plan. Jag sa att jag var tvungen att gå ut en stund
på en promenad men jag blir inte borta länge. Hon krama om mig och jag tänkte att detta var
sista gången jag kramade om min mamma (var mer hon som krama om än jag).
Mamma sa; var inte borta allt för länge nu bara, det är svin mörkt ute och kallt sen finns det
mycket konstigt folk ute nu. Sa bara jaja och gick ut och började promenera i ungefär två
timmar rakt mot mitt mål. Det var inte upplyst hela vägen så jag fick ta min mobil och lös upp
en skogssträcka till sjön och jag hörde en massa konstiga ljud överallt. Dock brydde jag mig
inte ett dugg, jag var inställd på att ta livet av mig och hände det något så var det något som
skulle hända direkt och inte något som jag själv bestämt mig för. Jag kom äntligen fram till sjön
som var täckt av ett is lager och det förstörde min plan men vände det hela till något ännu bättre.
Jag tog mig upp till ett berg som folk brukar hoppa från rätt ner i vattnet, så jag tänkte att om jag
hoppar ner här och åker igenom isen kommer jag chockas av det kalla och inte orka simma iland.
Visste att om jag hade på mig alla dessa kläderna som värmde mig kanske jag hade klarat mig
och tagit mig hem istället. Så jag tog av mig alla kläderna och la åt sidan, la mig på berget och frös
riktigt ordentligt tills jag börja tappa känseln i kroppen. Jag frös inte speciellt mycket när jag ställde
mig upp och gick fram till kanten, nu var det dags och nu får jag äntligen ro i kroppen.
Jag skulle för engång skull få sluta oroa mig och inte få känna på smärta dagligen.
Det kändes så himla bra att stå där, ingenting kunde stoppa mig. Ett steg till och jag hade lyckats,
ännu ett försök som faktiskt gick igenom. Men så gjorde jag en grej som jag brukar göra.
När det är helt fritt från moln och man kan se alla stjärnor på himmelen så tittar jag gärna en stund
och tänker på allt möjligt. Jag stod där vid kanten och tänkte på samma sak som jag alltid gjort då
jag försökt ta livet av mig: “Om jag har klarat mig såhär långt, borde jag klara detta också”.
Och där slutar det försöket men blev nerslagen påvägen hem av två random killar som ville bråka.
Dem ville varken ta min mobil eller plånbok, dem sa bara att jag var tråkig som inte gjorde något
motstånd. Jag haltade hem istället och gick och la mig direkt istället.
Detta var ett försök utav tre eller fyra försök som jag gått från självmordstankar till att faktiskt
påbörja mina tankar till verklighet. Som jag skrev tidigare är jag själv orolig för att jag kanske
försöker snart igen för att mitt liv går mer och mer åt helvete och min situation blir snarare
jobbigare än lättare. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut för mig men jag
vet att jag orkar inte mycket mer och det hoppas jag att jag får hjälp med.
Står ju i kö till psykolog (wow skrev rätt utan att rättstavningens programmet hjälpte till,
första gången för mig med det ordet) men det är ju ett halvår dit och jag får väl stå ut lite
till men det är jobbfrågan/ekonomin och min livssituation att leva med smärta och känna
sig oduglig och säga nej till saker man annars hade kunnat säga klart jag vill vara med på det.
Jävligt långt inlägg men ibland blir det så.
Nu ska jag stänga fönstret för det har varit uppe alldeles för länge och även sätta igång en
maskin tvätt om jag orkar. Sedan blir det att försvinna i spelvärden för att kringgå tankarna.