Caroline åkte in till Göteborg tidigare än bestämt pga av att hon blev sjuk och slutade för dagen på sitt sommarjobb.
Jag mötte henne och prata en bra stund med henne på min utsiktsplats (där jag och Anna Lundberg satt för att vara exakt).
I säkert 40 minuter satt vi och prata om hur det kändes och hennes åsikt och vad jag kände.
Min åsikt var att hon kasta allt i sjön för att hon inte orka kämpa mer med distansen.
Hon ville låna toaletten och jag sa att det var okej, sen var det dags för ett farväl.
Bröt ut i tårar och krama om henne även om jag var ur svettig av värmen och likaså var hon.
Efter en stund kramandes sa hon “Jag ska bara säga hejdå till Monica”.
Jag kramade henne en sista gång och det blev en puss på munnen.
Det kändes som ett bra slut även om det gjorde otroligt ont i hjärtat.
Jag satte mig i vardagsrummet för att berätta för mamma vad som hade hänt osv.
Men det tog säkert 40minuter eller nått innan hon ringde på mobilen igen.
Ett litet hopp om att hon hade ångrat sig fick jag och ställde upp på att
gå ner och träffa henne igen. Hon hade satt sig vid kyrkan nedanför mig.
När jag kom dit sa hon att det kändes inte som vi skildes som vänner.
Hon ville prata lite mer nu när vi hade lugnat ner oss i vårt gråtande.
Och efter en halvtimmas prat så fick jag äntligen höra varför det inte funkar.
"Jag attraheras inte utav dig på det sättet som jag gjorde förr”
Det besvarade alla mina frågor om jag hade gjort något fel eller om det
var fel på mig. Så nu blir det nog lättare att släppa henne även om jag
hade velat ha henne som min flickvän. Men hon vill fortfarande vara
min vän, och helst bästa vän. Men frågan är om jag klarar av det.
Att påminnas av allt vi haft tillsammans och upplevt.
Jag frågade min mamma om hon hade haft något förhållande där
man verkligen varit gjorda för varandra och inte bråkat alls.
Svaret var såklart att hon alltid stött på bråk och tjafs i
alla förhållanden. Så det förklarar en hel del om vad vi hade.
Min fråga är hur jag ska kunna gå vidare i kärleken nu när jag vet hur
det är att hitta den rätta. Det går inte att jämföra med någon för att ens
komma nära det vi hade, och då menar jag allvar. Det finns nog inte många
som har upplevt ett sånt bra förhållande om man undgår att den intima delen
inte har funkat det sista halvåret. Men nu har jag äntligen fått en förklaring.
Jocke...
SvaraRaderaDet är svårt att försöka ge plåster på såren till någon som kanske behöver sys, men med mina ord ska jag ändå försöka vara en kompress som vill förhindra din förblödning.
Allting har ett slut, gott som ont, låt oss börja så. Men ett slut kan också vara början på något annat. Livet är en bok med ett antal innehållsrika kapitel med ett oändligt slut. Du har just nu avslutat delen, kapitlet vars rubrik kanske hette "Caroline och Joakim" men kvar återstår något annat som kommer att fylla ditt liv med otroliga äventyr. Du vet ännu inte hur allting kommer att sluta, du vet inte vad som komma skall efter 100 sidor frammåt. Släpp taget om det förgågna så pass mycket att du kan kliva in i nästa saga utan att jämföra eller utan att le åt dina nästa. Håll kvar vid allt vackert, alla minnen och stunder som präglat dig till den du är idag och lev på det. Finns det en mening att det är era namn som ska stå under "så levde lyckliga i alla sina dagar" så kommer det att göra det. Men jag säger dig att det kommer komma och gå så mycket mer i livet för det är inte slut här, Snarare tvärtom. Det här är början på din bok, ett nytt kapitel. När man förlorar något vinner man någonting annat och jag tror att i längden vinner man mer än vad man tror.
Håll huvudet högt, fortsätt le och vara den fantastiska du och du kommer att se att allting ordnar sig. Nu mår tunneln vara mörk, men fortsätt på samma bana, rikta dina steg åt ett litet annat håll och snart kommer du se ljuset i tunnel :)