För strax över två år sedan nu så skadade jag min rygg på Liseberg, har gått fram
och tillbaks med sjukskrivningar för jag inte visste vad problemet var med min rygg.
Jag fick ett ultimatum att ta itu med min rygg så dem på min dåvarande arbetsplats
kände sig tryggare med min närvaro och allt blev väldigt seriöst och allt blev otroligt
mycket invecklat än vad jag trodde det skulle bli. Jag fick gå hos sjukgymnast varje
vecka som hjälpte mig med ett utformat schema för att träna och det tog extremt
hårt på kroppen och det var knappt värt det (för det var fel utformat från början).
Det räckte dock inte och jag fick höra av min läkare att det finns en möjlighet att
jag kan få hamna på ett sjukhus i sex veckor för att få ytterligare hjälp.
Först skulle jag till Lerum för att möta ett bedömningsteam som skulle se vilka saker
jag kunde göra rörelsemässigt och sitta ner och prata om vart mina gränser är på att
röra mig utan att skapa någon stegrande smärta osv. Detta var under en vecka som
jag fick gå igenom en massa tester. Hade väntat mig lite mer resultat på vad dem
hade och säga men det var egentligen bara en grund som sedan skulle presenteras
för min läkare om jag var duglig för nästa steg med att ta itu mina ryggproblem.
Detta stället var i Borås och det var en rehabiliteringscentrum, det tog emot väldigt
hårt först att behöva stå ut med att pendla när jag knappt har energi att gå och handla.
Hade varken styrkan eller energin i kroppen för att klara hushållssysslor och mådde
allmänt dåligt för att Caroline har fått tagit på sig för mycket av alla grejer man bör
hålla i skick och jag ville ha en förändring. Tänkte ännu ett varv på denna rehab:en på
sex veckor och sa till mig själv att det är ju ingen tvekan egentligen, såklart jag ska ta
den hjälpen jag får. Jag såg detta som något positivt i min dystra vardag i negativa
tankar och funderingar om framtiden. Trotts att det var över ett halvårs väntan
(om jag minns rätt) med att stå i kö för att få min hjälp.
Under tiden jag hade fått gått igenom allt detta så fick man höra kommentarer som
sved och det kändes som att ingen förstod vilken smärta man kan få väldigt lätt.
Jag tog avstånd från personer som trodde att mitt fall inte var så farligt ändå, för vi alla
har ont i ryggen och det finns arbeten där man inte behöver görakroppsligt arbete osv.
Alla möjliga kommentarer fick man men jag och min läkare samt min arbetsplats chef
tyckte att det är bättre att avvakta med att arbeta undertiden jag stod i kö på rehab:en.
Detta var endast för att inte kanske försämra mitt läge med att jag fortsätter jobba och
kanske pajar min rygg ännu mera men det är ju inte så roligt att höra för vissa.
Jag är ju hemma och snyltar på systemet med att vara hemma och jag låter min
sambo göra allt och allmänt bara latar mig vid datorn och vid mina intressen.
Dock var ju detta inte min bild som har all korten på borden och inte snappar upp
hur min vardag egentligen är men finns man ute på nätet så kommer det snabbt in
synpunkter på hur man ska göra och vad jag gör som är fel osv. Jag har under denna
perioden i mitt liv legat på och tagit itu varje steg så fort som möjligt och inte legat på
latsidan men varje moment tar tid med all väntetid osv. Hoppas att fler har mer förståelse
för andra och tro mer på vänner som står er nära eller familj som har det svårt.
Det är lätt att döma när man inte vet hur hela sanningen är, så jag förstår att man
kanske kläcker ur sig det ena och det andra men man borde tänka ett varv till innan
man säger/skriver något (bara så som jag tänker).
Titeln är ju att väntan är över och vad menar jag med detta?
Jo jag ska idag klockan tio iväg på ett möte för att se över en arbetsplats som kanske
är något för mig. Detta är i Alingsås så jag får inte lång resesträcka och det är troligtvis
lokalvårdare som tidigare men att detta är en arbetsprövning i tre månaders tid.
Så jag kommer börja med 2 timmar per dag 4 dagar i veckan (ledig torsdag).
Har längtat efter att få rutiner genom att börja jobba igen så jag är överlycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar