Nu äntligen ska jag ta det lugnt och vila kroppen.
Jag kom hem idag från jobbet med smärta så man var lipfärdig,
ändå kändes det okej då jag var där (visst hade jag smärta men det
blir ju värre sen i efterhand). Jag ringde vårdcentralen direkt efter jag
hade slutat på vägen hem, jag fick ju inte säga hur jag kände inför detta
med att städa eftersom Försäkringskassan och Samhall satt med.
Jag vet ju att hushållssysslorna hemma är gott nog, och så ska jag lägga
på städning ett par timmar (just nu “bara” två men är tänkt att jag ska öka).
När dem sa att skulle du kunna tänka dig att återgå till städning men kanske
inte i samma grad som tidigare under arbetsträningen så lät det ju okej.
Men jag tänkte inte så långt utan det kom först efteråt tråkigt nog…
Min kropp klarar inte av kroppsligt arbete även om jag tänker hela
tiden på hur jag rör mig för att undvika dumma rörelser.
Min läkare tittade på mig under mötet och man såg på henne att hon
ogillade det beslut som precis skulle tas. Hon frågade om det fanns något
annat arbetsområde som skulle kunna vara bättre men Samhall har ju inte
speciellt mycket att välja mellan och dem “bästa” platserna är tagna och då
kan man bara inte skicka ut någon som kan behöva den platsen mer.
Så jag hade inget annat val än att säga framför Försäkringskassan och
Samhall att vi får testa och se hur det går. Dock har dem lite för stora
förhoppningar på att jag ska återgå till att arbeta och det finns verkligen
inte på världskartan sålänge jag får arbetsträna med städning.
Jag lyckades under min anställda tid att få “stilla sittande arbetsplats” men
det var rätt jobbiga lyft och jag klarade inte ens 1 timma utan att få svin ont.
Då var jag 2-2½ timmars resväg från hemmet på Postens Logistikavdelning.
Var inte så lämpligt avstånd precis och det var till viss del sittandes jobb men
man fick ju lyfta kartonger med burkar som skulle märkas om, så det gick att
panta dem i Sverige.
Hur som helst fick jag ringt till min vårdcentral och försökt att få en tid med
min läkare så jag får pratat enskilt, men det var lite svårt att få det gjort innan
hon tog semester. Så inget möte med henne fören nästa år men hon jag fick
pratat med hade lyckats putta in mig på en telefontid denna måndagen som
kommer, runt 13:00 tiden. Jag har inte mått såhär dåligt på väldigt länge och
det är alldeles för mycket just nu med alla pusselbitar som inte ligger på plats.
Detta är ingen lätt gåta hur det ska funka, alla jag möter inom Samhall säger
att det är synd att det inte är som det borde vara. Det ska se bra ut för alla
människor som står utanför för man får inte riktigt den hjälpen att få ett
anpassat arbete men jag kan förstå den delen också.
Visst har Samhall ett ansvar att hitta ett anpassat arbete för alla som är där.
Men det är inte lätt när det finns många som klarar av mer än vad dem tror
och även att det inte finns platser till alla på områden som fler hade behövt
vara på. Jag ogillar inte Samhall på något sätt men det är tråkigt när dem
alternativen jag fått testat på är enbart städ när jag sagt att det inte funkar.
När Försäkringskassan hade tänkt sätta stopp med min sjukpenning så
sa min sambo en väldigt bra sak som räddade våran situation.
”Om du hade bott själv, så hade du behövt hemhjälp.
För att du kan inte ta hand om ett hem så dålig som du är i kroppen”.
Och när jag berättade det för min handläggare på försäkringskassan så
ändra hon sitt beslut direkt. Jag var tvungen att vara lite tuffare och säga
ifrån, dock sa jag redan det i telefonen när jag fick höra det med engång.
Jag sa att jag är så extremt arg att jag kokar och att jag kommer överklaga
hennes beslut tills jag får min rätt igenom. Jag lyckades utan att ta någon illa
ton mot henne utan jag bara la fram fakta och det hjälpte, ingen idé att börja
ställa till en scen.
Som jag skrivit tidigare har jag ingen aning om vad som kommer hända
framöver men jag börjar bli riktigt less på att ständigt ha ont. Jag vill leva
utan smärta och jag hade gärna offrat en kroppsdel för att få det igenom.
En högerarm, en fot, hörseln eller något annat, är ganska trött på livet i
sig och det är svårt att vända det hela. Men som jag sa till en på gården
tidigare, allt löser sig men det tar lite tid (vare sig det är gott eller dåligt
i slutändan). En dag i sänder är något jag har levt på länge nu och det
blir allt svårare men jag hoppas på att få rätsida på mitt liv snarast.
Jag gör mitt bästa iaf och jag dyker upp på min arbetsplats och
gör mer än vad jag klarar av för att jag ska ses som en kämpe.
Men priset är högt och deras bild kanske blir fel om jag går
för långt, dock är det svårt att veta innan jag gått över gränsen.
Långt och jobbigt inlägg känslomässigt men nu avrundar jag det.
Jag önskar ingen allt det jag gått igenom, för det är fördjävligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar