Tidigare idag när jag var ute med Max så fick han ett spratt och rulla runt i snön.
Han älskar verkligen vintern då det är en massa snö men han ogillar att det är så
kallt ute. Han tveka inte på att gå in i värmen men han gnällde lite för han ville leka
mera ute i snön (var också nått i snön han ville åt men det fick han inte).
Jag skickade ju iväg ett mail till min handledare om hur jag mår och vilka tankar som strävar omkring.
Hon blev lite orolig för mig och tyckte inte det är speciellt bra att mitt liv påverkas så stort med att jag
arbetar och mår så dåligt. Beslutet som görs av Försäkringskassan och vad läkaren kommer säga är
något hon inte kan göra något åt, men tyckte att det är något man måste ha med i utredningen då jag
arbetstränar. Hon frågade om det var okej att berätta detta för min handläggare på försäkringskassan,
för hon ville inte att jag skulle känna att hon skvallrar utan måste vara okej från mig.
Sa såklart att det hade varit jätte bra så hon också får reda på hur dåligt jag faktiskt mår.
Dröjde inte länge innan min handledare på Försäkringskassan ringde och hon hade fått läst på ett mail,
att jag har självmordstankar och blev lite bekymrad. Jag fick säga att det är inte bara att jag har fått de
tankarna utan även planering om hur det ska gå till och när osv, så det är rätt illa.
Hon sa oj och blev lite tyst, hon hade nog inte väntat sig att det var så dåligt.
Det vi kom fram till under samtalet är att jag får avbryta och vara hemma om jag inte orkar/mår bra
för att återhämta mig lite om jag vill. Jag sa att men om jag är hemma får jag inte in några pengar och
jag blir ju snart utförsäkrad men hon sa att upp till en vecka kan jag vara hemma utan att det påverkas
men att jag säger till mina kollegor att jag inte kommer och även skickar ett meddelande till henne.
Jag kan stå ut men det är tankarna som sätts igång när jag vet vilken jobbig dag jag har framför mig.
Eftersom när jag har jobbat klart så har musten dragits ur mig och då är det på hemmaplan jag ska
orka med att hjälpa till och där kommer den jobbiga biten. Jag jobbar extremt lite och jag får så ont
att det påverkar mitt liv efter “jobbet” och då ska jag behöva känna mig värdelös för jag inte klarar
av något pga smärtan, jag vill ju inte ha smärtan men den är oundviklig.
Nämnde till dessa två personer idag att jag har hållit detta inne ett tag för jag vill inte att någon ska
tycka synd om mig eller behöva vara oroliga. Men jag vet att jag måste ha hjälp och då är det bättre
att säga hur det ligger till även om det sårar nära och kära. Idag när jag berättade läget för min hand-
läggare på Samhall så fylldes mina ögon med tårar och jag var skakig i händerna eftersom det är så
jobbigt. Caroline blev såklart jätte ledsen över att se att jag mår så dåligt och det är detta jag inte
vill ska hända, varför ska jag få stå ut med så mycket ont? Det måste vända snart igen, så jag kan
få må bra och njuta av livet på något sätt. Det är väldigt mycket som spelar roll i mitt liv som gör
att det är mer eller mindre härligare att leva och sedan många saker som behöver tas tag i innan
jag kan få må bra igen.
Efter detta så berättade jag även för två nära kompisar vilka tankar och hur läget är med mig.
Ena sa att han själv har haft sådana tankar fram och tillbaks och vet hur dåligt man mår när det
gått för långt. Andra tyckte att jag borde se på dem goda sakerna jag har i mitt liv och försöka
få det att väga upp all denna oron och självmordstankar till att försvinna. Önskar att det var så
lätt att väga dåliga saker på en våg med bra saker jag har för att se vilket som väger tyngst.
Jag önskar bara att det löser sig, men ett möte ska bli av snarast med mig och min läkare tyckte
mitt jobb och FK. Så hon ringer säkert mig också snart och bestämmer ett möte men nu börjar
jag känna att försäkringskassan och Samhall börjar förstå mig till fullo men inte riktigt läkaren.
Vi får se hur det blir men jag är iaf orolig som inte litar på mig själv. Men sålänge jag försöker
tänka en dag i sänder och får försvinna bort lite i att sova några timmar och in i spelvärlden en
stund och kanske någon film per dag så är dem tankarna inte ivägen.
Jag skriver väldigt personliga saker som ni vet och exakt hur jag känner och tänker.
Vissa är säkert jätte ovana vid att någon är så öppen, och vad ska ni med denna
informationen med att göra? Hur ska jag bete mig? Ska jag skriva något eller inte?
För min del så spelar det ingen roll om ni skriver något eller inte, detta är ett ställe
för mig att få ur mig allt genom att skriva ner det. Att den är öppen och inte sluten
spelar ingen roll för mig, eftersom det jag skriver är rakt från hjärtat och inget på-
hittat eller vridet för att det ska låta bra. Och som jag skrev tidigare så vill jag helst
inte ha någon empati eller att någon tycker synd om mig, det enda jag vill ska hända
är att min situation löser sig och jag har kämpat länge nog nu för att stå vid en lösning
snarast. Vi får hålla tummarna att saker och ting löser sig snart.
PS:
Kom på att jag har erkänt för min mamma om detta face to face och man såg att hon
blev jätte ledsen. Vi pratade inte jätte mycket om allt detta men hon läser min blogg
ibland och hänger med i svängarna då vi inte pratar om saker som är jobbigt över
telefon speciellt länge. När man bodde hemma kunde man sitta i flera timmar innan
hon skulle ut och hon fick komma försent för hon tog oss före en utekväll.
Dem stunderna tyckte hon var världsbäst och för mig och även dem stunderna
min bror hade och pratade ensam med våran mamma betydde så extremt mycket.
Att känna att man kan prata med en vuxen som förstår och lyssnar på än och finns
där är jätte härligt att ha. Det är verkligen inte många vad jag vet som har den kontakten
med sin förälder. Men min mamma är som en bästa vän, love you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar