Känns mig lite konstig – Version 16.01.26

Som jag skriver i titeln med dagens datum aka Version som jag kallar det.
Så känner jag att det känns lite konstigt att jag har fått må bra såpass länge nu.
Mår jag faktiskt såhär bra eller känns det bara så? Allt verkar gå väldigt bra för
mig i mitt liv och jag brukar inte få må bra länge så det känns lite overkligt att
jag ska ha denna turen i livet att det känns bra för engångskull.

Jag känner mig omtyckt och älskad för den jag är.
Dem jag har mött i mitt liv har alltid tyckt om mig och det är många som gillar
att jag tänker såpass vuxet och moget. Jag är ju en ganska lugn och sansad person
men har ju mina ryck såklart men dem måste nästan triggas igång eller om jag blir
övertrött så kan dem dra igång.

Jag pratade med Emma om detta igår över telefon att vi är en bra matchning för
varandra. Eller ah, det var hon som sa dem orden men jag känner exakt samma
så det kändes lite konstigt att hon sa något som jag tycker exakt samma.
För jag är lugn och smittar av mig det på Emma och hon är mer åt det spralliga
och flummiga som gör att jag kommer in i det läget. Och vi pratade även om
våran relation och hur den går kan man väl säga. Jag har sagt att jag går all-in
på henne för jag vet vad jag vill ha och det är hon och hon gillar ju mig och är kär
och saknar mig så det gör ont osv. Låter ju jätte bra eller hur? Det är det också :)

Jag fått frågan om Emma är min flickvän ännu vid några gånger och samma svar
har dem fått varje gång. Nej vi är på g fortfarande men det går verkligen jätte bra
mellan oss och det känns super bra känslomässigt osv. Saken är att hon varit i ett
långt förhållande och vill hitta tillbaks till sitt rätta jag igen innan hon hoppar in
i något och jag är okej med att hon behöver lite tid att hitta tillbaks. Sedan som
jag sa till Emma igår över telefon, så spelar det ju ingen roll vad för status man
har som t,ex Singel, Upptagen, Förhållande osv. Huvudsaken är ju att man trivs
ihop och att det känns bra och jag känner mig trygg och omtyckt av henne så det
gör inget att vi fortfarande är på g, varför rusha in i något? Pirret man har kommer
ju finnas kvar längre om man tar det sakta och det är ju bara bra :D

Nä så jag är nöjd med hur den biten går som sagt.
Men många är nog vana vid att gillar man varandra så binder man sig snabbt.
I denna relationen som jag har med Emma så är det inte så, vi tar en annan väg.
Något som var ett intressant ämne vi kom in på är också att jag är ju väldigt
offentlig och kanske skriver lite väl mycket privata saker kanske.
Jag är väldigt öppen med vad jag tycker och känner och varit det ute på nätet
med hur jag känner för Emma och det är ju starka känslor som bara blir större
och större. Medan hon är mer privat av sig och inte målar ut hennes känslor och
tankar på nätet och hon undra om det känns konstigt att jag inte får någon
feedback på det sättet som jag visar henne. Jag svarade henne att jag är inte
orolig över att hon går bakom ryggen på mig och att det ska låta bra osv.

Eftersom hon pratar om mig till alla i sin närhet som hon känner att hon
kan öppna sig för och som är nyfikna på hur det går mellan oss. Hade hon dock
aldrig pratat om mig för sina vänner och släkt på något sätt eller nämnt mig hade
det kanske kunnat ligga illa till. Har ju varit med en hel del lögner från dåvarande
flickvän som var otrogen och hade annat vid sidan av från dag 1 så den går jag inte
på någon gång mer.

Sedan ser jag väldigt tydligt vad hon tänker/tycker om mig med hennes blick in
i mina ögon när hon säger "Joacim, jag är kär i dig" och ler. Gissa om jag blir helt
varm i hela kroppen och det bara pirrar av lycka när jag är kär i henne. Kärleken
går alltså bra och det visas på mitt mående väldigt tydligt. Sedan på sex veckor så
har vi umgåtts fem av dem helgerna, så det säger också en hel del på hur ofta vi får
till våra träffar.

“Ny studie: Ungas självmordsförsök kan halveras” – Version 15.02.05

Håller helt klart med dem i klippet.
Man måste prata mer om hur man mår så fler personer kan räddas.
Det är känsligt när det blir allt för privat och jobbigt för stunden, men att få hjälp
när det behövs är något som är jätte viktigt. Det fick jag för inte alls länge sedan.

För er som missat lite hur jag mått det senaste, ska jag förklara lite vad som har hänt för bara några veckor sen.
Men tar lite gammalt först, som tidig ungdom började med mina självmordstankar och även gick över till försök.
Jag lyckades inte med mina mål och jag mådde såpass dåligt även då jag hade personer att prata av mig oss
(och skrev av mig). För något år sedan eller två, blev jag kontaktad av en sekreterare till programmet "Malou efter tio"
för att jag hade skrivit om ett utav mina försök här på min blogg.

Dem skulle ta upp självmordstankar/misshandel/oroliga familjesituationer som gör att ungdomar mår dåligt och vilken
hjälp det finns att få osv. Dem ville ha lite info varför och hur det var lite mer detaljerat för att ge exempel i TV vad det
kan vara för anledningar m.m. Så jag gav så mycket info jag kunde för att dem skulle ha lite mer "kött på benen" med
att ta upp olika grejer som händer runt om i landet i vissa familjer.

Dessa tankar, försök och planer har man haft genom åren men inget jag själv tagit speciellt på allvar.
Det var inga konstigheter för mig att jag kände att det var en enkel utväg från allt helvete man får stå ut med.
Jag kom tillbaks i dessa svackor och försökte igen även om jag hade fått det bättre med tiden. Jag har aldrig varit
orolig innan för dessa tankar eller att jag planerar och försökt mig på att försvinna. Men jag var riktigt orolig för det
runt jul/nyår och en bit in i Januari tills jag fick pratat med min läkare om detta.

Min livssituation som jag är fast i, har förstört en hel del och gett mängder med stora hinder till denna dag men jag har
hittills försökt mitt bästa att klara det ändå. Om man lägger allt det gamla bakom sig och tittar på det allra senaste så är
det: tråkiga kommentarer, myndigheter som inte tror på än, extremt dåligt bemött av en kurator (som bad om ursäkt för
hur hon behandla och pratade med mig osv). Mina hinder är inte över än utan det är en hel del kvar som står på listan
att fixa till innan jag mår bra inombords men nu har jag fått börjat med antidepressiva mediciner och det är verkligen
en mirakeltablett. Jag gick från att själv vara orolig för hur jag tänkte och ville göra och väldigt apatisk till livet i sig,
till att må extremt bra. Det märktes ganska snabbt tyckte min sambo, vilken inverkan tabletterna hade på mig.
Och jag kände själv efter ett par dagar bara, att jag mådde extremt mycket bättre och mina tankar och oro
bara försvann. Jag gick verkligen från 0 till 100 och jag fick till och med en glädjetår för jag kunde se framför
mig vad jag egentligen har skaffat mig i livet, trotts mina smärta och mina problem som kommit med min rygg.

Jag kommer ju inte undgå att ha ont men jag kunde ändå se att jag har lyckats spara undan till ett hem, vi har köpt
en helt ny bil, vi har en go hund och jag har världens goaste flickvän som ställer upp hela tiden på mig. Caroline får
ta väldigt mycket själv i vårat förhållande och hade det varit en annan tjej hade hon stuckit för länge sen.

Både jag och min läkare har siktat in sig lite mer på att jag kanske inte platsar på arbetsmarknaden.
Min stora oro är att den ekonomiska frågan blir kaos och jag måste ha ett lugn på den kategorin annars
blir jag väldigt ostabil i mitt mående. Det är nog inte jätte konstigt men jag reagerar lite kraftigare än att bara bli
orolig när jag ser fler och fler hinder återkommer varje dag. Så min ryggskada som jag får gå med varje dag i resten
av mitt liv och sedan att min dyslexi ställer till det även om det inte är ett stort problem i sig. Men det är ändå en jobbig
del att försöka få personer att förstå att det kanske bör göras på andra sätt för att man ska lära sig in saker och ting
lite lättare. Tänker på saker man ska lära sig snabbt för att sedan följa upp, min inlärningsförmåga och läsförståelse har
alltid varit låg och detta är något som ska testas igen.

När jag precis hade börjat på högstadiet och jag fick mina extra Svenska lektioner och Engelska lektioner.
Så märktes det ganska snabbt att jag låg ganska mycket efter i vart andra barn i min ålder borde ligga i för någon nivå.
Vi satte igång med en dyslexiutredning och visst hade jag stora tecken på dyslexi och jag fick på papper att det är lite
svårare för mig att ta in information osv. Men om man ska återgå till ämnet innan om att jag inte platsar längre på
arbetsmarknaden så är detta en utredning som jag ska göra igen, för att få ny fräsch utredning för att ha mer
underlag på att bli förtidspensionerad (detta var inte ett rakt nej från läkaren innan arbetsträningen).
Men eftersom min situation är oförändrad och såpass dålig, Samhall gav mig det lättaste dem kunde
ge mig i arbetsmoment och kortaste sträckan att ta sig till jobbet osv så, så ser min läkare mer och
mer att det inte kommer ändras. Jag har haft mitt liv oförändrat i 3 år och det finns inget man kan
göra och jag är okej med denna “utvägen” om jag bara får det bestämt snart för att leva i ovisshet
är något jag hatar (hatar är starkt ord, jag vet). Att vara 26 och veta att det är så det får bli och
att man har med sig sin läkare gör att man förstår att det faktiskt är så allvarligt.

Man väljer inte sitt liv och hur det blir, man har mer eller mindre otur och jag fick denna skiten.
Jag försöker att leva vissa dagar som att jag inte har ryggskada och det får man lida för sedan.
Tar på mig lite för mycket grejer för att känna sig duktig eller underlätta för min sambo (värt det).
Men att veta att jag kommer ha ständigt ont tills jag dör är något som är ganska ledsamt.
Om jag tar det lite lugnt och inte gör massa dumma rörelser som vridmoment eller lyft så
klarar jag mig rätt bra men men. Väldigt långt inlägg och nu ska jag och Caroline ut med
Max, sedan blir det att se Farmen som gick igår.

Japansk spets träff i Göteborg – Version 15.01.11

Idag har det varit full rulle och det var något jag såg framemot väldigt mycket men inte
berättat här i bloggen ännu. För ett par veckor sedan så bestämdes det ett datum då vi
som är med i gruppen “Japansk spets träffar Göteborg” kunde bestämma sig om man
ville hänga på en promenad med en massa hundar och människor såklart.
Varken jag eller Caroline har ju varit iväg på någon sådan träff och tänkte
att det blir nog jätte skoj för Max att få träffa andra hundar och även att det
kan vara en bra träning för honom och det var det. För idag hände detta och
det togs lite kort som jag tänker nu ladda ner snabbt och lägga in här.
Så jag snor dem direkt från gruppen nu så får ni se vilka kort som
blev tagna tidigare idag. Vi gick runt Härlanda Tjärn för övrigt.

 


 
 
 
 
 

När vi väl åkte in mot parkeringen och såg alla hundarna fick man ett leende och en varm känsla inombords.
Det var verkligen jätte kul att bara stå i mängden och titta på alla olika former och storlekar på hundarna.
Och några misstog sig för att Max var en tjej för han är så söt och det är inte första gången, lite kul ändå.
Vi var totalt 16 japaner och en jävla massa folk, på kortet nedanför stod nog 4 personer bakom kameran
också, så vi var allt en hel del folk. Vissa gick jätte snabbt (vi var en av dem) och vissa jätte långsamt.

Jag behövde nog detta för att få känna lite glädje igen och jag gick hela rundan med ett leende även om
det gjorde förbannat ont i ryggen större delen av sträckan. Det blev lyckat och vi kom tillbaks till våran
bil 1 minut efter våran parkeringsbiljett hade gått ut så vi var i bra tid ändå. Det hela tog ungefär 2 timmar
och det räckte gott och väl för min del. Det var max värme i sätet för mig även om jag hade tjocktröja &
varm jacka på mig. Och nu har jag fått sovit 4 timmar också och klockan är nu halv tio ungefär på kvällen.
Lite fel dygnsrytm blir det nog nu men är fortfarande helt färdig så det blir snart att sova igen tror jag.

Imorgon så blir det ingen arbetsträning då jag kände att det tog emot väldigt mycket i torsdags och fredags.
Berättade för min kollega jag går med att måndag och tisdag är jag borta på annat och kommer inte till mitt
sk “jobb” och hon skrev ner någon noteringen om det och sa okej. Försäkringskassan sa ju till mig att det
påverkar inte min ekonomin något om det bara är några strödagar sådär om jag mår dåligt som jag gör, så
jag tog nytta av det hon sa och hoppas på att få må lite bättre och återhämta mig lite mera.
Imorgon (måndag) så kommer min läkare att ringa mig och jag hoppas på att det går lyckat, börjar dock bli
lite skeptisk till att hon inte förstår allvaret med hur jag mår. Men hon vet ju inte om självmords skiten ännu..
Det återstår att se imorgon hur det hela gick och vad som behövs göras men när jag pratade med min mamma
igår om denna kategorin, så tyckte hon att det bästa kanske hade varit med anti depressiva mediciner ett tag.
Så jag har lugnat ner mig lite med min oro över alla plan som påverkas och vilka stora förändringar i livet det
kommer bli om det skiter sig. Jag har alltid varit anti emot att ta tabletter och speciellt sådana då jag har fått
höra en hel del om att medicinen blir allt svagare då man tar det och man får öka dosen osv för att det ska ge
någon effekt osv. Men om jag bara behöver det ett tag för att stilla det lite så jag får må mer neutralt istället
för att må så dåligt som jag gör och är så apatisk till livet i sig, så gör nog detta susen för mig (hoppas jag).

Jag fick frågan om det verkligen är så allvarligt och om det inte är så kanske att jag säger allt detta för
att jag vill att det ska hända något med min situation. Men det är med handen på hjärtat så att jag själv
är orolig för vad jag kan göra om det skiter sig. Det är verkligen så illa som jag “målar” upp det hela
och jag har inte varit rädd tidigare för att jag är så ostabil. På ett sätt vill jag inte försvinna men det
tynger inte ner såpass mycket att jag känner att det är värt att leva för jag vill bara försvinna.
Som min kompis Chris sa till mig, du har ju en jätte go flickvän, Max och en fin lägenhet och
det är inte småsaker eller grejer som är lätta att få tag på. Jag är lyckligt lottad att jag har allt
detta men ändå när jag mår såhär dåligt så säger hjärtat att det inte är värt något.
Jätte tråkigt att det är så, men innerst inne så betyder ju Caroline allt och Max
är min lilla son som får mig att må bra. Jag och Caroline har det verkligen
super bra och det går inte att få våran relation/kärlek till att bli bättre.

Blir lite tårögd av att skriva allt detta nu men jag får försöka även om det svårt, att hålla mig till:
”Allt löser sig, bara man ger det lite tid”. Dock fungerar det uttrycket väldigt dåligt nuförtiden.

Ger denna dagen 10 av 10 vilket fall som helst, tack Caroline, Max, Diana och Itsumi för idag.

För övrigt så tog Amanda J. korten som jag lånat till detta inlägget.

Detaljerad historia om ett självmordsförsök – Version 15.01.03

Ny version då vi lämnat (20)14 och övergått till (20)15.
Jag ska gå tillbaks i bloggen och se vad som har hänt och skriva ner dem i punkter här nu.
Vad hände 2014?

• Åkte till Thailand två veckor i Januari.
  (Värmen gjorde så jag var mer eller mindre smärtfri).
• Köpte oss en bil, KIA Picanto 2014 modell.
  (Vi har betalat av hälften än sålänge).
• Fått känna mig duktig på StarWars spelet när folk berömt mig.
  (Att få känna sig duktig någon gång känns skönt att höra när man mår dåligt).
• Rehab skulle börjat februari men blev flyttat till Augusti & avslutad i Oktober.
  (extremt jobbigt att få gå och vänta så länge på den rehabiliteringen).
• Början av November köpte jag ny mobil, dock fungerar den inte ännu.
  (Tele2 jobbar otroligt segt och det har nu gått 2 månader utan någon förändring).
• Startar arbetsträning som led till självmordstankar/planeringar.
  (Mitt arbete, FK och snart min läkare vet om detta och ska bli ett möte snarast).

I augusti skrev jag såhär i min blogg.
Ni som har läst dem senaste inläggen vet hur jag mår.
“Jag tänker på vad jag hade kunnat unna mig och gjort om jag hade kunnat arbeta vanligt om jag
inte hade skadat min rygg på Liseberg. Något jag borde ta itu med och faktiskt kanske kan få en peng
för att jag är skadad for life och att jag kanske inte kommer kunna jobba något mera i mitt liv borde
jag få det lite lättare i mitt liv med att inte behöva tänka ekonomi och oro över det.”

“En sak jag alltid sagt i alla år, är att allt löser sig. Och jag vet att det gör det efter alla hinder
jag mött på, men hade gärna velat se en mer klar väg framför mig och inte så suddig som den är nu.
Så jag har hopp om att mitt liv kommer bli bättre men hade gärna velat må bättre än vad jag gör.
Min framtid är väldigt oklar även om jag nu genomgår en rehabilitering på sex veckor med min rygg.
Har fått svar på att det kommer inte bli bättre men att jag kan träna för att kunna “orka” mer innan
jag gått över gränsen vad min rygg klarar av. Och jag vet hur min framtid kommer se ut och jag har
facit i handen på att det är som det är. Accepterat det? Tror det men hade önskat mer utav livet.”
Tänk dig såhär:
Du har en arbetsplats du jobbar 100% på och du får in cash som aldrig förr.
Du mår riktigt bra och känner att du har faktiskt råd att köpa dig saker du vill ha.
Du märker efter du skadat ryggen att du inte klarar av det och säger direkt att du måste
sänka din % för att kunna orka med och inte sjukskriva dig fram och tillbaks hela tiden.
Du märker att med dem rörelserna du gör på jobbet gör att du gråter efter varje arbetspass
efter jobbet när du står och väntar på tåget hem. Du inser att detta inte funkar och sjukskriver
dig ett bra tag och undertiden börjar du gå hos sjukgymnast och får höra att det aldrig kommer
bli bra igen och att det inte finns något att göra. Du försöker på 40% med att göra väldigt lätta
uppgifter men ändå funkar det inte, du får extrem smärta och du överlåter alla sysslor hemma
till din sambo som känner att hen får ta allt. Du börjar inse att du inte klarar av någonting och
börjar må riktigt dåligt över att du är en belastning och bekanta börjar tvivla på att du ens
försöker något med ditt liv och kläcker ur sig det ena och det andra.
Du får förfrågan om att få genomgå en rehabilitering på sex veckor i en annan stad för
att utreda på riktigt och få allt nerskrivet på papper vad som är ens problem kroppsligt.
Du tvekar för att det är så långt bort och att pendla och pusha dig till dina gränser där
du möter smärtan igen är väldigt motbjudande. Men du beslutar dig om att gå iaf eftersom
att ha papper på att det är något som är fel är bra att ha med sig senare när det gäller arbets-
livet. Du får vänta längre än vad var tänkt och du får höra mer tråkiga saker om att du bara
är hemma och liver livet och får in cash för att bara vara hemma och lata sig (deras syn).
Du ska nu påbörja rehabiliteringen och schemat är alldeles för tufft och du börjar känna
att det inte funkar kroppsligt. Dem säger åt dig att blir det för jobbigt kan man göra om
schemat så det är mer anpassat så man klarar av det, men du kände under dem första
2½ veckorna att du inte fullföljer schemat för du vill minska schemat till hälften.
Ännu engång får du känna dig värdelös som inte orkar, när andra där klarar av dagarna.
Du har nu gått igenom rehabiliteringen och det känns bra att få papper med sig om
vad dem tycker och vad jag klarar och deras rekommendationer. Dock står det väldigt
flummigt och vissa delar stämde inte riktigt men var ändå okej utan att man ska behöva
säga att dem måste skriva om en del för det var saker som inte riktigt stämde in.
Du ska nu prata med din läkare och försäkringskassan om att får börja arbetsträna.
Men undertiden du får reda på att du ska börja testa att arbeta igen, så får du även
reda på att du kommer inte få in några pengar alls och du blir orolig över ekonomin.
Om ett par månader sätter det stopp med att du får några pengar alls och nu är det
en hel del grejer som vandrar runt i huvudet. För det första klarar du inte av att hjälpa
till hemma för du nu “arbetar” två timmar och gör minimalt på arbetsplatsen. Så du mår
dåligt över att du inte ens klarar 2 timmars arbete och sen har smärta och det blir ingen
förbättring med att kunna underlätta för din sambo. Du får fortfarande samma pengar
som tidigare fast nu ska du behöva må dåligt över att din livssituation är mycket värre
än när du kunde hjälpa till hemma och ta ut dig med att göra sysslor hemma och ha ont
efteråt. Nu har du ett jobb du inte klarar av, dina självmordstankar/planer sätts igång
för det blir för mycket, du känner dig värdelös för att människor omkring dig tror du
klarar mer men du klarar nästan ingenting och du är inte lat! Du gör ditt bästa och du
går gärna över gränserna för att du kanske kan få höra att man gjort bra ifrån sig om
du gör lite mer än vad du egentligen klarar av.
Du har nu behövt tänka dig för innan varje rörelse du gör och behöva tänka ett varv
på att göra det så ergonomiskt som möjligt. Dock kan du fet glömma att böja dig ner
i tvättmaskinen eller dammsuga men det är ett moment du måste göra. Under din period
på ditt nya arbete så går du till arbetet med smärta som redan ligger i topp och detta ska
du behöva jobba med när du förvärrar din rygg ännu mera. Det blir bara en ond cirkel
och du känner att du blir pressad till något du inte klarar av. Du försöker att inte tänka
dumt men det är svårt när du vet att du måste nog tvinga dig själv till att arbeta när du
har så himla ont för att få in några pengar överhuvudtaget. Tankarna om att livet skulle
se ut såhär var inte riktigt som du trodde, du önskade ett smärtfritt liv utan några
kroppsliga bekymmer och hade nog kunnat tänka dig att offra din högerarm för
att bli av med smärtan helt eller annan kroppsdel.
Du har fått stå ut med mycket under dessa åren och tidigare i din ryggsäck har du mycket
tråkigheter också även om du lämnat det bakom dig. Du har fått känna dig otillräcklig och
blivit slagen och blivit utskälld för att du inte gjort bra ifrån dig. En familjemiljö som varit en
mardröm men som tur är så klippte du banden innan det gick för långt.
Livet är inget positivt, det är svårt att leva och det är stora hinder som poppar upp hela tiden.
Livet är något som är svårt för alla och vissa har mindre hinder att ta sig igenom och alla tar
saker och ting olika för vi är olika. Jag har kämpat sedan jag var en liten grabb med att hålla
humöret uppe och försöka vända mitt liv till det bättre. Men orken är slut och jag tror att om
ni har försökt att sätta sig in i min sitts så förstår ni nog varför jag tycker det är ovärt att leva.
Jag mår så dåligt att inte ens kärleken eller min mi corazón Max väger upp det och det är man
själv orolig för. Jag har tidigare haft självmordstankar och det gick så långt att jag försökt ett
antal gånger men inte fullfört vad jag börjat med.
Gången då jag var närmast var nog vid en sjö.
Det var vinter och jag bestämde mig för att nu orkar jag inte mera.
Jag hade precis lämnat min dåvarande flickvän då jag kom på att hon var otrogen från dag ett.
Hade då umgåtts med någon i ett halvår och spenderat många dagar med någon som varit falsk
och inte varit trogen mot dig. Du älskade den personen och du var så blind av kärleken att du
inte förstod vad som hände, det slog så hårt att det tog musten ur mig då jag även hade mina
svackor med tankarna på uppväxten och oron att min s.k pappa skulle återuppta kontakten.
Skulle precis gå utanför dörren och det var alldeles för sent för att ta en promenad egentligen.
Min mamma kom upprusande från vardagsrummet och var väldigt frågande vad jag skulle göra
ute nu, man såg att hon blev orolig och jag visste att nu blir mitt uppdrag att försöka lyckas ta
mig utanför lägenheten så jag kan fortsätta min plan. Jag sa att jag var tvungen att gå ut en stund
på en promenad men jag blir inte borta länge. Hon krama om mig och jag tänkte att detta var
sista gången jag kramade om min mamma (var mer hon som krama om än jag).
Mamma sa; var inte borta allt för länge nu bara, det är svin mörkt ute och kallt sen finns det
mycket konstigt folk ute nu. Sa bara jaja och gick ut och började promenera i ungefär två
timmar rakt mot mitt mål. Det var inte upplyst hela vägen så jag fick ta min mobil och lös upp
en skogssträcka till sjön och jag hörde en massa konstiga ljud överallt. Dock brydde jag mig
inte ett dugg, jag var inställd på att ta livet av mig och hände det något så var det något som
skulle hända direkt och inte något som jag själv bestämt mig för. Jag kom äntligen fram till sjön
som var täckt av ett is lager och det förstörde min plan men vände det hela till något ännu bättre.
Jag tog mig upp till ett berg som folk brukar hoppa från rätt ner i vattnet, så jag tänkte att om jag
hoppar ner här och åker igenom isen kommer jag chockas av det kalla och inte orka simma iland.
Visste att om jag hade på mig alla dessa kläderna som värmde mig kanske jag hade klarat mig
och tagit mig hem istället. Så jag tog av mig alla kläderna och la åt sidan, la mig på berget och frös
riktigt ordentligt tills jag börja tappa känseln i kroppen. Jag frös inte speciellt mycket när jag ställde
mig upp och gick fram till kanten, nu var det dags och nu får jag äntligen ro i kroppen.
Jag skulle för engång skull få sluta oroa mig och inte få känna på smärta dagligen.
Det kändes så himla bra att stå där, ingenting kunde stoppa mig. Ett steg till och jag hade lyckats,
ännu ett försök som faktiskt gick igenom. Men så gjorde jag en grej som jag brukar göra.
När det är helt fritt från moln och man kan se alla stjärnor på himmelen så tittar jag gärna en stund
och tänker på allt möjligt. Jag stod där vid kanten och tänkte på samma sak som jag alltid gjort då
jag försökt ta livet av mig: “Om jag har klarat mig såhär långt, borde jag klara detta också”.
Och där slutar det försöket men blev nerslagen påvägen hem av två random killar som ville bråka.
Dem ville varken ta min mobil eller plånbok, dem sa bara att jag var tråkig som inte gjorde något
motstånd. Jag haltade hem istället och gick och la mig direkt istället.
Detta var ett försök utav tre eller fyra försök som jag gått från självmordstankar till att faktiskt
påbörja mina tankar till verklighet. Som jag skrev tidigare är jag själv orolig för att jag kanske
försöker snart igen för att mitt liv går mer och mer åt helvete och min situation blir snarare
jobbigare än lättare. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut för mig men jag
vet att jag orkar inte mycket mer och det hoppas jag att jag får hjälp med.
Står ju i kö till psykolog (wow skrev rätt utan att rättstavningens programmet hjälpte till,
första gången för mig med det ordet) men det är ju ett halvår dit och jag får väl stå ut lite
till men det är jobbfrågan/ekonomin och min livssituation att leva med smärta och känna
sig oduglig och säga nej till saker man annars hade kunnat säga klart jag vill vara med på det.
Jävligt långt inlägg men ibland blir det så.
Nu ska jag stänga fönstret för det har varit uppe alldeles för länge och även sätta igång en
maskin tvätt om jag orkar. Sedan blir det att försvinna i spelvärden för att kringgå tankarna.

Självmordstankar – Version 14.12.29

Jag har kämpat så extremt mycket så jag har börjat tappa lusten till allt.
Mina självmordstankar har funnit sin väg tillbaks och jag har berättat detta
för 3-4 personer men lite fler vet om detta. Det är något jag har hållit inne en
period för att jag inte velat att dem i min närhet ska känna att dem tycker synd
om mig eller något i den stilen. Jag vill inte ha någon medkänsla för vad jag får
stå ut med i livet, utan jag förklarar bara hur jag känner/mår på min blogg.

Jag tycker att jag kämpat på bra sedan jag gick in i väggen och hade dessa
tankarna sist. Jag har kunnat leva till och från med tankesättet “En dag i sänder”.
Men som sagt så är orken slut och jag vill ha en snabb åtgärd för att jag ska få
må bra, vad det nu är vet jag inte. Mitt problem är att bli tvingad (mer eller mindre)
till en arbetsplats där jag ska få smärta och jag gör så minimalt så det inte är anpassat
för fem öre för min del. Annan arbetsplats där jag kan jobba längre och få gjort mer
än bara byta papperskorgar i klassrum och kanske soppa lite. Av det lilla får jag så
ont att jag är gråtfärdig efter jag går därifrån, vem vill leva med ryggsmärta livet ut?
Ingen gissar jag på men det är mitt fall så som det ser ut nu, min rygg kan aldrig bli
bra och det finns inget jag kan göra för att få den till att bli bättre igen.

För många år sedan var jag tillsammans med en tjej som också hette Caroline som
min nuvarande flickvän gör. Hon fick reda på att jag hade självmordstankar och hon
tvingade mig att aldrig ha sådana tankar för annars skulle hon göra slut med mig.
Hennes oro att jag inte skulle finnas mer i hennes liv gjorde henne jätte orolig och
hon tjatade hål i huvudet på mig om detta. Jag var tvungen att lova henne och det
var extremt svårt att lova, eftersom mina löften är allt verkligen. Jag vill inte svika
någon med att säga att jag lovar något och sen inte hålla det. Så det tog ett bra tag
innan jag kunde ge upp och säga okej jag ska inte tänka i dem banorna mera.
Jag hade nog inte förstått då vad jag lovade men jag fick lägga dem tankarna
på hyllan för att inte svika henne (dock svek hon mig några gånger med att ljuga
osv, så jag var nog lite för snäll men det hör inte till detta ämnet).

Jag har brutit det löftet nu när jag har kommit tillbaks i dem tankarna och jag
började tänka på vilket sätt man ska till tillväga för att lyckas på ett snabbt
och bra sätt osv. Det gör mig själv lite orolig över min hälsa och att det har
gått så långt att jag inte tycker att livet är mer värt med Max och Caroline
än att ta livet av sig. Jag skrev ju som sagt i några inlägg sedan att jag är
helt apatisk numera och det stämmer. Det är väldigt sällan numera som
jag känner att livet är härligt och roligt men förhoppningsvis ändrar det
sig så småningom. Dock har det inte varit någon vändning på väldigt
länge så det borde snart bli en ändring. Det finns några punkter detta
året som kommer ändra saker och ting väldigt mycket och det är
förhoppningsvis många bra grejer.

• Utförsäkrad från Försäkringskassan.
• Leva mer för pengarna istället för att betala hårt på lån.
• Avstämningsmöte med handläggare på Samhall, FK och min läkare
• Både jag och Caroline kommer ha en summa att kunna köpa vad
  vi vill varje månad och inte någon gång ibland per år.
• Åka tillbaks till Thailand är en dröm, gärna i 2015 december månad.

 

Jag vet att självmord är egoistiskt för man inte tänker på dem omkring sig.
Men jag tror att dem som inte haft det så jobbigt att din ork är slut, vet nog
inte hur det känns att försöka kämpa när det inte finns någon lösning.
Jag hade tänkt hålla inne allt detta med att säga vad som försiggår inuti
mitt huvud för att jag vet att några kommer bli ledsna för min skull.
Denna situationen med dessa tankar har jag varit i många gånger och
kunnat återhämta mig efter ett tag, men det är fler hinder och stora hinder
att ta sig igenom och det är inget jag kan påverka. Mitt liv är i min läkares
händer och försäkringskassan med hur mitt liv ska se ut framöver.
Bli tvingad att arbeta i smärta för att jag inte kan få någon sjukpenning
och gråta på och efter varje arbetspass för smärta jag inte orkar ha.
Eller kommer jag kunna få en smärtfri vardag mer eller mindre pga
vad som blir av, deras uppgift blir min framtid eftersom jag är så
begränsad till att arbeta. Varken jag eller Samhall har kontakter
som gör att jag kan arbeta på en plats där jag inte kommer göra
dumma moment som gör att jag klarar av dagen.

Som jag har skrivit tidigare så var jag mega glad att kunna hjälpa till
hemma när jag var helt sjukskriven när jag  väntade på rehabiliteringen
i Borås. Jag kände att jag kunde avlasta Caroline med alla hushållssysslor
och jag kände mig duktig och jag mådde riktigt bra om man jämför med
tidigare då jag sjukskrev mig fram och tillbaks pga smärtan. Ingen kunde
lita på att jag kom till arbetsplatsen för att jag hade så ont, man blev det
stora minustecknet för dem inte förstod vad jag står ut med och dem
behövde ju mig på arbetsplatsen. För engångsskull kände jag mig
duktig hemma iaf och jag kunde pusta ut för att inte ses som ett
minustecken och Caroline kunde lita på mig.

Jag fick henne till att säga att det var okej om jag fick ha mina
sysslor på schema så jag kunde ställa mig in på att tex dammsuga,
tvätta eller att en städdag är påväg osv. Jag kände att jag inte var
värdelös för jag gjorde något för min sambo som fått tagit på sig
allt verkligen. Ibörjan sa hon att hon kunde ta det för att hon ville
inte att jag skulle få så ont, för hon blev ledsen över att se att vad
en enkel dammsugning kunde göra för mig. Att bära kassar från
ICA/Lidl gjorde så stor skillnad från att vara smärtfri (nästintill)
till att helst vilja sova bort smärtan några timmar.

Jag är starkare i kroppen numera och kan bära lite tyngre men
inte tillräckligt stark nog att kunna gå vidare än såhär. Med träning
kommer jag inte speciellt längre och ett felsteg och jag är på ruta 1
igen. Det finns dagar som jag ler lite mer det är korta stunder och
dem väger inte upp all den tråkiga skiten man får stå ut med.
Mina sjukskrivningspapper ligger på hög och staplas på varje
månad och vilken skillnad har det blivit sedan jag sjukskrev mig
från början? Ingen alls, det funkar inte och det vet läkarna om.
Dock har dem mer tro till att Samhall ska fixa detta åt mig så
jag kan återgå till att arbeta, dock är den organisationen ute
och cyklar ibland.

Jag tycker att Samhall är jätte bra att det finns men det passar
inte alla som är anställda där. Det finns en tjej som jag jobbar med
som säger att hon borde verkligen inte vara där, hon är anställd för
hon har dyslexi och vad undgår det henne att kunna jobba någon
annanstans. Hon säger att det var hennes räddning för hon gick
på socialbidrag och hon kunde inte tacka nej till arbete för att
då skulle hon inte få några pengar. Sen är det andra som faktiskt
klarar av sitt arbete för att Samhall har schyssta regler men sen finns
det den delen som jag ingår i, dem som inte klarar det kroppsligt
och dem inte hittar en plats som är anpassad nog.

Jag vet att man inte kan vara kräsen när det kommer till jobb och
du som läser kanske tänker “byter 10 papperskorgar drygt per dag
och får runt åtta tusen för du arbetsprövar och du gnäller?”.
Grejen är det att hela mitt liv påverkas av detta, är det rätt att jag
ska lida på min arbetstid och min fritid av smärtan och känna mig
så begränsad till att göra saker. Jag får tänka ett varv till om jag orkar
göra saker eller om jag kan hänga med på saker, tacka nej till tillfällen
jag kanske velat säga “hade jätte gärna velat följa med, det hade varit
skoj, tack för du fråga”. Nu vet alla istället att man klarar ingenting och
då är det ingen idé att inkludera tanken att fråga mig om saker.

Mitt liv kommer bestå i smärta och det har jag med facit i hand.
Mitt liv kommer bestå av många begräsningar som jag velat göra.
Mitt liv kommer bestå av mängder av tårar för jag inte är med i livets lek.
Mitt liv kommer bestå av personer som ser ner på mig som inte kommit lika långt.

Livet är ingen dans på rosor det vet jag, det är hårt och man måste kämpa
sig igenom det. Dock hade jag önskat att jag fått en nypa mindre minustecken
att stå ut med. Vi alla har våra stora hinder att ta sig igenom men jag känner att
det var sista  droppen som föll och jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Hade kunnat skriva mera om hur jag känner och tänker men jag måste gå
och lägga mig. Ska ju jobba om några timmar och upp om ett par timmar.
Jag hoppas ni inte ser mig som en gnällspik för mitt liv är verkligen upp&ner.
Ni som  följt mig ett tag vet att det inte verkar som att det tar slut någon gång.

Jaja natti natti.

Över 2 års väntan – Version 14.11.26

För strax över två år sedan nu så skadade jag min rygg på Liseberg, har gått fram
och tillbaks med sjukskrivningar för jag inte visste vad problemet var med min rygg.
Jag fick ett ultimatum att ta itu med min rygg så dem på min dåvarande arbetsplats
kände sig tryggare med min närvaro och allt blev väldigt seriöst och allt blev otroligt
mycket invecklat än vad jag trodde det skulle bli. Jag fick gå hos sjukgymnast varje
vecka som hjälpte mig med ett utformat schema för att träna och det tog extremt
hårt på kroppen och det var knappt värt det (för det var fel utformat från början).
Det räckte dock inte och jag fick höra av min läkare att det finns en möjlighet att
jag kan få hamna på ett sjukhus i sex veckor för att få ytterligare hjälp.

Först skulle jag till Lerum för att möta ett bedömningsteam som skulle se vilka saker
jag kunde göra rörelsemässigt och sitta ner och prata om vart mina gränser är på att
röra mig utan att skapa någon stegrande smärta osv. Detta var under en vecka som
jag fick gå igenom en massa tester. Hade väntat mig lite mer resultat på vad dem
hade och säga men det var egentligen bara en grund som sedan skulle presenteras
för min läkare om jag var duglig för nästa steg med att ta itu mina ryggproblem.

Detta stället var i Borås och det var en rehabiliteringscentrum, det tog emot väldigt
hårt först att behöva stå ut med att pendla när jag knappt har energi att gå och handla.
Hade varken styrkan eller energin i kroppen för att klara hushållssysslor och mådde
allmänt dåligt för att Caroline har fått tagit på sig för mycket av alla grejer man bör
hålla i skick och jag ville ha en förändring. Tänkte ännu ett varv på denna rehab:en på
sex veckor och sa till mig själv att det är ju ingen tvekan egentligen, såklart jag ska ta
den hjälpen jag får. Jag såg detta som något positivt i min dystra vardag i negativa
tankar och funderingar om framtiden. Trotts att det var över ett halvårs väntan
(om jag minns rätt) med att stå i kö för att få min hjälp.

Under tiden jag hade fått gått igenom allt detta så fick man höra kommentarer som
sved och det kändes som att ingen förstod vilken smärta man kan få väldigt lätt.
Jag tog avstånd från personer som trodde att mitt fall inte var så farligt ändå, för vi alla
har ont i ryggen och det finns arbeten där man inte behöver görakroppsligt arbete osv.
Alla möjliga kommentarer fick man men jag och min läkare samt min arbetsplats chef
tyckte att det är bättre att avvakta med att arbeta undertiden jag stod i kö på rehab:en.
Detta var endast för att inte kanske försämra mitt läge med att jag fortsätter jobba och
kanske pajar min rygg ännu mera men det är ju inte så roligt att höra för vissa.
Jag är ju hemma och snyltar på systemet med att vara hemma och jag låter min
sambo göra allt och allmänt bara latar mig vid datorn och vid mina intressen.

Dock var ju detta inte min bild som har all korten på borden och inte snappar upp
hur min vardag egentligen är men finns man ute på nätet så kommer det snabbt in
synpunkter på hur man ska göra och vad jag gör som är fel osv. Jag har under denna
perioden i mitt liv legat på och tagit itu varje steg så fort som möjligt och inte legat på
latsidan men varje moment tar tid med all väntetid osv. Hoppas att fler har mer förståelse
för andra och tro mer på vänner som står er nära eller familj som har det svårt.
Det är lätt att döma när man inte vet hur hela sanningen är, så jag förstår att man
kanske kläcker ur sig det ena och det andra men man borde tänka ett varv till innan
man säger/skriver något (bara så som jag tänker).

Titeln är ju att väntan är över och vad menar jag med detta?
Jo jag ska idag klockan tio iväg på ett möte för att se över en arbetsplats som kanske
är något för mig. Detta är i Alingsås så jag får inte lång resesträcka och det är troligtvis
lokalvårdare som tidigare men att detta är en arbetsprövning i tre månaders tid.
Så jag kommer börja med 2 timmar per dag 4 dagar i veckan (ledig torsdag).
Har längtat efter att få rutiner genom att börja jobba igen så jag är överlycklig!

FixarJocke – Version 14.03.21

Hey guys, just a quick update in my life whats going on right now.
For a couple of days I hanvn’t felt so good, might have a infection in my body or something.
My muscle is sore and my throat isnt well either. Poor me haha. But the only one that brings
me up from this boring state I’m in is Max and Caroline hehe I feel so happy when they
are around me. Just look at Max for example, so fluffy even if he really likes to struggle alot
when we are out and walk him haha. I wasn’t really in the mood for a struggling dog before,
but he did what he needed to do outside and we went in. So tired now when I’m sick and I
have now went to bed really really earily lately. I guess thats normal to be in my current state.

Eariler this week I got a phone call from a lady *woho* haha just kidding. She works with
people at my work that have been home from work for along time, and she is trying to help
people out on diffrent jobs when the time is in. So after my rehab I know more (hopefully)
what I can do and how much I can handle without great pain and bursting out in tears. I did
that alot after my day was done at my last job I had in a general store becuse the pain just
gained during the day. And had to sleep it off to make it better sadly.. What a life huh?

Well about this call, she told me over the phone that there is alot of diffrent jobs in my town
where I live. Though seems like all of those jobs are cleaning jobs as I had before that didn’t
work out good for me and my back. I’m thinking like this: I know how its going to be, and
I might be able to work with that BUT for not that many hours per day becuse I WILL get
pain after those days but not as much as before if i decrease the amount of hours per day.
But the best would be to find something that works out for me so i can gain abit more money.
I hope you guys get my message, dont want to be on a workplace where I gain pain and less
money than a place I could handle okay, and still gain more money becuse I could work longer.

Me and Miranda from America are still mailing back and forth and its so nice.
Being able to get back to her and see how she is doing is great. Everyime she tells me something
positive I feel happy for her. Me and her have had some sad years with alot of struggling with our
family (for me just my fathers side) but in the end it all works out good if you stay strong. Though
it feels at those hard times that its never going to stop and you feel to just give up, but time will tell
and it will be better later on (mostly).
For example If I didn’t talk about my past about my abusing father and my childhood, I wouldn’t
be as strong as I am today and I would probbly so shy and frightened of talking to other people.
Becuse all these convos with diffrent people I have had, have made me like superman (not nearly
that strong but strong haha). So thats awesome, dont hold difficult subjects inside of you, you need
to open up and I promise you! It will be better later on..

Enough will me giving tips! MysteriaSecret asked me a random question:

”If you had the chance to move to a magical place where everything awesome you could
ever imagine, existed, but you had to leave this world and everybody here, would you do it?”

I wouldn’t trade my lovely monkey queen aka Caroline or Max or my family I have contact with
for a better magical place. But if it’s so magical and awesome, my family might exist there too?
If so, I would go rightaway! Super awesome, snacks and candly all day and its super healthy.
Oh gosh, would probbly puke all day? But if its a magical place it would be healthy aswell!
Hmm I belive thats an awesome answer to your questino Myst!

FixarJocke – Version 13.03.18

Idag såg jag avsnittet där jag hade varit med i deras statistik/forskning där dem pratade om självmord.
Jag kände igen mig så mycket i Mina (blonda  tjejen som är skådespelare) och efter att ha kollat på
avsnittet så hade jag fällt några tårar. Tänk att man varit så himla nära på att avsluta livet och som
dem sa på avsnittet; “Många tänker att om jag tar slut på detta livet, så kanske jag får det bättre
i nästa liv som jag får”. Och så vet jag att även jag tänkte men som jag sa till journalisten så var
det en person jag lovade att aldrig mer försöka eller tänka på självmord något mer.

Klicka här för att se klippet på TV4Play!

Eftersom jag tar löften så hårt så försöker jag allt för att inte bryta dem och det var många år sedan
jag lovade det och inte tänkt på att ta slut på mitt liv. Så har jag lyckats ganska bra men det var väldigt
svårt att lova en sådan sak som jag visste att jag kanske inte kunde hålla. Men min dåvarande flickvän
tjatade till sig det och det kan jag ju tacka henne för att hon tvinga mig att lova henne det. Eftersom jag
är nöjd med mitt liv (vissa delar hade jag extremt jävla gärna ändrat) och jag mår bra idag om man bortser
ifrån vissa delar. Men allt löser sig om man bara ger allt lite tid, så jag försöker hålla mig stark och hålla
livsglöden uppe även om det är svårt ibland att se något ljus eftersom så mycket i mitt liv bara är hinder
iaf den senaste tiden.

Kommentarer utav en person som sänker mig (det är en “vuxen” person i min omgivning) och sedan är
det lite jobbigt att försöka hålla humöret uppe när man är deprimerad men jag vet att det har med ryggen
att göra (eftersom ryggvärk leder gärna till depp och då drabbas alla kategorier).

Men jag går ju iaf och tränar två gånger i veckan och det har hjälp lite men jag får ont i vissa lägen och
det kan hugga till och hålla i sig resten utav dagen om det händer osv. Så idag på jobbet högg det till i ryggen
och det påverkade min träning då jag inte kunde göra allt som jag skulle. Vissa moment blev för jobbiga och
det gjorde jätte ont. Så när jag skulle göra en viss grej 15 gånger, klarade jag det bara 8 innan jag vek mig
av smärta och vid ett annat tillfälle skulle jag göra 10 men klarade bara av 6 eller 7 och detta skulle jag göra
x 3. Så idag gick det inte alls bra för min del på rehab träningen men den träningen jag gör kommer göra det
lättare senare då jag får tränat upp min kropp bit för bit.

Min sjukgymnast sa att det kommer så småningom men detta kommer ju ta ett bra tag innan jag är “bra” i
ryggen och kan återgå till att arbeta precis som förut. Men det är bara att kämpa på och ta en dag i sänder.
Så det är så jag försöker tänka så jag orkar med mitt liv. Siktar gärna in mina drömmar på att åka till Thailand
igen nu i Januari igen och att få försöka få flyttat under detta året innan våran resa men det tror jag inte är omöjligt.

Jaja nu ska jag inte skriva på även om jag säkerligen hade kunnat skriva bra mycket mer om vad som
händer och vad man tänker på. Men nu avrundar jag med att skriva godnatt och hoppas ni har haft en
bra dag. Själv har jag streamat ca 5-6 timmar tror jag har haft det roligt under den tiden även om jag
bara höll mig till ett spel.

FixarJocke – Version 13.03.13

Dagen har varit helt okej om man bortser från uppgifter på jobbet som inte min rygg gillade alls.
Men efter det blev det att bli upphämtad på stationen och så åkte vi till Aling-Thai och åt lite buffé.
Sedan var det dags att åka hem och vi stannade till på ICA för Caroline skulle in en sväng på Apoteket.
Efter det spenderade jag resterande utav dagen och kvällen med mina prenumeranter på Twitch.
Det blev lite Q&A och det var lite roliga frågor kom upp och imorgon frågade dem om
jag kunde köra ”facecam” så jag sa att om dem ville det kan jag fixa det.
Det betyder alltså att jag spelar med min webcam på.

Men över till det många var så hype:ade över med journalisten som ringde upp mig tidigare idag.
Jag visste ju inte vad dem hade på hjärtat men jag visste ju hur deras program funkar och hur dem brukar
se ut som jag skrev i tidigare inlägget. Djupa samtal och väldigt seriösa samtalsämnen som är känsliga eller
då någon förklarar sitt liv genom det tråkiga dem gått igenom.

Det dem ville ha, var info ifrån personer som försökt ta självmord och hur tankarna omkring det var och hur
man tog sig ifrån det. Sedan hur föräldrarnas part i det hela är och vad dem kan göra åt saken för att underlätta
det hela för ens barn. Vilka hjälpmedel det finns och jag gissar på att dem kommer även berätta om vad personer
varit med om utan att nämna några namn dvs skulle jag tro.

Så jag förklarade snabbt hur allt börja för mig och under vilken ålder som jag blev slagen då jag var liten osv.
Och jag pratade på så man blev helt torr i munnen och sen räckte det, dem fick info hur det var i mitt fall och
hur jag lovade en dåvarande flickvän att aldrig försöka någon mer gång med att ta livet utav mig och har inte
försökt bryta löftet sedan dess. Det som är lite kul är att jag känner att vissa personer känner att allt med detta
handlar om empati och mycket om “tycka synd om mig” men det är inte jag som tog kontakt med dem.
Utan tvärtom, dem sökte upp mig och ville veta och jag förklarade.

Mina tråkigheter med självmordstankar och tankar på min pappa som gjorde att jag mådde riktigt dåligt är ju
över för länge sedan. Men ändå tror folk att det handlar om något annat än att jag bara förklarar hur det har
varit för mig. Speciellt när man helt random gör narr utav något man skrivit tidigare för att man antingen
har något emot mig eller att man bara vill jävlas. Börjar bli trött på vissa personer ganska kraftigt.

Och har jag skrivit sluddrigt nu så är det för jag är påväg att somna haha.
Jaja blir nog ett inlägg snart igen ska ni se. Pözz på er sålänge!

Snack med Caroline & kommentar från Anders

Denna kvällen har jag haft riktigt roligt och trevligt, har ju varit väldigt många samtals ämnen som
gjort att man blivit glad på väldigt många sätt. Jag och Caroline har pratat en hel del idag och det gör
mig riktigt glad. Det känns som att vi har kommit varandra betydligt mycket närmare än tidigare :)

Jag funderar på att se någon film innan jag går och lägger mig.
Men till det blir det nog lite goda mackor och så kanske man hittar något gott i skafferiet.

Jag fick en kommentar av en Anders som tittar förbi någon gång ibland, men han hade en åsikt
om min headerbild. Han är den första som påpekat att det här med att man ser mina pormaskar,
inte det allra mysigaste och att det kanske är övervägande att jag tappar honom som min läsare.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta ställning till det önskemålet, för alla har ju en viss önskan till allt.

Anledningen varför jag har just den bilden var för att jag fick till en väldigt speciell look på det här
med att man ser lite smutsig ut osv. Det påminner om serien Lost där dem oftast hade den looken.
Plus att ska man vara riktigt petig så ska man inte dölja sitt riktiga jag för då visar man en sida av sig
själv som inte riktigt stämmer. Så photoshop är ett väldigt smart sätt att lura andra om ens utseende.

Så jag tror jag behåller min design på headerbilden ett tag till Anders :)
För jag gillar den just nu. Men det blir säkert ändringar snart, eftersom jag håller på att bygga om
lite då och då. Även på min hemsida som jag har länkat de senaste dagarna i inläggen.
^{Tack Caroline för denna dagen/kvällen och hoppas vi kan ses på lördag}