Jag har kämpat så extremt mycket så jag har börjat tappa lusten till allt.
Mina självmordstankar har funnit sin väg tillbaks och jag har berättat detta
för 3-4 personer men lite fler vet om detta. Det är något jag har hållit inne en
period för att jag inte velat att dem i min närhet ska känna att dem tycker synd
om mig eller något i den stilen. Jag vill inte ha någon medkänsla för vad jag får
stå ut med i livet, utan jag förklarar bara hur jag känner/mår på min blogg.
Jag tycker att jag kämpat på bra sedan jag gick in i väggen och hade dessa
tankarna sist. Jag har kunnat leva till och från med tankesättet “En dag i sänder”.
Men som sagt så är orken slut och jag vill ha en snabb åtgärd för att jag ska få
må bra, vad det nu är vet jag inte. Mitt problem är att bli tvingad (mer eller mindre)
till en arbetsplats där jag ska få smärta och jag gör så minimalt så det inte är anpassat
för fem öre för min del. Annan arbetsplats där jag kan jobba längre och få gjort mer
än bara byta papperskorgar i klassrum och kanske soppa lite. Av det lilla får jag så
ont att jag är gråtfärdig efter jag går därifrån, vem vill leva med ryggsmärta livet ut?
Ingen gissar jag på men det är mitt fall så som det ser ut nu, min rygg kan aldrig bli
bra och det finns inget jag kan göra för att få den till att bli bättre igen.
För många år sedan var jag tillsammans med en tjej som också hette Caroline som
min nuvarande flickvän gör. Hon fick reda på att jag hade självmordstankar och hon
tvingade mig att aldrig ha sådana tankar för annars skulle hon göra slut med mig.
Hennes oro att jag inte skulle finnas mer i hennes liv gjorde henne jätte orolig och
hon tjatade hål i huvudet på mig om detta. Jag var tvungen att lova henne och det
var extremt svårt att lova, eftersom mina löften är allt verkligen. Jag vill inte svika
någon med att säga att jag lovar något och sen inte hålla det. Så det tog ett bra tag
innan jag kunde ge upp och säga okej jag ska inte tänka i dem banorna mera.
Jag hade nog inte förstått då vad jag lovade men jag fick lägga dem tankarna
på hyllan för att inte svika henne (dock svek hon mig några gånger med att ljuga
osv, så jag var nog lite för snäll men det hör inte till detta ämnet).
Jag har brutit det löftet nu när jag har kommit tillbaks i dem tankarna och jag
började tänka på vilket sätt man ska till tillväga för att lyckas på ett snabbt
och bra sätt osv. Det gör mig själv lite orolig över min hälsa och att det har
gått så långt att jag inte tycker att livet är mer värt med Max och Caroline
än att ta livet av sig. Jag skrev ju som sagt i några inlägg sedan att jag är
helt apatisk numera och det stämmer. Det är väldigt sällan numera som
jag känner att livet är härligt och roligt men förhoppningsvis ändrar det
sig så småningom. Dock har det inte varit någon vändning på väldigt
länge så det borde snart bli en ändring. Det finns några punkter detta
året som kommer ändra saker och ting väldigt mycket och det är
förhoppningsvis många bra grejer.
- Utförsäkrad från Försäkringskassan.
- Leva mer för pengarna istället för att betala hårt på lån.
- Avstämningsmöte med handläggare på Samhall, FK och min läkare
- Både jag och Caroline kommer ha en summa att kunna köpa vad
vi vill varje månad och inte någon gång ibland per år. - Åka tillbaks till Thailand är en dröm, gärna i 2015 december månad.
Jag vet att självmord är egoistiskt för man inte tänker på dem omkring sig.
Men jag tror att dem som inte haft det så jobbigt att din ork är slut, vet nog
inte hur det känns att försöka kämpa när det inte finns någon lösning.
Jag hade tänkt hålla inne allt detta med att säga vad som försiggår inuti
mitt huvud för att jag vet att några kommer bli ledsna för min skull.
Denna situationen med dessa tankar har jag varit i många gånger och
kunnat återhämta mig efter ett tag, men det är fler hinder och stora hinder
att ta sig igenom och det är inget jag kan påverka. Mitt liv är i min läkares
händer och försäkringskassan med hur mitt liv ska se ut framöver.
Bli tvingad att arbeta i smärta för att jag inte kan få någon sjukpenning
och gråta på och efter varje arbetspass för smärta jag inte orkar ha.
Eller kommer jag kunna få en smärtfri vardag mer eller mindre pga
vad som blir av, deras uppgift blir min framtid eftersom jag är så
begränsad till att arbeta. Varken jag eller Samhall har kontakter
som gör att jag kan arbeta på en plats där jag inte kommer göra
dumma moment som gör att jag klarar av dagen.
Som jag har skrivit tidigare så var jag mega glad att kunna hjälpa till
hemma när jag var helt sjukskriven när jag väntade på rehabiliteringen
i Borås. Jag kände att jag kunde avlasta Caroline med alla hushållssysslor
och jag kände mig duktig och jag mådde riktigt bra om man jämför med
tidigare då jag sjukskrev mig fram och tillbaks pga smärtan. Ingen kunde
lita på att jag kom till arbetsplatsen för att jag hade så ont, man blev det
stora minustecknet för dem inte förstod vad jag står ut med och dem
behövde ju mig på arbetsplatsen. För engångsskull kände jag mig
duktig hemma iaf och jag kunde pusta ut för att inte ses som ett
minustecken och Caroline kunde lita på mig.
Jag fick henne till att säga att det var okej om jag fick ha mina
sysslor på schema så jag kunde ställa mig in på att tex dammsuga,
tvätta eller att en städdag är påväg osv. Jag kände att jag inte var
värdelös för jag gjorde något för min sambo som fått tagit på sig
allt verkligen. Ibörjan sa hon att hon kunde ta det för att hon ville
inte att jag skulle få så ont, för hon blev ledsen över att se att vad
en enkel dammsugning kunde göra för mig. Att bära kassar från
ICA/Lidl gjorde så stor skillnad från att vara smärtfri (nästintill)
till att helst vilja sova bort smärtan några timmar.
Jag är starkare i kroppen numera och kan bära lite tyngre men
inte tillräckligt stark nog att kunna gå vidare än såhär. Med träning
kommer jag inte speciellt längre och ett felsteg och jag är på ruta 1
igen. Det finns dagar som jag ler lite mer det är korta stunder och
dem väger inte upp all den tråkiga skiten man får stå ut med.
Mina sjukskrivningspapper ligger på hög och staplas på varje
månad och vilken skillnad har det blivit sedan jag sjukskrev mig
från början? Ingen alls, det funkar inte och det vet läkarna om.
Dock har dem mer tro till att Samhall ska fixa detta åt mig så
jag kan återgå till att arbeta, dock är den organisationen ute
och cyklar ibland.
Jag tycker att Samhall är jätte bra att det finns men det passar
inte alla som är anställda där. Det finns en tjej som jag jobbar med
som säger att hon borde verkligen inte vara där, hon är anställd för
hon har dyslexi och vad undgår det henne att kunna jobba någon
annanstans. Hon säger att det var hennes räddning för hon gick
på socialbidrag och hon kunde inte tacka nej till arbete för att
då skulle hon inte få några pengar. Sen är det andra som faktiskt
klarar av sitt arbete för att Samhall har schyssta regler men sen finns
det den delen som jag ingår i, dem som inte klarar det kroppsligt
och dem inte hittar en plats som är anpassad nog.
Jag vet att man inte kan vara kräsen när det kommer till jobb och
du som läser kanske tänker “byter 10 papperskorgar drygt per dag
och får runt åtta tusen för du arbetsprövar och du gnäller?”.
Grejen är det att hela mitt liv påverkas av detta, är det rätt att jag
ska lida på min arbetstid och min fritid av smärtan och känna mig
så begränsad till att göra saker. Jag får tänka ett varv till om jag orkar
göra saker eller om jag kan hänga med på saker, tacka nej till tillfällen
jag kanske velat säga “hade jätte gärna velat följa med, det hade varit
skoj, tack för du fråga”. Nu vet alla istället att man klarar ingenting och
då är det ingen idé att inkludera tanken att fråga mig om saker.
Mitt liv kommer bestå i smärta och det har jag med facit i hand.
Mitt liv kommer bestå av många begräsningar som jag velat göra.
Mitt liv kommer bestå av mängder av tårar för jag inte är med i livets lek.
Mitt liv kommer bestå av personer som ser ner på mig som inte kommit lika långt.
Livet är ingen dans på rosor det vet jag, det är hårt och man måste kämpa
sig igenom det. Dock hade jag önskat att jag fått en nypa mindre minustecken
att stå ut med. Vi alla har våra stora hinder att ta sig igenom men jag känner att
det var sista droppen som föll och jag vet inte hur jag ska gå vidare.
Hade kunnat skriva mera om hur jag känner och tänker men jag måste gå
och lägga mig. Ska ju jobba om några timmar och upp om ett par timmar.
Jag hoppas ni inte ser mig som en gnällspik för mitt liv är verkligen upp&ner.
Ni som följt mig ett tag vet att det inte verkar som att det tar slut någon gång.
Jaja natti natti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar