Min historia har haft massor med motgångar, jag har varit på gränsen att falla över kanten och försvinna.
Ingen tro om att det någon gång vänder för mig, sedan att det gick så långt att man fick självmordstankar.
Kärleken som alltid har svikit mig då jag trott det ska vara för alltid, men oftast så blir det ju inte så bra.
Både kärleken från min sk pappa, han är sjuk och jag tycker inte synd om honom. Jag hade önskat att
han visste att problemet ligger hos honom och inte hos alla andra (pratade med min bror om detta för
några dagar sedan lite smått). Familj är något som betyder mycket för mig, men för mig räcker det
med min bror och min mamma, det är dem personerna som gör att jag nog sitter här idag.
Hade jag inte känt mig tillräckligt älskad utav dem, så hade jag nog inte haft lusten till att
försöka hitta lyckan i livet då jag hade som mest svårt. Dock så tänker man ju bara
på sig själv då man tänkt/försökt begå självmord men nu i efterhand så är det en
annan syn på det hela för min del.
Min osäkra uppväxt har gjort mig orolig och satt sina spår djupt in i mig. Det är fortfarande något som jag nog
aldrig kommer komma över även om jag har pratat ut om det i alla år. Ämnet har jag sagt inte berör mig längre
men nu när jag har fått återberätta allt för dem som har hand om mig på rehab…
Så har jag nystat upp garnbollen och det blir jobbigare att försöka rulla tillbaks all tråd så allt blir samlat
och bevarat tillräckligt bra för att ha kontroll på det igen. Att leva är jobbigt och att kämpa vidare när man
står i min situation är inte speciellt roligt..
Visst ska man inte fokusera på nackdelarna men jag hade velat rada upp dem dåliga grejerna samt dem bra.
Och det är för att dem som läser ska få förståelse över vad som är jobbigt i mitt liv, för jag är inte så bra på
att visa det (tror jag). Att få skriva av sig på bloggen är en grej men att skriva med korta svar vilka saker
som är bra och dåligt är nog lättare för andra att förstå min sitts kanske. Skriver detta för min egen skull
och även för er som väl läser.
- Jag tänker på vad jag hade kunnat unna mig och gjort om jag hade kunnat arbeta vanligt om jag
inte hade skadat min rygg på Liseberg. Något jag borde ta itu med och faktiskt kanske kan få en peng
för att jag är skadad for life och att jag kanske inte kommer kunna jobba något mera i mitt liv borde
jag få det lite lättare i mitt liv med att inte behöva tänka ekonomi och oro över det.
- Jag hade kunnat känna mig ung i kroppen och haft mycket mera energi och inte funderat så mycket
på vad jag klarar och vad jag inte klarar. Men att vara 24 och paja ryggen (nu 26) och känna sig som
en gammal gubbe i ryggen är inte roligt. Är osäker om någon som själv inte haft ryggproblem länge vet
hur jag faktiskt mår. Med tanke på hur jag fungerar som person tar detta hårdare än vad för andra
också eftersom jag oroar mig ständigt för saker och ting i framtiden. Att försöka ta dagen som den
kommer är något min psykolog har sagt men det är också den jobbigaste uppgiften att lära mig.
I mitt huvud är det en grej som inte kommer att funka, jag kan inte ställa in mig på att inte tänka
på saker som kanske kommer att hända även om jag försöker (försökt i snart 2 år sådär men
det går inte länge innan jag är på samma spår igen).
- Jag vill inte känna att mitt liv har en massa hinder för det har jag haft hela mitt liv.
Men nu när jag har min rygg som hinder, plus all min packning sedan innan är det tuffare numera.
Jag har varit orolig över att mina självmordstankar kommer komma tillbaks även om jag lovat att
aldrig ens försöka med det igen. Det är nog svårare för mig att hamna där nu när jag har fått det så
mycket bättre men oron är ju fortfarande där.
- Jag gör så gott jag kan men känner inte att det är tillräckligt när man möts av attityder och dåligt
bemötanden och mothugg. Då jag egentligen borde tas med mer empati men förstår att det kan vara
svårt att hänga med. Så länge jag inte känner att någon sparkar på mig så är det okej men jag ligger
redan ner och behöver inte någon som trycker ner mig mera. Avslutade kontakten totalt med en
person som gick över gränsen och verkligen tryckte mig långt ner med väl valda ord som slog hårt.
Över till alla fördelar med hur mitt liv blivit sen mina självmordstankar uppstått.
+ Jag har fått ändrat min syn på hopp och kärlek som fått mig att bli så stark som jag är idag.
Att jag har kunnat stå emot mina självmordstankar och kunnat se en framtid med min partner
och ha mål i livet. Hitta en balans där jag känner mig trygg i min vardag hos min partner och
veta att hon kommer inte vilja byta bort mig mot något i hela världen, för jag är hennes värld
och hon är min. Älskar min Caroline till tusen och dem som känner mig vet att jag har lagt
mitt sista kort på henne, my one and only, all-in eller vad man nu kan säga.
+ I allt det svåra och jobbiga har jag ändå en känsla att jag lyckats i livet än så länge med vissa
bitar i livet. Jag har hittat en seriös partner som jag delat drygt 4 stadiga år med och uppnått en
del grejer i livet som jag anser är viktiga delmål i livet. Så som att ha fått köpt lägenhet, köpt bil,
har rest utomlands och även införskaffat oss våran Max som förgyller mina dagar.
+ En sak jag alltid sagt i alla år, är att allt löser sig. Och jag vet att det gör det efter alla hinder
jag mött på, men hade gärna velat se en mer klar väg framför mig och inte så suddig som den är nu.
Så jag har hopp om att mitt liv kommer bli bättre men hade gärna velat må bättre än vad jag gör.
Min framtid är väldigt oklar även om jag nu genomgår en rehabilitering på sex veckor med min rygg.
Har fått svar på att det kommer inte bli bättre men att jag kan träna för att kunna “orka” mer innan
jag gått över gränsen vad min rygg klarar av. Och jag vet hur min framtid kommer se ut och jag har
facit i handen på att det är som det är. Accepterat det? Tror det men hade önskat mer utav livet.
Tycker jag fick med dem viktiga delarna så ni förstår lite men det är övergripande bara.
Jag som fall är så mycket mer invecklat och har förstår om ingen förstår mig. För det är nog inte
många unga som råkar ut för sånt här vad jag vet och jag önska jag kunde spela tillbaks och välja
att fira min födelsedag med mina nära och kära någon annanstans och valt bort Lisebergsbesöket.
Någon som har en tidsmaskin att låna ut?
Imorgon blir det att återgå till rehab.
Har varit förkyld sedan torsdag med rinnsnuva, täppt i näsan, rethosta som sedan blivit jobbigare
och jag fått svårt att kunna somna på kvällen, frossa till och från och spränghuvudvärk osv.
Var länge sedan jag var så sjuk men när det väl har börjat så brukar nästa grej börja snabbt efter.
Hoppas jag klarar mig ett tag nu framöver från att vara sjuk, för detta var ingen bra time:ing när
jag väntat 2½ år på att hamna i rätta händer. Ska nu ut i det kalla och rasta hunden och sen sova.
Peace out !
