Egen tid vid utsiktsplatsen.

Satte mig en stund på utsiktsplatsen och tänkte en stund för mig själv.
Det var rätt skönt att få vara ifred ifrån allt och bara försvinna bort en stund.
Jag är nog lite desperat tror jag. Och det är illa, men jag klarar inte ensamheten.
Det har bara gått några dagar sedan allt splittrades men det känns som en evighet.
Jag försöker verkligen sysselsätta mig för att inte känna “Jag är ensam”.
Så illa att jag faktiskt tycker synd om mig själv konstigt nog.
En förbättring måste det bli Joacim. Skärp dig.

Aja ska iaf fortsätta mitt sökande efter nya vänner.
Några förslag på hur jag ska gå till väga?