SweArmy startades av mig (Mjou) 2006 och snart kommer vi starta upp våran klan igen. Dock blir det i MapleStory2 som vi alla väntar på, först var jag väldigt anti men har landat lite i det och känner att det kommer nog bli kul. Det finns många saker i spelet som jag tycker är riktigt bra, så som att achivements har faktiskt någon betydelse mer än “show-off” att man gjort saker i spelet. Man får in-game saker om man låser upp vissa achivements och att housing i MS2 kan ge dig stats, så man bör lägga lite tid på det om man vill bli bra så som det ser ut nu. Max leveln i skrivande stund är level 35 i Closed Beta i Korea och det ryktas att bli en release i NA 2015 men Nexon har inte gett ut något datum. Min gissning är 2016.
Jag har fortfarande kontakt med en del spelare och hoppas på att folk från SweArmy tiden hittar tillbaks till oss innan vi sätter igång. Vi kommer gå lite mer hardcore när det gäller vissa saker i spelet som achivements och jag har tänkt att göra en modell med våran logga på en svart hoodie , men vi får se hur det blir. Jag har stora förväntningar på spelet och kommer gå hårt in i spelet när det väl kommer ut. Musiken i spelet är helt magiskt bra då dem gamla låtarna blivit omgjorda, så du får fortfarande MS1 känslan.
Tänkte mig inte riktigt för och slutade dumt men blev bra i slutändan iaf. Så nu ska ni få reda på vad jag menar, don’t worry (be happy if you can).
Nu har Caroline varit på IKEA för hon var rastlös & hon vill greja hemma så det blir finare. Men jag har hela tiden sagt att hon måste bromsa in lite och inte tänka att det ska göras så snabbt eftersom jag alltid är nojig med pengar (fast hon har räknat ut att vi har råd osv).
Och det är ju tänkt att vi ska ha en duschkabin istället för badkar för vi har det så litet. Så igår tog sig Caroline friheten att bära ut badkaret och satte ihop ett skåp som nu sitter där våran tvättmaskin sitter. Det ser lite knas ut nu jag vet (om ni tittar på korten nedanför), men vi ska köpa en ny tvättmaskin för sådär kommer det inte att funka att ha det sen. Så det blir en frontmatad tvättmaskin som blir en förbättring för min del också.
Men vad var det som var dumt nudå? Jo jag hjälpte till att bära upp dessa sakerna och tyckte det var dumt om Caroline ska få bära allt. Så jag tog ju det tyngsta paketet såklart (var det sista som var kvar) och bar upp det, inga problem alls men visst var det lite tyngt. Sedan satt jag och tog det lugnt vid datorn och snacka med min käre vänn Abbe och sa att jag har jävligt ont i ryggen men jag vet inte riktigt varför, kanske för jag satt konstigt eller nått? Då stod ju Caroline bakom och sa men du har ju burit tyngt ju. Så smart man kan vara…
Jag klarar av att bära tyngt men ändå inte, eftersom jag får sådan smärta. Detta var igår och jag har minst lika ont i dag som igårkväll, tur att det inte är värre idag iaf. För lite mer smärta och jag hade varit gråtfärdig, legat lite extra i sängen för att sova bort smärtan men det är ingen bra idé. Kändes det bra eller dåligt nudå att jag hjälpte till kan man ju fråga sig, det var nog värt att ha riktigt ont för att tycka att man är duktig som hjälper till och inte låter henne ta allt tyngt. Astma och bära allt själv 3 trappor + rätt dålig balans låter inte som en bra kombination för henne att ta allt det själv. Så ibland får man lida pin eller vad man nu säger, enligt mig var det värt det. Men att ha ihållande smärta är ju inte speciellt roligt men det är ju nästan min vardag vilket fall som helst även om jag bör undvika det.
Det är lite svårt att hitta en balans där man känner sig duktig och inte värdelös. Då tänker jag på hur hjälpsam jag är med att göra saker hemma med att dela upp sysslorna. Vet att man inte ska ta åt sig av kommentarer men jag fick höra för ett tag sedan av en bekant (på den tiden spelkompis sedan typ 7-8 år sedan) något väldigt tråkigt som faktiskt satt sina spår. Men denna människan tänker sig aldrig för när han säger saker, för han skiter i allt och alla mer eller minder så som jag uppfattat honom dessa åren och vad andra har sagt om honom. Gingers är ju lite speciella, haha skoja bara. Men helt ärligt så är det något speciellt med gingers, kanske har dem fått stå ut med mycket mobbning eller nått så dem istället måste stå upp för sig själva och vara studdiga och elaka istället. I donno men alla jag kommit i kontakt som blivit bekanta med mig har alltid betett sig väldigt udda och onormalt men det finns säkert dem som är “normala” om det ordet ens ska finnas. För vad är normalt egentligen men nu ska vi hålla oss till ämnet.
Jag skrev för ett tag sedan om detta men det är något jag kommer ha i bakhuvudet ett bra tag för det var inte speciellt snällt av en som jag ändå såg som en “vän” eller spelkompis, men kompis är ju vän. Jaja hur som helst kläckte han ur sig att jag var lat som inte hjälper till och låter min sambo ta allt själv, utan jag sitter bara vid datorn och spelar och låter henne vara en hemmafru (det min sambo inte vill vara) och där sitter jag som inte gjort ett piss och får höra det. Jag blev ju såklart svin irriterad på den idioten och tänkte att han måste nog vara döv när jag förklarat mitt läge och vilken skada jag har som gjort det jävligt tråkigt för mig i livet.
Jag vill så mycket mer än vad jag klarar av och jag vill kunna känna mig duktig som tar på mig mera ansvar och jag har börjat göra mer hemma även om jag får stå ut med mer smärta. Så som tvätten och dammsugning även om det varit lite rörigt nu det senaste så mina dagar (gillar att schemalägga saker) blivit lite knasiga men nu är det som det är. Jag vill iaf göra mitt bästa och jag vill hjälpa till mera även om det är svårt.
Jag orkar inte tänka mer på idioter som inte förstår hur mitt liv är. Om någon vill säga något om mig så bör dem få lite bättre grund innan dem säger något. Om sanningen ska fram, nä nu ska vi inte börja sjunga på en sämst låt. Nä nu ska jag prata med min käraste vän Albin på Skype.
Ha det fint, tredje dagen med medicin för övrigt. Vet inte om dem börjat verka ännu men det känns rätt okej. Vet inte om det var läkarens och mitt möte som gjorde det lättare eller att jag vet vad som kommer hända härnäst eller om dem faktiskt börjar funka. Känns lite skönt att må lite bättre iaf och det är huvudsaken!
PS: Kommer bli så jävla bra inne på toan sedan när det blir klart! Kan såklart ladda upp mer kort när det är färdigt.
Idag var jag som sagt på vårdcentralen och fick pratat med min läkare. Hon frågade mig om jag hade lugnat ner mina tankar om självmord och mina planer om den biten. Jag sa att det lättade väldigt mycket då hon avbröt min arbetsträning då det inte gick något vidare för min del. Jag sa att jag mår ju fortfarande väldigt dåligt över att jag har sådan ovisshet om hur framtiden ser ut, eftersom det ligger i hennes händer vart jag hamnar i livet. Jag förklarade att eftersom jag har facit i handen att jag inte kommer bli bra, så känns det nu tråkigt att få det minst krävande jobbet jag haft någonsin och inte ens klarar av två timmar av det “arbetet”. Många faktorer som sänker mig och väldigt få saker som får mig att må uppåt nu när det är såpass jobbigt, alltid problem då man har kontakt med FK, Vården eller Arbetsför.
Någon gång vänder ju detta och jag hoppas nu att min tillvaro kommer bli lite lättare att ta sig igenom. Jag har nu precis tagit min första tablett och kommer nog hålla på med dessa ett par månader så som jag förstått det, fick recept belagda antidepressiva tablett och det var 100st i en ask så det är ju minst 3 månader iaf (ska ta en halv i två veckor först). Biverkningarna var illamående men ska ta och söka upp vad det mer fanns. Jag fick även ett par andra tabletter som jag kan använda då det är extra jobbigt med ångest, men dem hoppas jag på att inte använda men känns skönt att ha det ifall att det behövs.
Jag blev nu sjukskriven igen till slutet av mars och min läkare vill att jag ska göra om en utredning jag gjorde för många år sedan. Min dyslexi utredning har några år på nacken och det är för lite grejer för att bygga upp en grund för förtidspensionering för min del. Så det måste finnas lite nyare papper på att det bästa är nog för min del att jag kliver ner från arbetsmarknaden eftersom jag kroppsligt inte klarar det och att min dyslexi gör det hela krångligare för mig. Först förstod jag inte varför jag ska behöva göra om min dyslexi utredning men förstod sedan efter hon förklarade. Jag ser inte så många lösningar och jag har sedan tidigare ställt in mig på att det alternativet är något som jag kanske måste välja framöver.
Eftersom det blev lite jobbigt att dra upp hur jag känner och mår och Caroline kände inte riktigt för att laga någon middag (hon har inte sovit sedan hon kom hem från jobbet). Så vi tog oss friheten och gick till pizzerian men jag är väldigt dålig på att äta mat precis efter man gått upp, så det får gärna ta några timmar innan jag äter. Åt bara hälften även om det var svingott, så det kändes lite dumt att dem fick slänga halva deras jobb. Men jag sa det att det sista åt jag bara för att det är så gott men jag mådde nästan illa för jag var så mätt. Vi har berömt dem så många gånger om deras kvalité på deras pizzor och att dem är helt klart bäst i Alingsås, så dem vet att vi gillar det dem gör och bör fortsätta så som dem gör. Nog om det, men helt underbar mat fick jag i mig iaf och nu blir det att ta det lugnt och smälta lite hur dagen varit hittills.
Jag får förresten inte glömma av att kryssa i lite papper jag fick hem om mitt mående. Det är till för att se sen i slutet efter jag tagit dessa tabletterna, om dem gjort så jag mått bättre eller inte genom att kryssa i samma frågor sen efter min period är slut. Sedan ska jag även få skickat iväg ett papper till försäkringskassan men det pappret kan jag nog scanna och maila min handläggare direkt.
Jaja får göra det nu så jag inte glömmer av. Hoppas ni får en härlig helg för övrigt så hörs vi på ett eller annat sätt. Jag har ju oftast någon kontakt med mina läsare även om man kanske bara är bekanta eller familj eller vänner. Är rätt trött så man kanske ska ta och vila lite en stund innan mina grabbar vill hitta på något med mig på nätet.
Vet inte riktigt vad jag blogga om sist nu för det var nog ett par dagar sedan. Jag har iaf längtat efter denna fredagen hela veckan, eftersom jag avslutade min arbetsträning pga hur jag mår och känner. Varför jag längtat efter denna dagen är för att jag ska få ett informationsmöte om antidepressiva tabletter som jag ska börja med ett tag. Jag brukar vara extremt anti emot att ta tabletter mot allt, även om det är huvudvärkstabletter men detta ser jag fram emot. Om jag hade skalat in hur jag mår mellan 0-100 så hade det nog varit runt 10-30 beroende på hur dagen blir nuförtiden. Och vad jag fått höra från olika håll är att man får en mer stabil och neutral känsla istället för att ligga nere i svackan man har. Så det är därför jag ser detta som något positivt att börja med detta även om jag aldrig trodde jag skulle behöva ta något sånt här. Jag hoppas att min läkare kommer med någon idé eller tanke om min framtid, för så som det är just nu så har både försäkringskassan och Samhall tappat lite hoppet om att jag kan arbeta någonstans med min smärta. Jag håller lite tummarna att jag får en mer klar bild på hur saker och ting kommer läggas upp framöver (kortsiktigt och även långsiktigt). För just nu är jag helt borta med vad som kommer att hända. Som tidigare är man ett frågetecken och det hade känt skönt att veta att man har ett stabilt liv och inte såhär oroligt hela tiden. Men det ordnar väl sig så småningom, för såhär djävligt kan det ju inte vara i all evighet så som jag känner det.
Klockan är nu alldeles för mycket och jag ska lägga mig så jag kommer upp imorgon. Mötet är klockan tio på vårdcentralen och så som jag fattade det så åker jag och Caroline dit tillsammans. Hoppas min dag imorgon blir bra för vården kan som sagt strula till det en del, det vet min sambo kan man lugnt säga (läkare som tar tester, undersöker och gör utredningar men slutar utan att överlåta jobbet till någon annan eller säger till).
Jaja nu räcker det! Natti natti.
För övrigt så smäll det till som fan utanför precis, Det åskar, haglar och ösregnar och Max regera inte ens. Rätt härligt att en sådan hög smäll inte gjorde att han blev rädd.
Idag har det varit full rulle och det var något jag såg framemot väldigt mycket men inte berättat här i bloggen ännu. För ett par veckor sedan så bestämdes det ett datum då vi som är med i gruppen “Japansk spets träffar Göteborg” kunde bestämma sig om man ville hänga på en promenad med en massa hundar och människor såklart. Varken jag eller Caroline har ju varit iväg på någon sådan träff och tänkte att det blir nog jätte skoj för Max att få träffa andra hundar och även att det kan vara en bra träning för honom och det var det. För idag hände detta och det togs lite kort som jag tänker nu ladda ner snabbt och lägga in här. Så jag snor dem direkt från gruppen nu så får ni se vilka kort som blev tagna tidigare idag. Vi gick runt Härlanda Tjärn för övrigt.
När vi väl åkte in mot parkeringen och såg alla hundarna fick man ett leende och en varm känsla inombords. Det var verkligen jätte kul att bara stå i mängden och titta på alla olika former och storlekar på hundarna. Och några misstog sig för att Max var en tjej för han är så söt och det är inte första gången, lite kul ändå. Vi var totalt 16 japaner och en jävla massa folk, på kortet nedanför stod nog 4 personer bakom kameran också, så vi var allt en hel del folk. Vissa gick jätte snabbt (vi var en av dem) och vissa jätte långsamt.
Jag behövde nog detta för att få känna lite glädje igen och jag gick hela rundan med ett leende även om det gjorde förbannat ont i ryggen större delen av sträckan. Det blev lyckat och vi kom tillbaks till våran bil 1 minut efter våran parkeringsbiljett hade gått ut så vi var i bra tid ändå. Det hela tog ungefär 2 timmar och det räckte gott och väl för min del. Det var max värme i sätet för mig även om jag hade tjocktröja & varm jacka på mig. Och nu har jag fått sovit 4 timmar också och klockan är nu halv tio ungefär på kvällen. Lite fel dygnsrytm blir det nog nu men är fortfarande helt färdig så det blir snart att sova igen tror jag.
Imorgon så blir det ingen arbetsträning då jag kände att det tog emot väldigt mycket i torsdags och fredags. Berättade för min kollega jag går med att måndag och tisdag är jag borta på annat och kommer inte till mitt sk “jobb” och hon skrev ner någon noteringen om det och sa okej. Försäkringskassan sa ju till mig att det påverkar inte min ekonomin något om det bara är några strödagar sådär om jag mår dåligt som jag gör, så jag tog nytta av det hon sa och hoppas på att få må lite bättre och återhämta mig lite mera. Imorgon (måndag) så kommer min läkare att ringa mig och jag hoppas på att det går lyckat, börjar dock bli lite skeptisk till att hon inte förstår allvaret med hur jag mår. Men hon vet ju inte om självmords skiten ännu.. Det återstår att se imorgon hur det hela gick och vad som behövs göras men när jag pratade med min mamma igår om denna kategorin, så tyckte hon att det bästa kanske hade varit med anti depressiva mediciner ett tag. Så jag har lugnat ner mig lite med min oro över alla plan som påverkas och vilka stora förändringar i livet det kommer bli om det skiter sig. Jag har alltid varit anti emot att ta tabletter och speciellt sådana då jag har fått höra en hel del om att medicinen blir allt svagare då man tar det och man får öka dosen osv för att det ska ge någon effekt osv. Men om jag bara behöver det ett tag för att stilla det lite så jag får må mer neutralt istället för att må så dåligt som jag gör och är så apatisk till livet i sig, så gör nog detta susen för mig (hoppas jag).
Jag fick frågan om det verkligen är så allvarligt och om det inte är så kanske att jag säger allt detta för att jag vill att det ska hända något med min situation. Men det är med handen på hjärtat så att jag själv är orolig för vad jag kan göra om det skiter sig. Det är verkligen så illa som jag “målar” upp det hela och jag har inte varit rädd tidigare för att jag är så ostabil. På ett sätt vill jag inte försvinna men det tynger inte ner såpass mycket att jag känner att det är värt att leva för jag vill bara försvinna. Som min kompis Chris sa till mig, du har ju en jätte go flickvän, Max och en fin lägenhet och det är inte småsaker eller grejer som är lätta att få tag på. Jag är lyckligt lottad att jag har allt detta men ändå när jag mår såhär dåligt så säger hjärtat att det inte är värt något. Jätte tråkigt att det är så, men innerst inne så betyder ju Caroline allt och Max är min lilla son som får mig att må bra. Jag och Caroline har det verkligen super bra och det går inte att få våran relation/kärlek till att bli bättre.
Blir lite tårögd av att skriva allt detta nu men jag får försöka även om det svårt, att hålla mig till: ”Allt löser sig, bara man ger det lite tid”. Dock fungerar det uttrycket väldigt dåligt nuförtiden.
Ger denna dagen 10 av 10 vilket fall som helst, tack Caroline, Max, Diana och Itsumi för idag.
För övrigt så tog Amanda J. korten som jag lånat till detta inlägget.
Jag gick och la mig väldigt tidigt igår jämfört med vad jag brukar göra, så idag vaknade jag väldigt utvilad men dock med ryggsmärta (vissa dagar vaknar man utan, dem är guldvärda). Jag fick följde av sambon och Max en bit och det kändes bra, den sträckan brukar det vara dumma tankar igång men det blev inte mycket sånt denna gången.
Min dag på “jobbet” var lite tuff för mig och jag visste att efter mitt pass skulle jag ringa min läkare eller iaf få försökt få tag på någon. Det var rekommenderat från min handläggare på Försäkringskassan att försöka få tag på någon att prata med om detta med mina tankar och funderingar på att försvinna och säga stop till detta eländet.
Jag följde hennes råd och ringde men först vill jag bara säga en sak om min handläggare på FK. Hon har gått från att missförstå min situation och trott att jag försökt utnyttja systemet med att vara hemma och inte jobba. Hon ville sätta stop för att jag skulle få någon ersättning och jag kokade av ilska när jag fick höra det och poängterade att utan min sambo hade jag behövt hemhjälp för att sköta ett hem. Jag sa även att om det blir så att jag får beslutet om att jag inte längre kommer få någon ersättning så kommer jag överklaga för det kommer inte att funka. Hon ringde dagen efter och sa att det blir oförändrat och jag räddade min situation genom att säga ifrån (som jag aldrig gör egentligen).
Hon sa på telefon att det är viktigt att min läkare förstår min situation så det inte blir värre för mig. Det kändes som hon tog sin arbetsroll och la åt sidan och gav en mer personlig åsikt. ”Du är så framåt och ärlig och så himla go att ha med att göra med, men det är viktigt att du förklarar läget för din läkare så hon förstår, annars kanske det är bra att byta läkare även om det inte är det bästa man kan göra men det kanske behövs”. Jag kände att det ligger en viss sanning om det och jag har hört att vissa läkare jobbar gärna inte med än utan mot än om man har otur och jag känner att min läkare inte fått chansen att se hur det är riktigt med mig.
De två sista gångerna gick till såhär och det berättade jag även för hon på FK: ”Jag kände att jag kunde inte säga ifrån att jag inte ville testa att börja arbetsträna med städ igen för att både Samhall’s chefen som jag har sitter bredvid samt min handläggare på Försäkringskassan. Det låter ju inte bra att jag säger nej jag vill inte testa innan jag har försökt, men jag vet ju att städa hemma med ett moment tar musten ur mig totalt. Så jag visste ju hur detta skulle bli och jag klarar det inte kroppsligt”.
Andra gången jag fick pratat med henne, var även den senaste gången och då fick jag inte berättat att mina självmordstankar/planer hade uppkommit igen från att ha legat i ide väldigt länge. För jag var osäker på om jag skulle berätta det för någon eftersom det skapar en viss oro oss andra när jag behöver fokusera på att komma bort från dem tankarna. Men det slutade med att jag själv blev väldigt orolig över vad jag planerade och berättade det öppet för dem som har hand om mig och även bekanta så dem vet hur jag mår just nu. För jag orkar inte längre lägga på ett fake-smile och säga att allt är okej om man bortser från smärtan i ryggen som jag alltid har mer eller mindre.
Hon gick som sagt på semester och återkommer igen på måndag. Men hon på vårdcentralen ville att jag ringer genast till psykakuten i Borås och får en tid omgående för jag kan ju inte vänta tills på måndag om jag mår så dåligt. Jag kände med engång att det kan vänta lite för jag känner inte att det gått helt åt helvete ännu men att det är stor risk för att min framtid kommer se mörk ut om jag inte får turen på min sida. Men hon som jag fick pratat med på vårdcentralen idag sa att allt löser sig och det vet jag ju också men jag vill att resultatet är något bra och att jag är nöjd med det.
Det finns så många kategorier i mitt liv som gör att jag mår så dåligt som jag gör. Mina kollegor hade frågat mig i måndags när det är dags för mig och min sambo att skaffa barn. Och det är ju något jag inte kommer klara av att ta hand om med min smärta, lyfta, bära runt, putta runt en vagn osv. Den biten är borta ur mitt liv om jag skulle ändra min syn på att skaffa barn, för just nu är det inget jag skulle vilja ha eller skaffa. Det är så dålig tidpunkt i livet, plus att jag aldrig kommer att bli bra i ryggen. Så i min värld är det borttaget från listan att uppnå, så Max får vara min son även om det inte är samma sak. Tror ni förstår vad jag menar
Sedan som jag skrivit tidigare, så vill jag inte känna mig så värdelös som jag gör. Caroline får ta det stora lasset med vad som ska göras och jag gör så gott jag kan men nu när jag arbetstränar så är det knappt något jag kan göra igen. Hon sa för ett par veckor sedan när jag var väldigt nere, att det var så mycket bättre när jag var långtidssjukskriven för då fokuserade jag på att hjälpa till mer hemma och då mådde jag faktiskt bra (på det sättet). Men det fanns ju många delar som jag mådde dåligt på också, för att jag inte fick testat att arbeta igen och se hur det gick med den biten. Dock har jag ju försökt nu och bara att ta mig fram till arbetet på 20min promenadsträcka är gott nog för min del.
Att vara så ärlig man kan om min situation och hur jag upplever den kanske upplevs som att jag är gnällig. Men med så många stora hinder och stora fråge- tecken i mitt liv just nu så är det väldigt svårt att hålla humöret och att fortsätta kämpa vidare. Men jag tror att det kommer kanske lösa sig om bara min läkare förstår mig rätt och att varken jag eller Samhall har några kontakter för att kunna lösa en bättre arbetsplats för mig med dem villkoren att jag är handikappad eller som jag brukar säga “ryggikappad”. Samhall har sin roll med att titta en plats för mig som ska fungera men hon vet att det inte kommer fungera då jag inte fixar resesträckan + arbeta x antal timmar + må bra på hemmaplan.
Jag ville inte bli förtidspensionerad förut för jag ville få återgå till att jobba igen och få in en massa väl förtjänta pengar. Men efter att ha satt mig själv på test nu den senaste månaden så förstår jag hur illa det faktiskt är. Det är exakt så som dem sa på rehab:en. jag har väldigt höga krav på mig själv och det är inte säkert att jag klarar av att arbeta igen med denna ryggen beroende på vart jag hamnar. Så nu önskar jag faktiskt på att få lägga jobben åt sidan och fokusera på att må bra och försöka hjälpa min sambo med vardagen som vi båda borde dela på med sysslor.
Förut jobbade min sambo sju dagar i veckan året om och gjorde det i några år. Det blev såklart hårdare för henne att klara av det + att jag skada min rygg och jag kunde inte hjälpa till i samma utsträckning. Nu är hon nere på sex nätter i veckan och det är kämpigt i sig för henne men hon älskar sitt jobb och trivs med det för det mesta.
Jag önskar jag kunde jobba 100% som jag gjorde förr och att vi kunde unna oss saker och uppgradera vårat boende och ha det bättre än vad vi har det nu. Visst det går ingen nöd på oss i nuläget men det är aldrig fel med att ha mer över att spendera. Vi är ju väldigt duktiga på att spendera pengarna på rätt & bra saker om man bortser från dem gångerna vi äter ute (som är ofta men mindre nu på den sista tiden). Men jag är nog redo/okej med att det inte funkar att jobba längre och att det är så det är. Om jag nu blir det har jag hört att det är minst sex tusen i månaden man får och det är en summa vi är okej med sålänge jag mår bra och kan känna att det är värt att leva med för att det ska gå runt och att jag ska få känna mig trygg.
Jag berättade min hobby för en kollega och sa att om det blir så som jag precis förklarade här. Så finns det ju stora möjligheter för mig att få in extra pengar och det är genom min hobby. Jag har hintat om det tidigare att det krävs pengar för att starta och därför har jag väntat med den delen ett tag. Även för att folk kanske har åsikter om min hobby som jag tänker börja med. Mitt intresse för detta är nog det starkaste jag haft för något tidigare och jag har “pluggat” och läst på en jävla massa och försökt lära mig hur det går till. Och nu har jag lagt x-antal månader för att känna mig lite trygg i att börja på en nybörjarnivå och börja med det på riktigt. Det jag pratar om är aktier.
Många hade kanske tänkt att jag bara är hemma för att få in pengar för att satsa massa på aktier och leva loppan. Därför har jag väntat med att börja med detta för att om någon tycker och tänker en massa om vad jag gör så ser det inte dumt ut iaf. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig vad folk tycker om mig, för det gör jag. Jag vill alltid att folk ska tycka gott om mig och att alla vet att jag gör så gott jag kan och det försöker jag leva upp till varje dag. Jag hoppas att det är den bilden jag har lyckats med hittills men det känns skönt att höra från försäkringskassan att jag är go att ha med att göra och att jag alltid kämpar på även om det tar emot osv. Det gav väldigt mycket att få höra det av henne som faktiskt inte litat på mig tidigare för att hon inte kände mig i början och visste hur jag funkar som person.
Jag måste nog avrunda detta inlägget för det blir väldigt långt men det är mycket inombords som åkerrunt och som jag kan förklara för er läsare hur det går osv. Det är ju för min skull jag skriver allt detta “om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då” nej nej ta bort den sista biten! Men om sanningen ska fram så har jag ju min blogg för att själv skriva ut vad jag tänker och känner och det känns skönt att få ur mig det. Det är ju många gånger man vet hur man tänker och mår men kanske inte kan förklara det på ett bra sätt, och då är blogginlägg perfekt för min del att få ur allt. Jaja om du lyckades att läsa allt detta är du fan duktig, hade lagt ner efter 2-3 stycken kanske. Hej sålänge!
Ny version då vi lämnat (20)14 och övergått till (20)15. Jag ska gå tillbaks i bloggen och se vad som har hänt och skriva ner dem i punkter här nu. Vad hände 2014?
Åkte till Thailand två veckor i Januari. (Värmen gjorde så jag var mer eller mindre smärtfri).
Köpte oss en bil, KIA Picanto 2014 modell. (Vi har betalat av hälften än sålänge).
Fått känna mig duktig på StarWars spelet när folk berömt mig. (Att få känna sig duktig någon gång känns skönt att höra när man mår dåligt).
Rehab skulle börjat februari men blev flyttat till Augusti & avslutad i Oktober. (extremt jobbigt att få gå och vänta så länge på den rehabiliteringen).
Början av November köpte jag ny mobil, dock fungerar den inte ännu. (Tele2 jobbar otroligt segt och det har nu gått 2 månader utan någon förändring).
Startar arbetsträning som led till självmordstankar/planeringar. (Mitt arbete, FK och snart min läkare vet om detta och ska bli ett möte snarast).
I augusti skrev jag såhär i min blogg. Ni som har läst dem senaste inläggen vet hur jag mår. “Jag tänker på vad jag hade kunnat unna mig och gjort om jag hade kunnat arbeta vanligt om jag inte hade skadat min rygg på Liseberg. Något jag borde ta itu med och faktiskt kanske kan få en peng för att jag är skadad for life och att jag kanske inte kommer kunna jobba något mera i mitt liv borde jag få det lite lättare i mitt liv med att inte behöva tänka ekonomi och oro över det.”
“En sak jag alltid sagt i alla år, är att allt löser sig. Och jag vet att det gör det efter alla hinder jag mött på, men hade gärna velat se en mer klar väg framför mig och inte så suddig som den är nu. Så jag har hopp om att mitt liv kommer bli bättre men hade gärna velat må bättre än vad jag gör. Min framtid är väldigt oklar även om jag nu genomgår en rehabilitering på sex veckor med min rygg. Har fått svar på att det kommer inte bli bättre men att jag kan träna för att kunna “orka” mer innan jag gått över gränsen vad min rygg klarar av. Och jag vet hur min framtid kommer se ut och jag har facit i handen på att det är som det är. Accepterat det? Tror det men hade önskat mer utav livet.”
Tänk dig såhär: Du har en arbetsplats du jobbar 100% på och du får in cash som aldrig förr. Du mår riktigt bra och känner att du har faktiskt råd att köpa dig saker du vill ha. Du märker efter du skadat ryggen att du inte klarar av det och säger direkt att du måste sänka din % för att kunna orka med och inte sjukskriva dig fram och tillbaks hela tiden. Du märker att med dem rörelserna du gör på jobbet gör att du gråter efter varje arbetspass efter jobbet när du står och väntar på tåget hem. Du inser att detta inte funkar och sjukskriver dig ett bra tag och undertiden börjar du gå hos sjukgymnast och får höra att det aldrig kommer bli bra igen och att det inte finns något att göra. Du försöker på 40% med att göra väldigt lätta uppgifter men ändå funkar det inte, du får extrem smärta och du överlåter alla sysslor hemma till din sambo som känner att hen får ta allt. Du börjar inse att du inte klarar av någonting och börjar må riktigt dåligt över att du är en belastning och bekanta börjar tvivla på att du ens försöker något med ditt liv och kläcker ur sig det ena och det andra.
Du får förfrågan om att få genomgå en rehabilitering på sex veckor i en annan stad för att utreda på riktigt och få allt nerskrivet på papper vad som är ens problem kroppsligt. Du tvekar för att det är så långt bort och att pendla och pusha dig till dina gränser där du möter smärtan igen är väldigt motbjudande. Men du beslutar dig om att gå iaf eftersom att ha papper på att det är något som är fel är bra att ha med sig senare när det gäller arbets- livet. Du får vänta längre än vad var tänkt och du får höra mer tråkiga saker om att du bara är hemma och liver livet och får in cash för att bara vara hemma och lata sig (deras syn). Du ska nu påbörja rehabiliteringen och schemat är alldeles för tufft och du börjar känna att det inte funkar kroppsligt. Dem säger åt dig att blir det för jobbigt kan man göra om schemat så det är mer anpassat så man klarar av det, men du kände under dem första 2½ veckorna att du inte fullföljer schemat för du vill minska schemat till hälften. Ännu engång får du känna dig värdelös som inte orkar, när andra där klarar av dagarna.
Du har nu gått igenom rehabiliteringen och det känns bra att få papper med sig om vad dem tycker och vad jag klarar och deras rekommendationer. Dock står det väldigt flummigt och vissa delar stämde inte riktigt men var ändå okej utan att man ska behöva säga att dem måste skriva om en del för det var saker som inte riktigt stämde in. Du ska nu prata med din läkare och försäkringskassan om att får börja arbetsträna. Men undertiden du får reda på att du ska börja testa att arbeta igen, så får du även reda på att du kommer inte få in några pengar alls och du blir orolig över ekonomin. Om ett par månader sätter det stopp med att du får några pengar alls och nu är det en hel del grejer som vandrar runt i huvudet. För det första klarar du inte av att hjälpa till hemma för du nu “arbetar” två timmar och gör minimalt på arbetsplatsen. Så du mår dåligt över att du inte ens klarar 2 timmars arbete och sen har smärta och det blir ingen förbättring med att kunna underlätta för din sambo. Du får fortfarande samma pengar som tidigare fast nu ska du behöva må dåligt över att din livssituation är mycket värre än när du kunde hjälpa till hemma och ta ut dig med att göra sysslor hemma och ha ont efteråt. Nu har du ett jobb du inte klarar av, dina självmordstankar/planer sätts igång för det blir för mycket, du känner dig värdelös för att människor omkring dig tror du klarar mer men du klarar nästan ingenting och du är inte lat! Du gör ditt bästa och du går gärna över gränserna för att du kanske kan få höra att man gjort bra ifrån sig om du gör lite mer än vad du egentligen klarar av.
Du har nu behövt tänka dig för innan varje rörelse du gör och behöva tänka ett varv på att göra det så ergonomiskt som möjligt. Dock kan du fet glömma att böja dig ner i tvättmaskinen eller dammsuga men det är ett moment du måste göra. Under din period på ditt nya arbete så går du till arbetet med smärta som redan ligger i topp och detta ska du behöva jobba med när du förvärrar din rygg ännu mera. Det blir bara en ond cirkel och du känner att du blir pressad till något du inte klarar av. Du försöker att inte tänka dumt men det är svårt när du vet att du måste nog tvinga dig själv till att arbeta när du har så himla ont för att få in några pengar överhuvudtaget. Tankarna om att livet skulle se ut såhär var inte riktigt som du trodde, du önskade ett smärtfritt liv utan några kroppsliga bekymmer och hade nog kunnat tänka dig att offra din högerarm för att bli av med smärtan helt eller annan kroppsdel.
Du har fått stå ut med mycket under dessa åren och tidigare i din ryggsäck har du mycket tråkigheter också även om du lämnat det bakom dig. Du har fått känna dig otillräcklig och blivit slagen och blivit utskälld för att du inte gjort bra ifrån dig. En familjemiljö som varit en mardröm men som tur är så klippte du banden innan det gick för långt.
Livet är inget positivt, det är svårt att leva och det är stora hinder som poppar upp hela tiden. Livet är något som är svårt för alla och vissa har mindre hinder att ta sig igenom och alla tar saker och ting olika för vi är olika. Jag har kämpat sedan jag var en liten grabb med att hålla humöret uppe och försöka vända mitt liv till det bättre. Men orken är slut och jag tror att om ni har försökt att sätta sig in i min sitts så förstår ni nog varför jag tycker det är ovärt att leva. Jag mår så dåligt att inte ens kärleken eller min mi corazón Max väger upp det och det är man själv orolig för. Jag har tidigare haft självmordstankar och det gick så långt att jag försökt ett antal gånger men inte fullfört vad jag börjat med.
Gången då jag var närmast var nog vid en sjö. Det var vinter och jag bestämde mig för att nu orkar jag inte mera. Jag hade precis lämnat min dåvarande flickvän då jag kom på att hon var otrogen från dag ett. Hade då umgåtts med någon i ett halvår och spenderat många dagar med någon som varit falsk och inte varit trogen mot dig. Du älskade den personen och du var så blind av kärleken att du inte förstod vad som hände, det slog så hårt att det tog musten ur mig då jag även hade mina svackor med tankarna på uppväxten och oron att min s.k pappa skulle återuppta kontakten. Skulle precis gå utanför dörren och det var alldeles för sent för att ta en promenad egentligen. Min mamma kom upprusande från vardagsrummet och var väldigt frågande vad jag skulle göra ute nu, man såg att hon blev orolig och jag visste att nu blir mitt uppdrag att försöka lyckas ta mig utanför lägenheten så jag kan fortsätta min plan. Jag sa att jag var tvungen att gå ut en stund på en promenad men jag blir inte borta länge. Hon krama om mig och jag tänkte att detta var sista gången jag kramade om min mamma (var mer hon som krama om än jag). Mamma sa; var inte borta allt för länge nu bara, det är svin mörkt ute och kallt sen finns det mycket konstigt folk ute nu. Sa bara jaja och gick ut och började promenera i ungefär två timmar rakt mot mitt mål. Det var inte upplyst hela vägen så jag fick ta min mobil och lös upp en skogssträcka till sjön och jag hörde en massa konstiga ljud överallt. Dock brydde jag mig inte ett dugg, jag var inställd på att ta livet av mig och hände det något så var det något som skulle hända direkt och inte något som jag själv bestämt mig för. Jag kom äntligen fram till sjön som var täckt av ett is lager och det förstörde min plan men vände det hela till något ännu bättre. Jag tog mig upp till ett berg som folk brukar hoppa från rätt ner i vattnet, så jag tänkte att om jag hoppar ner här och åker igenom isen kommer jag chockas av det kalla och inte orka simma iland. Visste att om jag hade på mig alla dessa kläderna som värmde mig kanske jag hade klarat mig och tagit mig hem istället. Så jag tog av mig alla kläderna och la åt sidan, la mig på berget och frös riktigt ordentligt tills jag börja tappa känseln i kroppen. Jag frös inte speciellt mycket när jag ställde mig upp och gick fram till kanten, nu var det dags och nu får jag äntligen ro i kroppen. Jag skulle för engång skull få sluta oroa mig och inte få känna på smärta dagligen. Det kändes så himla bra att stå där, ingenting kunde stoppa mig. Ett steg till och jag hade lyckats, ännu ett försök som faktiskt gick igenom. Men så gjorde jag en grej som jag brukar göra. När det är helt fritt från moln och man kan se alla stjärnor på himmelen så tittar jag gärna en stund och tänker på allt möjligt. Jag stod där vid kanten och tänkte på samma sak som jag alltid gjort då jag försökt ta livet av mig: “Om jag har klarat mig såhär långt, borde jag klara detta också”. Och där slutar det försöket men blev nerslagen påvägen hem av två random killar som ville bråka. Dem ville varken ta min mobil eller plånbok, dem sa bara att jag var tråkig som inte gjorde något motstånd. Jag haltade hem istället och gick och la mig direkt istället.
Detta var ett försök utav tre eller fyra försök som jag gått från självmordstankar till att faktiskt påbörja mina tankar till verklighet. Som jag skrev tidigare är jag själv orolig för att jag kanske försöker snart igen för att mitt liv går mer och mer åt helvete och min situation blir snarare jobbigare än lättare. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut för mig men jag vet att jag orkar inte mycket mer och det hoppas jag att jag får hjälp med. Står ju i kö till psykolog (wow skrev rätt utan att rättstavningens programmet hjälpte till, första gången för mig med det ordet) men det är ju ett halvår dit och jag får väl stå ut lite till men det är jobbfrågan/ekonomin och min livssituation att leva med smärta och känna sig oduglig och säga nej till saker man annars hade kunnat säga klart jag vill vara med på det.
Jävligt långt inlägg men ibland blir det så. Nu ska jag stänga fönstret för det har varit uppe alldeles för länge och även sätta igång en maskin tvätt om jag orkar. Sedan blir det att försvinna i spelvärden för att kringgå tankarna.