Jag har fullfört min rehab behandling som var i 6 veckor i Borås på deras rehabiliterings avledning.
Jag är evigt tacksam att jag fick den möjligheten att fått vara där och att jag får ta med mig papper
därifrån där jag kan visa upp att jag har problem med min rygg. Jag har mer kött på benen att jag
kommer få ett mer rättvist bemötande men vet att det finns många stolpskott att möta på vägen.
Ett utav dem var där på rehaben, en som sänkte mig och tryckte på helt fel punkter.
Bara för att jag är ung och råkat illa ut och varit sjukskriven så länge nu, så får vissa personer
intrycket att jag inte vill arbeta. Nu tänker jag egentligen bara på en person jag råkade ut för
under min tid på rehab:en som inte ville lyssna på mig och hade upplägget att avbryta mig ständigt.
Hennes yrke var att sköta sin del där som kurator, men det var snarare hon som prata och jag
fick inte en sus i vädret. Det har jag aldrig varit med om att en kurator är den som pratar non-stop
och skapar en bild utav mig utan att ha lyssnat på mig. Hennes personliga åsikter tog över och det
som fick mig väldigt orolig var att det kanske skulle hamna i min akt därifrån.
Även om dem vet att jag har problem med ryggen och gått till sjukgymnast, röntgat ryggen och
det är en förskjutning men inget större fel, så är inte på min version trolig eller nått. Utan jag ska
behöva kämpa för att få folk att bli övertalade till att förstå mig bättre och varför det är som det är.
Jag sa till dem på rehab:en att jag hoppas att jag kan få en arbetsplats framöver nu som är anpassad,
så jag orkar med att arbeta och kunna leva/orka med tiden efter arbetsskiftet. Jag sa även att jag
hade kunnat jobba kvar på Tempo i Lerum och kört sönder mig varje vecka och gråta på tågstationen
som jag gjorde då jag arbetade där, och sjukskriva mig fram och tillbaks men varken jag eller dem vill
ju ha en lös person som man inte vet kommer till arbetsplatsen eller inte efter helgens gång.
Det beror helt och hållet vilka arbetsuppgifter jag får och vilket reseavstånd jag får till
arbetsplatsen som kommer avgöra hur mycket jag kommer att klara av kroppsligt.
Därför är det viktigt nu snart att jag ser över dem olika arbetsplatserna jag får
besöka så jag inte gör som jag alltid gör, går med på första kortet som läggs.
I dagens samhälle kan man inte välja och vraka det vet jag mycket väl.
Men när man har skadat kroppen och behöver hjälp för att man har något handikapp så bör
man ta vara på alla hjälpmedel man kan få tag på så det underlättar för än själv. Min oro har varit
mycket om arbetskategorin såklart annars går ingenting ihop om jag inte löser min situation där
pengar är problemet. Slutar min sjukpenning från försäkringskassan så kommer mycket stå på
spel hur framtiden visar sig, för det kommer inte vara mycket till liv om vi bara har Carolines
inkomst i våran familj på tre med hennes inkomst. Om jag kommer kunna arbeta igen beror helt
och hållet på vilka arbetsuppgifter jag kommer att få på den arbetsplatsen jag blir placerad på
inom Samhall där jag har min anställning. Men kommer det vara tillräckligt för att jag ska vara
nöjd med hur jag lever mitt liv och kommer jag klara av att hantera vardagen eller kommer
jag må dåligt kroppsligt och psykiskt pga upplägget? Självmordstankar är något jag inte vill
ska återkomma och jag vet inte hur mycket många mer stora hinder jag klarar av mera.
Det får änna räcka nu…
(Min oro är att om jag kommer långt ner i en svacka, så kanske självmordstankar kommer upp igen).
Hur mår jag?
Jag mår relativt bra egentligen och det är bara mina funderingar på framtiden som gör att
jag mår dåligt genom att oroa mig i onödan. Mitt mönster att leva har alltid varit att ligga
flera steg fram för att vara beredd på det värsta. Vissa säger att det är något jag måste
bryta och vissa säger att det är synd att jag har det så, men vi alla funkar olika men att
det inte är konstigt pga min uppväxt har format mig såhär. Så lättare sagt än gjort
att försöka oroa sig mindre och ta dagen som den kommer. Men som vanligt,
jag gör mitt bästa och jag försöker kämpa på så gott jag kan.
Något som har med samma ämne egentligen är att jag hade en psykolog under dessa
sex veckorna på rehab, hon frågade lite om glädje och livsglöd. Jag berättade att jag har
inte känt mig varken glad eller lycklig även om så mycket på kort tid har hänt som varit
positiv faktiskt. Även om jag vet om alla bra grejerna, så kan jag inte lägga ihop allt och
vara glad alls. Känns jätte tråkigt för jag vet att jag hade varit lyckligare om jag inte hade
min jävla rygg och bemötanden som påverkar hur jag mår och kommentarer som inte
varit positiva. Avsagt kontakten med 2 personer som jag haft internet kontakt med bara,
för att dem drog ner min energi i slutändan och jag förlorade inte något på att ta bort dem.
Ena drog upp gammalt och ville ha en ursäkt för att dem uttalat sig dumt då jag var förbannad
och jag gick all in, trycker någon på känsliga ämnen då man är uppe i varv får man skylla
sig själv om man vill vara med i det öppna skjutläget. Och den andra ville säga att det är
sjukt att jag har en sambo som orkar med mig och mitt snyltande på systemet, alla har lite
ont i ryggen och det är bara att ta sig i kragen och inte sitta och lipa för min rygg 24/7.
Bättre att rensa ut sådana personer, eller vad säger ni?