Jag gick och la mig väldigt tidigt igår jämfört med vad jag brukar göra, så idag vaknade jag
väldigt utvilad men dock med ryggsmärta (vissa dagar vaknar man utan, dem är guldvärda).
Jag fick följde av sambon och Max en bit och det kändes bra, den sträckan brukar det vara
dumma tankar igång men det blev inte mycket sånt denna gången.
Min dag på “jobbet” var lite tuff för mig och jag visste att efter mitt pass skulle jag ringa min
läkare eller iaf få försökt få tag på någon. Det var rekommenderat från min handläggare på
Försäkringskassan att försöka få tag på någon att prata med om detta med mina tankar och
funderingar på att försvinna och säga stop till detta eländet.
Jag följde hennes råd och ringde men först vill jag bara säga en sak om min handläggare på FK.
Hon har gått från att missförstå min situation och trott att jag försökt utnyttja systemet med att
vara hemma och inte jobba. Hon ville sätta stop för att jag skulle få någon ersättning och jag
kokade av ilska när jag fick höra det och poängterade att utan min sambo hade jag behövt
hemhjälp för att sköta ett hem. Jag sa även att om det blir så att jag får beslutet om att jag
inte längre kommer få någon ersättning så kommer jag överklaga för det kommer inte att
funka. Hon ringde dagen efter och sa att det blir oförändrat och jag räddade min situation
genom att säga ifrån (som jag aldrig gör egentligen).
Hon sa på telefon att det är viktigt att min läkare förstår min situation så det inte blir värre
för mig. Det kändes som hon tog sin arbetsroll och la åt sidan och gav en mer personlig åsikt.
”Du är så framåt och ärlig och så himla go att ha med att göra med, men det är viktigt att du
förklarar läget för din läkare så hon förstår, annars kanske det är bra att byta läkare även om
det inte är det bästa man kan göra men det kanske behövs”. Jag kände att det ligger en viss
sanning om det och jag har hört att vissa läkare jobbar gärna inte med än utan mot än om man
har otur och jag känner att min läkare inte fått chansen att se hur det är riktigt med mig.
De två sista gångerna gick till såhär och det berättade jag även för hon på FK:
”Jag kände att jag kunde inte säga ifrån att jag inte ville testa att börja arbetsträna med
städ igen för att både Samhall’s chefen som jag har sitter bredvid samt min handläggare
på Försäkringskassan. Det låter ju inte bra att jag säger nej jag vill inte testa innan jag har
försökt, men jag vet ju att städa hemma med ett moment tar musten ur mig totalt. Så jag
visste ju hur detta skulle bli och jag klarar det inte kroppsligt”.
Andra gången jag fick pratat med henne, var även den senaste gången och då fick jag
inte berättat att mina självmordstankar/planer hade uppkommit igen från att ha legat i
ide väldigt länge. För jag var osäker på om jag skulle berätta det för någon eftersom
det skapar en viss oro oss andra när jag behöver fokusera på att komma bort från
dem tankarna. Men det slutade med att jag själv blev väldigt orolig över vad jag
planerade och berättade det öppet för dem som har hand om mig och även bekanta
så dem vet hur jag mår just nu. För jag orkar inte längre lägga på ett fake-smile och
säga att allt är okej om man bortser från smärtan i ryggen som jag alltid har mer
eller mindre.
Hon gick som sagt på semester och återkommer igen på måndag.
Men hon på vårdcentralen ville att jag ringer genast till psykakuten i Borås och
får en tid omgående för jag kan ju inte vänta tills på måndag om jag mår så dåligt.
Jag kände med engång att det kan vänta lite för jag känner inte att det gått helt åt
helvete ännu men att det är stor risk för att min framtid kommer se mörk ut om
jag inte får turen på min sida. Men hon som jag fick pratat med på vårdcentralen
idag sa att allt löser sig och det vet jag ju också men jag vill att resultatet är något
bra och att jag är nöjd med det.
Det finns så många kategorier i mitt liv som gör att jag mår så dåligt som jag gör.
Mina kollegor hade frågat mig i måndags när det är dags för mig och min sambo
att skaffa barn. Och det är ju något jag inte kommer klara av att ta hand om med
min smärta, lyfta, bära runt, putta runt en vagn osv. Den biten är borta ur mitt liv
om jag skulle ändra min syn på att skaffa barn, för just nu är det inget jag skulle
vilja ha eller skaffa. Det är så dålig tidpunkt i livet, plus att jag aldrig kommer att
bli bra i ryggen. Så i min värld är det borttaget från listan att uppnå, så Max får
vara min son även om det inte är samma sak. Tror ni förstår vad jag menar 
Sedan som jag skrivit tidigare, så vill jag inte känna mig så värdelös som jag gör.
Caroline får ta det stora lasset med vad som ska göras och jag gör så gott jag
kan men nu när jag arbetstränar så är det knappt något jag kan göra igen.
Hon sa för ett par veckor sedan när jag var väldigt nere, att det var så mycket
bättre när jag var långtidssjukskriven för då fokuserade jag på att hjälpa till mer
hemma och då mådde jag faktiskt bra (på det sättet). Men det fanns ju många
delar som jag mådde dåligt på också, för att jag inte fick testat att arbeta igen
och se hur det gick med den biten. Dock har jag ju försökt nu och bara att ta
mig fram till arbetet på 20min promenadsträcka är gott nog för min del.
Att vara så ärlig man kan om min situation och hur jag upplever den kanske
upplevs som att jag är gnällig. Men med så många stora hinder och stora fråge-
tecken i mitt liv just nu så är det väldigt svårt att hålla humöret och att fortsätta
kämpa vidare. Men jag tror att det kommer kanske lösa sig om bara min läkare
förstår mig rätt och att varken jag eller Samhall har några kontakter för att kunna
lösa en bättre arbetsplats för mig med dem villkoren att jag är handikappad eller
som jag brukar säga “ryggikappad”. Samhall har sin roll med att titta en plats
för mig som ska fungera men hon vet att det inte kommer fungera då jag inte
fixar resesträckan + arbeta x antal timmar + må bra på hemmaplan.
Jag ville inte bli förtidspensionerad förut för jag ville få återgå till att jobba igen
och få in en massa väl förtjänta pengar. Men efter att ha satt mig själv på test
nu den senaste månaden så förstår jag hur illa det faktiskt är. Det är exakt så
som dem sa på rehab:en. jag har väldigt höga krav på mig själv och det är inte
säkert att jag klarar av att arbeta igen med denna ryggen beroende på vart jag
hamnar. Så nu önskar jag faktiskt på att få lägga jobben åt sidan och fokusera
på att må bra och försöka hjälpa min sambo med vardagen som vi båda borde
dela på med sysslor.
Förut jobbade min sambo sju dagar i veckan året om och gjorde det i några år.
Det blev såklart hårdare för henne att klara av det + att jag skada min rygg och
jag kunde inte hjälpa till i samma utsträckning. Nu är hon nere på sex nätter i
veckan och det är kämpigt i sig för henne men hon älskar sitt jobb och trivs med
det för det mesta.
Jag önskar jag kunde jobba 100% som jag gjorde förr och att vi kunde unna
oss saker och uppgradera vårat boende och ha det bättre än vad vi har det nu.
Visst det går ingen nöd på oss i nuläget men det är aldrig fel med att ha mer över
att spendera. Vi är ju väldigt duktiga på att spendera pengarna på rätt & bra
saker om man bortser från dem gångerna vi äter ute (som är ofta men mindre
nu på den sista tiden). Men jag är nog redo/okej med att det inte funkar att
jobba längre och att det är så det är. Om jag nu blir det har jag hört att det
är minst sex tusen i månaden man får och det är en summa vi är okej med
sålänge jag mår bra och kan känna att det är värt att leva med för att det
ska gå runt och att jag ska få känna mig trygg.
Jag berättade min hobby för en kollega och sa att om det blir så som jag
precis förklarade här. Så finns det ju stora möjligheter för mig att få in extra
pengar och det är genom min hobby. Jag har hintat om det tidigare att det
krävs pengar för att starta och därför har jag väntat med den delen ett tag.
Även för att folk kanske har åsikter om min hobby som jag tänker börja med.
Mitt intresse för detta är nog det starkaste jag haft för något tidigare och jag
har “pluggat” och läst på en jävla massa och försökt lära mig hur det går till.
Och nu har jag lagt x-antal månader för att känna mig lite trygg i att börja
på en nybörjarnivå och börja med det på riktigt. Det jag pratar om är aktier.
Många hade kanske tänkt att jag bara är hemma för att få in pengar för att
satsa massa på aktier och leva loppan. Därför har jag väntat med att börja
med detta för att om någon tycker och tänker en massa om vad jag gör så
ser det inte dumt ut iaf. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig vad folk tycker
om mig, för det gör jag. Jag vill alltid att folk ska tycka gott om mig och att
alla vet att jag gör så gott jag kan och det försöker jag leva upp till varje dag.
Jag hoppas att det är den bilden jag har lyckats med hittills men det känns
skönt att höra från försäkringskassan att jag är go att ha med att göra och
att jag alltid kämpar på även om det tar emot osv. Det gav väldigt mycket att
få höra det av henne som faktiskt inte litat på mig tidigare för att hon inte kände
mig i början och visste hur jag funkar som person.
Jag måste nog avrunda detta inlägget för det blir väldigt långt men det är mycket
inombords som åkerrunt och som jag kan förklara för er läsare hur det går osv.
Det är ju för min skull jag skriver allt detta “om sanningen ska fram, vill du ligga
med mig då” nej nej ta bort den sista biten! Men om sanningen ska fram så har
jag ju min blogg för att själv skriva ut vad jag tänker och känner och det känns
skönt att få ur mig det. Det är ju många gånger man vet hur man tänker och mår
men kanske inte kan förklara det på ett bra sätt, och då är blogginlägg perfekt
för min del att få ur allt. Jaja om du lyckades att läsa allt detta är du fan duktig,
hade lagt ner efter 2-3 stycken kanske. Hej sålänge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar