“Ny studie: Ungas självmordsförsök kan halveras” – Version 15.02.05

Håller helt klart med dem i klippet.
Man måste prata mer om hur man mår så fler personer kan räddas.
Det är känsligt när det blir allt för privat och jobbigt för stunden, men att få hjälp
när det behövs är något som är jätte viktigt. Det fick jag för inte alls länge sedan.

För er som missat lite hur jag mått det senaste, ska jag förklara lite vad som har hänt för bara några veckor sen.
Men tar lite gammalt först, som tidig ungdom började med mina självmordstankar och även gick över till försök.
Jag lyckades inte med mina mål och jag mådde såpass dåligt även då jag hade personer att prata av mig oss
(och skrev av mig). För något år sedan eller två, blev jag kontaktad av en sekreterare till programmet "Malou efter tio"
för att jag hade skrivit om ett utav mina försök här på min blogg.

Dem skulle ta upp självmordstankar/misshandel/oroliga familjesituationer som gör att ungdomar mår dåligt och vilken
hjälp det finns att få osv. Dem ville ha lite info varför och hur det var lite mer detaljerat för att ge exempel i TV vad det
kan vara för anledningar m.m. Så jag gav så mycket info jag kunde för att dem skulle ha lite mer "kött på benen" med
att ta upp olika grejer som händer runt om i landet i vissa familjer.

Dessa tankar, försök och planer har man haft genom åren men inget jag själv tagit speciellt på allvar.
Det var inga konstigheter för mig att jag kände att det var en enkel utväg från allt helvete man får stå ut med.
Jag kom tillbaks i dessa svackor och försökte igen även om jag hade fått det bättre med tiden. Jag har aldrig varit
orolig innan för dessa tankar eller att jag planerar och försökt mig på att försvinna. Men jag var riktigt orolig för det
runt jul/nyår och en bit in i Januari tills jag fick pratat med min läkare om detta.

Min livssituation som jag är fast i, har förstört en hel del och gett mängder med stora hinder till denna dag men jag har
hittills försökt mitt bästa att klara det ändå. Om man lägger allt det gamla bakom sig och tittar på det allra senaste så är
det: tråkiga kommentarer, myndigheter som inte tror på än, extremt dåligt bemött av en kurator (som bad om ursäkt för
hur hon behandla och pratade med mig osv). Mina hinder är inte över än utan det är en hel del kvar som står på listan
att fixa till innan jag mår bra inombords men nu har jag fått börjat med antidepressiva mediciner och det är verkligen
en mirakeltablett. Jag gick från att själv vara orolig för hur jag tänkte och ville göra och väldigt apatisk till livet i sig,
till att må extremt bra. Det märktes ganska snabbt tyckte min sambo, vilken inverkan tabletterna hade på mig.
Och jag kände själv efter ett par dagar bara, att jag mådde extremt mycket bättre och mina tankar och oro
bara försvann. Jag gick verkligen från 0 till 100 och jag fick till och med en glädjetår för jag kunde se framför
mig vad jag egentligen har skaffat mig i livet, trotts mina smärta och mina problem som kommit med min rygg.

Jag kommer ju inte undgå att ha ont men jag kunde ändå se att jag har lyckats spara undan till ett hem, vi har köpt
en helt ny bil, vi har en go hund och jag har världens goaste flickvän som ställer upp hela tiden på mig. Caroline får
ta väldigt mycket själv i vårat förhållande och hade det varit en annan tjej hade hon stuckit för länge sen.

Både jag och min läkare har siktat in sig lite mer på att jag kanske inte platsar på arbetsmarknaden.
Min stora oro är att den ekonomiska frågan blir kaos och jag måste ha ett lugn på den kategorin annars
blir jag väldigt ostabil i mitt mående. Det är nog inte jätte konstigt men jag reagerar lite kraftigare än att bara bli
orolig när jag ser fler och fler hinder återkommer varje dag. Så min ryggskada som jag får gå med varje dag i resten
av mitt liv och sedan att min dyslexi ställer till det även om det inte är ett stort problem i sig. Men det är ändå en jobbig
del att försöka få personer att förstå att det kanske bör göras på andra sätt för att man ska lära sig in saker och ting
lite lättare. Tänker på saker man ska lära sig snabbt för att sedan följa upp, min inlärningsförmåga och läsförståelse har
alltid varit låg och detta är något som ska testas igen.

När jag precis hade börjat på högstadiet och jag fick mina extra Svenska lektioner och Engelska lektioner.
Så märktes det ganska snabbt att jag låg ganska mycket efter i vart andra barn i min ålder borde ligga i för någon nivå.
Vi satte igång med en dyslexiutredning och visst hade jag stora tecken på dyslexi och jag fick på papper att det är lite
svårare för mig att ta in information osv. Men om man ska återgå till ämnet innan om att jag inte platsar längre på
arbetsmarknaden så är detta en utredning som jag ska göra igen, för att få ny fräsch utredning för att ha mer
underlag på att bli förtidspensionerad (detta var inte ett rakt nej från läkaren innan arbetsträningen).
Men eftersom min situation är oförändrad och såpass dålig, Samhall gav mig det lättaste dem kunde
ge mig i arbetsmoment och kortaste sträckan att ta sig till jobbet osv så, så ser min läkare mer och
mer att det inte kommer ändras. Jag har haft mitt liv oförändrat i 3 år och det finns inget man kan
göra och jag är okej med denna “utvägen” om jag bara får det bestämt snart för att leva i ovisshet
är något jag hatar (hatar är starkt ord, jag vet). Att vara 26 och veta att det är så det får bli och
att man har med sig sin läkare gör att man förstår att det faktiskt är så allvarligt.

Man väljer inte sitt liv och hur det blir, man har mer eller mindre otur och jag fick denna skiten.
Jag försöker att leva vissa dagar som att jag inte har ryggskada och det får man lida för sedan.
Tar på mig lite för mycket grejer för att känna sig duktig eller underlätta för min sambo (värt det).
Men att veta att jag kommer ha ständigt ont tills jag dör är något som är ganska ledsamt.
Om jag tar det lite lugnt och inte gör massa dumma rörelser som vridmoment eller lyft så
klarar jag mig rätt bra men men. Väldigt långt inlägg och nu ska jag och Caroline ut med
Max, sedan blir det att se Farmen som gick igår.

MapleStory2 Guild SweArmy - Version 15.01.22

SweArmy startades av mig (Mjou) 2006 och snart kommer vi starta upp våran klan igen.
Dock blir det i MapleStory2 som vi alla väntar på, först var jag väldigt anti men har landat lite
i det och känner att det kommer nog bli kul. Det finns många saker i spelet som jag tycker är
riktigt bra, så som att achivements har faktiskt någon betydelse mer än “show-off” att man gjort
saker i spelet. Man får in-game saker om man låser upp vissa achivements och att housing i MS2
kan ge dig stats, så man bör lägga lite tid på det om man vill bli bra så som det ser ut nu.
Max leveln i skrivande stund är level 35 i Closed Beta i Korea och det ryktas att bli en
release i NA 2015 men Nexon har inte gett ut något datum. Min gissning är 2016.

Jag har fortfarande kontakt med en del spelare och hoppas på att folk från SweArmy tiden
hittar tillbaks till oss innan vi sätter igång. Vi kommer gå lite mer hardcore när det gäller vissa
saker i spelet som achivements och jag har tänkt att göra en modell med våran logga på en
svart hoodie , men vi får se hur det blir. Jag har stora förväntningar på spelet och kommer gå
hårt in i spelet när det väl kommer ut. Musiken i spelet är helt magiskt bra då dem gamla låtarna
blivit omgjorda, så du får fortfarande MS1 känslan.

Hoppas vi ses i MS2!
//Ledaren Mjou

Jävligt dumt fast ändå inte – Version 15.01.18

Tänkte mig inte riktigt för och slutade dumt men blev bra i slutändan iaf.
Så nu ska ni få reda på vad jag menar, don’t worry (be happy if you can).

Nu har Caroline varit på IKEA för hon var rastlös & hon vill greja hemma så det blir finare.
Men jag har hela tiden sagt att hon måste bromsa in lite och inte tänka att det ska göras så
snabbt eftersom jag alltid är nojig med pengar (fast hon har räknat ut att vi har råd osv).

Och det är ju tänkt att vi ska ha en duschkabin istället för badkar för vi har det så litet.
Så igår tog sig Caroline friheten att bära ut badkaret och satte ihop ett skåp som nu sitter
där våran tvättmaskin sitter. Det ser lite knas ut nu jag vet (om ni tittar på korten nedanför),
men vi ska köpa en ny tvättmaskin för sådär kommer det inte att funka att ha det sen.
Så det blir en frontmatad tvättmaskin som blir en förbättring för min del också.

 

Men vad var det som var dumt nudå? Jo jag hjälpte till att bära upp dessa sakerna och
tyckte det var dumt om Caroline ska få bära allt. Så jag tog ju det tyngsta paketet såklart
(var det sista som var kvar) och bar upp det, inga problem alls men visst var det lite tyngt.
Sedan satt jag och tog det lugnt vid datorn och snacka med min käre vänn Abbe och sa att
jag har jävligt ont i ryggen men jag vet inte riktigt varför, kanske för jag satt konstigt eller nått?
Då stod ju Caroline bakom och sa men du har ju burit tyngt ju. Så smart man kan vara…

Jag klarar av att bära tyngt men ändå inte, eftersom jag får sådan smärta.
Detta var igår och jag har minst lika ont i dag som igårkväll, tur att det inte är värre idag iaf.
För lite mer smärta och jag hade varit gråtfärdig, legat lite extra i sängen för att sova bort
smärtan men det är ingen bra idé. Kändes det bra eller dåligt nudå att jag hjälpte till kan
man ju fråga sig, det var nog värt att ha riktigt ont för att tycka att man är duktig som
hjälper till och inte låter henne ta allt tyngt. Astma och bära allt själv 3 trappor + rätt
dålig balans låter inte som en bra kombination för henne att ta allt det själv.
Så ibland får man lida pin eller vad man nu säger, enligt mig var det värt det.
Men att ha ihållande smärta är ju inte speciellt roligt men det är ju nästan min
vardag vilket fall som helst även om jag bör undvika det.

Det är lite svårt att hitta en balans där man känner sig duktig och inte värdelös.
Då tänker jag på hur hjälpsam jag är med att göra saker hemma med att dela upp
sysslorna. Vet att man inte ska ta åt sig av kommentarer men jag fick höra för ett tag
sedan av en bekant (på den tiden spelkompis sedan typ 7-8 år sedan) något väldigt
tråkigt som faktiskt satt sina spår. Men denna människan tänker sig aldrig för när han
säger saker, för han skiter i allt och alla mer eller minder så som jag uppfattat honom
dessa åren och vad andra har sagt om honom. Gingers är ju lite speciella, haha skoja
bara. Men helt ärligt så är det något speciellt med gingers, kanske har dem fått stå
ut med mycket mobbning eller nått så dem istället måste stå upp för sig själva och
vara studdiga och elaka istället. I donno men alla jag kommit i kontakt som blivit
bekanta med mig har alltid betett sig väldigt udda och onormalt men det finns
säkert dem som är “normala” om det ordet ens ska finnas. För vad är normalt
egentligen men nu ska vi hålla oss till ämnet.

Jag skrev för ett tag sedan om detta men det är något jag kommer ha i bakhuvudet
ett bra tag för det var inte speciellt snällt av en som jag ändå såg som en “vän” eller
spelkompis, men kompis är ju vän. Jaja hur som helst kläckte han ur sig att jag var
lat som inte hjälper till och låter min sambo ta allt själv, utan jag sitter bara vid datorn
och spelar och låter henne vara en hemmafru (det min sambo inte vill vara) och där
sitter jag som inte gjort ett piss och får höra det. Jag blev ju såklart svin irriterad på
den idioten och tänkte att han måste nog vara döv när jag förklarat mitt läge och
vilken skada jag har som gjort det jävligt tråkigt för mig i livet.

Jag vill så mycket mer än vad jag klarar av och jag vill kunna känna mig duktig
som tar på mig mera ansvar och jag har börjat göra mer hemma även om jag
får stå ut med mer smärta. Så som tvätten och dammsugning även om det varit
lite rörigt nu det senaste så mina dagar (gillar att schemalägga saker) blivit lite
knasiga men nu är det som det är. Jag vill iaf göra mitt bästa och jag vill hjälpa
till mera även om det är svårt.

Jag orkar inte tänka mer på idioter som inte förstår hur mitt liv är.
Om någon vill säga något om mig så bör dem få lite bättre grund innan
dem säger något. Om sanningen ska fram, nä nu ska vi inte börja sjunga
på en sämst låt. Nä nu ska jag prata med min käraste vän Albin på Skype.

Ha det fint, tredje dagen med medicin för övrigt.
Vet inte om dem börjat verka ännu men det känns rätt okej.
Vet inte om det var läkarens och mitt möte som gjorde det lättare
eller att jag vet vad som kommer hända härnäst eller om dem faktiskt
börjar funka. Känns lite skönt att må lite bättre iaf och det är huvudsaken!

PS:
Kommer bli så jävla bra inne på toan sedan när det blir klart!
Kan såklart ladda upp mer kort när det är färdigt.

Mötet idag gick bättre än väntat – Version 15.01.16

Idag var jag som sagt på vårdcentralen och fick pratat med min läkare.
Hon frågade mig om jag hade lugnat ner mina tankar om självmord och mina planer om den biten.
Jag sa att det lättade väldigt mycket då hon avbröt min arbetsträning då det inte gick något vidare
för min del. Jag sa att jag mår ju fortfarande väldigt dåligt över att jag har sådan ovisshet om hur
framtiden ser ut, eftersom det ligger i hennes händer vart jag hamnar i livet. Jag förklarade att
eftersom jag har facit i handen att jag inte kommer bli bra, så känns det nu tråkigt att få det
minst krävande jobbet jag haft någonsin och inte ens klarar av två timmar av det “arbetet”.
Många faktorer som sänker mig och väldigt få saker som får mig att må uppåt nu när det
är såpass jobbigt, alltid problem då man har kontakt med FK, Vården eller Arbetsför.
Någon gång vänder ju detta och jag hoppas nu att min tillvaro kommer bli lite lättare att ta sig
igenom. Jag har nu precis tagit min första tablett och kommer nog hålla på med dessa ett par
månader så som jag förstått det, fick recept belagda antidepressiva tablett och det var 100st
i en ask så det är ju minst 3 månader iaf (ska ta en halv i två veckor först).
Biverkningarna  var illamående men ska ta och söka upp vad det mer fanns.
Jag fick även ett par andra tabletter som jag kan använda då det är extra jobbigt med ångest,
men dem hoppas jag på att inte använda men känns skönt att ha det ifall att det behövs.
Jag blev nu sjukskriven igen till slutet av mars och min läkare vill att jag ska göra om
en utredning jag gjorde för många år sedan. Min dyslexi utredning har några år på nacken
och det är för lite grejer för att bygga upp en grund för förtidspensionering för min del.
Så det måste finnas lite nyare papper på att det bästa är nog för min del att jag kliver ner
från arbetsmarknaden eftersom jag kroppsligt inte klarar det och att min dyslexi gör det hela
krångligare för mig. Först förstod jag inte varför jag ska behöva göra om min dyslexi utredning
men förstod sedan efter hon förklarade. Jag ser inte så många lösningar och jag har sedan
tidigare ställt in mig på att det alternativet är något som jag kanske måste välja framöver.
Eftersom det blev lite jobbigt att dra upp hur jag känner och mår och Caroline kände inte
riktigt för att laga någon middag (hon har inte sovit sedan hon kom hem från jobbet).
Så vi tog oss friheten och gick till pizzerian men jag är väldigt dålig på att äta mat precis
efter man gått upp, så det får gärna ta några timmar innan jag äter. Åt bara hälften även
om det var svingott, så det kändes lite dumt att dem fick slänga halva deras jobb.
Men jag sa det att det sista åt jag bara för att det är så gott men jag mådde nästan
illa för jag var så mätt. Vi har berömt dem så många gånger om deras  kvalité på
deras pizzor och att dem är helt klart bäst i Alingsås, så dem vet att vi gillar det dem
gör och bör fortsätta så som dem gör. Nog om det, men helt underbar mat fick jag
i mig iaf och nu blir det att ta det lugnt och smälta lite hur dagen varit hittills.
Jag får förresten inte glömma av att kryssa i lite papper jag fick hem om mitt mående.
Det är till för att se sen i slutet efter jag tagit dessa tabletterna, om dem gjort så jag mått
bättre eller inte genom att kryssa i samma frågor sen efter min period är slut.
Sedan ska jag även få skickat iväg ett papper till försäkringskassan men
det pappret kan jag nog scanna och maila min handläggare direkt.
Jaja får göra det nu så jag inte glömmer av. Hoppas ni får en härlig helg för övrigt så
hörs vi på ett eller annat sätt. Jag har ju oftast någon kontakt med mina läsare även
om man kanske bara är bekanta eller familj eller vänner. Är rätt trött så man kanske
ska ta och vila lite en stund innan mina grabbar vill hitta på något med mig på nätet.

Det trodde jag aldrig skulle hända – Version 15.01.15

Vet inte riktigt vad jag blogga om sist nu för det var nog ett par dagar sedan.
Jag har iaf längtat efter denna fredagen hela veckan, eftersom jag avslutade min arbetsträning pga
hur jag mår och känner. Varför jag längtat efter denna dagen är för att jag ska få ett informationsmöte
om antidepressiva tabletter som jag ska börja med ett tag. Jag brukar vara extremt anti emot
att ta tabletter mot allt, även om det är huvudvärkstabletter men detta ser jag fram emot.

Om jag hade skalat in hur jag mår mellan 0-100 så hade det nog varit runt 10-30 beroende
på hur dagen blir nuförtiden. Och vad jag fått höra från olika håll är att man får en mer stabil
och neutral känsla istället för att ligga nere i svackan man har. Så det är därför jag ser detta
som något positivt att börja med detta även om jag aldrig trodde jag skulle behöva ta något
sånt här. Jag hoppas att min läkare kommer med någon idé eller tanke om min framtid, för
så som det är just nu så har både försäkringskassan och Samhall tappat lite hoppet om att
jag kan arbeta någonstans med min smärta. Jag håller lite tummarna att jag får en mer klar
bild på hur saker och ting kommer läggas upp framöver (kortsiktigt och även långsiktigt).
För just nu är jag helt borta med vad som kommer att hända. Som tidigare är man ett
frågetecken och det hade känt skönt att veta att man har ett stabilt liv och inte såhär
oroligt hela tiden. Men det ordnar väl sig så småningom, för såhär djävligt kan det
ju inte vara i all evighet så som jag känner det.

Klockan är nu alldeles för mycket och jag ska lägga mig så jag kommer upp imorgon.
Mötet är klockan tio på vårdcentralen och så som jag fattade det så åker jag och Caroline
dit tillsammans. Hoppas min dag imorgon blir bra för vården kan som sagt strula till det en
del, det vet min sambo kan man lugnt säga (läkare som tar tester, undersöker och gör
utredningar men slutar utan att överlåta jobbet till någon annan eller säger till).

Jaja nu räcker det!
Natti natti.

För övrigt så smäll det till som fan utanför precis,
Det åskar, haglar och ösregnar och Max regera inte ens.
Rätt härligt att en sådan hög smäll inte gjorde att han blev rädd.

Japansk spets träff i Göteborg – Version 15.01.11

Idag har det varit full rulle och det var något jag såg framemot väldigt mycket men inte
berättat här i bloggen ännu. För ett par veckor sedan så bestämdes det ett datum då vi
som är med i gruppen “Japansk spets träffar Göteborg” kunde bestämma sig om man
ville hänga på en promenad med en massa hundar och människor såklart.
Varken jag eller Caroline har ju varit iväg på någon sådan träff och tänkte
att det blir nog jätte skoj för Max att få träffa andra hundar och även att det
kan vara en bra träning för honom och det var det. För idag hände detta och
det togs lite kort som jag tänker nu ladda ner snabbt och lägga in här.
Så jag snor dem direkt från gruppen nu så får ni se vilka kort som
blev tagna tidigare idag. Vi gick runt Härlanda Tjärn för övrigt.

 


 
 
 
 
 

När vi väl åkte in mot parkeringen och såg alla hundarna fick man ett leende och en varm känsla inombords.
Det var verkligen jätte kul att bara stå i mängden och titta på alla olika former och storlekar på hundarna.
Och några misstog sig för att Max var en tjej för han är så söt och det är inte första gången, lite kul ändå.
Vi var totalt 16 japaner och en jävla massa folk, på kortet nedanför stod nog 4 personer bakom kameran
också, så vi var allt en hel del folk. Vissa gick jätte snabbt (vi var en av dem) och vissa jätte långsamt.

Jag behövde nog detta för att få känna lite glädje igen och jag gick hela rundan med ett leende även om
det gjorde förbannat ont i ryggen större delen av sträckan. Det blev lyckat och vi kom tillbaks till våran
bil 1 minut efter våran parkeringsbiljett hade gått ut så vi var i bra tid ändå. Det hela tog ungefär 2 timmar
och det räckte gott och väl för min del. Det var max värme i sätet för mig även om jag hade tjocktröja &
varm jacka på mig. Och nu har jag fått sovit 4 timmar också och klockan är nu halv tio ungefär på kvällen.
Lite fel dygnsrytm blir det nog nu men är fortfarande helt färdig så det blir snart att sova igen tror jag.

Imorgon så blir det ingen arbetsträning då jag kände att det tog emot väldigt mycket i torsdags och fredags.
Berättade för min kollega jag går med att måndag och tisdag är jag borta på annat och kommer inte till mitt
sk “jobb” och hon skrev ner någon noteringen om det och sa okej. Försäkringskassan sa ju till mig att det
påverkar inte min ekonomin något om det bara är några strödagar sådär om jag mår dåligt som jag gör, så
jag tog nytta av det hon sa och hoppas på att få må lite bättre och återhämta mig lite mera.
Imorgon (måndag) så kommer min läkare att ringa mig och jag hoppas på att det går lyckat, börjar dock bli
lite skeptisk till att hon inte förstår allvaret med hur jag mår. Men hon vet ju inte om självmords skiten ännu..
Det återstår att se imorgon hur det hela gick och vad som behövs göras men när jag pratade med min mamma
igår om denna kategorin, så tyckte hon att det bästa kanske hade varit med anti depressiva mediciner ett tag.
Så jag har lugnat ner mig lite med min oro över alla plan som påverkas och vilka stora förändringar i livet det
kommer bli om det skiter sig. Jag har alltid varit anti emot att ta tabletter och speciellt sådana då jag har fått
höra en hel del om att medicinen blir allt svagare då man tar det och man får öka dosen osv för att det ska ge
någon effekt osv. Men om jag bara behöver det ett tag för att stilla det lite så jag får må mer neutralt istället
för att må så dåligt som jag gör och är så apatisk till livet i sig, så gör nog detta susen för mig (hoppas jag).

Jag fick frågan om det verkligen är så allvarligt och om det inte är så kanske att jag säger allt detta för
att jag vill att det ska hända något med min situation. Men det är med handen på hjärtat så att jag själv
är orolig för vad jag kan göra om det skiter sig. Det är verkligen så illa som jag “målar” upp det hela
och jag har inte varit rädd tidigare för att jag är så ostabil. På ett sätt vill jag inte försvinna men det
tynger inte ner såpass mycket att jag känner att det är värt att leva för jag vill bara försvinna.
Som min kompis Chris sa till mig, du har ju en jätte go flickvän, Max och en fin lägenhet och
det är inte småsaker eller grejer som är lätta att få tag på. Jag är lyckligt lottad att jag har allt
detta men ändå när jag mår såhär dåligt så säger hjärtat att det inte är värt något.
Jätte tråkigt att det är så, men innerst inne så betyder ju Caroline allt och Max
är min lilla son som får mig att må bra. Jag och Caroline har det verkligen
super bra och det går inte att få våran relation/kärlek till att bli bättre.

Blir lite tårögd av att skriva allt detta nu men jag får försöka även om det svårt, att hålla mig till:
”Allt löser sig, bara man ger det lite tid”. Dock fungerar det uttrycket väldigt dåligt nuförtiden.

Ger denna dagen 10 av 10 vilket fall som helst, tack Caroline, Max, Diana och Itsumi för idag.

För övrigt så tog Amanda J. korten som jag lånat till detta inlägget.

Vilken dag! – Version 15.01.09

Jag gick och la mig väldigt tidigt igår jämfört med vad jag brukar göra, så idag vaknade jag
väldigt utvilad men dock med ryggsmärta (vissa dagar vaknar man utan, dem är guldvärda).
Jag fick följde av sambon och Max en bit och det kändes bra, den sträckan brukar det vara
dumma tankar igång men det blev inte mycket sånt denna gången.

Min dag på “jobbet” var lite tuff för mig och jag visste att efter mitt pass skulle jag ringa min
läkare eller iaf få försökt få tag på någon. Det var rekommenderat från min handläggare på
Försäkringskassan att försöka få tag på någon att prata med om detta med mina tankar och
funderingar på att försvinna och säga stop till detta eländet.

Jag följde hennes råd och ringde men först vill jag bara säga en sak om min handläggare på FK.
Hon har gått från att missförstå min situation och trott att jag försökt utnyttja systemet med att
vara hemma och inte jobba. Hon ville sätta stop för att jag skulle få någon ersättning och jag
kokade av ilska när jag fick höra det och poängterade att utan min sambo hade jag behövt
hemhjälp för att sköta ett hem. Jag sa även att om det blir så att jag får beslutet om att jag
inte längre kommer få någon ersättning så kommer jag överklaga för det kommer inte att
funka. Hon ringde dagen efter och sa att det blir oförändrat och jag räddade min situation
genom att säga ifrån (som jag aldrig gör egentligen).

Hon sa på telefon att det är viktigt att min läkare förstår min situation så det inte blir värre
för mig. Det kändes som hon tog sin arbetsroll och la åt sidan och gav en mer personlig åsikt.
”Du är så framåt och ärlig och så himla go att ha med att göra med, men det är viktigt att du
förklarar läget för din läkare så hon förstår, annars kanske det är bra att byta läkare även om
det inte är det bästa man kan göra men det kanske behövs”. Jag kände att det ligger en viss
sanning om det och jag har hört att vissa läkare jobbar gärna inte med än utan mot än om man
har otur och jag känner att min läkare inte fått chansen att se hur det är riktigt med mig.

De två sista gångerna gick till såhär och det berättade jag även för hon på FK:
”Jag kände att jag kunde inte säga ifrån att jag inte ville testa att börja arbetsträna med
städ igen för att både Samhall’s chefen som jag har sitter bredvid samt min handläggare
på Försäkringskassan. Det låter ju inte bra att jag säger nej jag vill inte testa innan jag har
försökt, men jag vet ju att städa hemma med ett moment tar musten ur mig totalt. Så jag
visste ju hur detta skulle bli och jag klarar det inte kroppsligt”.

Andra gången jag fick pratat med henne, var även den senaste gången och då fick jag
inte berättat att mina självmordstankar/planer hade uppkommit igen från att ha legat i
ide väldigt länge. För jag var osäker på om jag skulle berätta det för någon eftersom
det skapar en viss oro oss andra när jag behöver fokusera på att komma bort från
dem tankarna. Men det slutade med att jag själv blev väldigt orolig över vad jag
planerade och berättade det öppet för dem som har hand om mig och även bekanta
så dem vet hur jag mår just nu. För jag orkar inte längre lägga på ett fake-smile och
säga att allt är okej om man bortser från smärtan i ryggen som jag alltid har mer
eller mindre.

Hon gick som sagt på semester och återkommer igen på måndag.
Men hon på vårdcentralen ville att jag ringer genast till psykakuten i Borås och
får en tid omgående för jag kan ju inte vänta tills på måndag om jag mår så dåligt.
Jag kände med engång att det kan vänta lite för jag känner inte att det gått helt åt
helvete ännu men att det är stor risk för att min framtid kommer se mörk ut om
jag inte får turen på min sida. Men hon som jag fick pratat med på vårdcentralen
idag sa att allt löser sig och det vet jag ju också men jag vill att resultatet är något
bra och att jag är nöjd med det.

Det finns så många kategorier i mitt liv som gör att jag mår så dåligt som jag gör.
Mina kollegor hade frågat mig i måndags när det är dags för mig och min sambo
att skaffa barn. Och det är ju något jag inte kommer klara av att ta hand om med
min smärta, lyfta, bära runt, putta runt en vagn osv. Den biten är borta ur mitt liv
om jag skulle ändra min syn på att skaffa barn, för just nu är det inget jag skulle
vilja ha eller skaffa. Det är så dålig tidpunkt i livet, plus att jag aldrig kommer att
bli bra i ryggen. Så i min värld är det borttaget från listan att uppnå, så Max får
vara min son även om det inte är samma sak. Tror ni förstår vad jag menar

Sedan som jag skrivit tidigare, så vill jag inte känna mig så värdelös som jag gör.
Caroline får ta det stora lasset med vad som ska göras och jag gör så gott jag
kan men nu när jag arbetstränar så är det knappt något jag kan göra igen.
Hon sa för ett par veckor sedan när jag var väldigt nere, att det var så mycket
bättre när jag var långtidssjukskriven för då fokuserade jag på att hjälpa till mer
hemma och då mådde jag faktiskt bra (på det sättet). Men det fanns ju många
delar som jag mådde dåligt på också, för att jag inte fick testat att arbeta igen
och se hur det gick med den biten. Dock har jag ju försökt nu och bara att ta
mig fram till arbetet på 20min promenadsträcka är gott nog för min del.

Att vara så ärlig man kan om min situation och hur jag upplever den kanske
upplevs som att jag är gnällig. Men med så många stora hinder och stora fråge-
tecken i mitt liv just nu så är det väldigt svårt att hålla humöret och att fortsätta
kämpa vidare. Men jag tror att det kommer kanske lösa sig om bara min läkare
förstår mig rätt och att varken jag eller Samhall har några kontakter för att kunna
lösa en bättre arbetsplats för mig med dem villkoren att jag är handikappad eller
som jag brukar säga “ryggikappad”. Samhall har sin roll med att titta en plats
för mig som ska fungera men hon vet att det inte kommer fungera då jag inte
fixar resesträckan + arbeta x antal timmar + må bra på hemmaplan.

Jag ville inte bli förtidspensionerad förut för jag ville få återgå till att jobba igen
och få in en massa väl förtjänta pengar. Men efter att ha satt mig själv på test
nu den senaste månaden så förstår jag hur illa det faktiskt är. Det är exakt så
som dem sa på rehab:en. jag har väldigt höga krav på mig själv och det är inte
säkert att jag klarar av att arbeta igen med denna ryggen beroende på vart jag
hamnar. Så nu önskar jag faktiskt på att få lägga jobben åt sidan och fokusera
på att må bra och försöka hjälpa min sambo med vardagen som vi båda borde
dela på med sysslor.

Förut jobbade min sambo sju dagar i veckan året om och gjorde det i några år.
Det blev såklart hårdare för henne att klara av det + att jag skada min rygg och
jag kunde inte hjälpa till i samma utsträckning. Nu är hon nere på sex nätter i
veckan och det är kämpigt i sig för henne men hon älskar sitt jobb och trivs med
det för det mesta.

Jag önskar jag kunde jobba 100% som jag gjorde förr och att vi kunde unna
oss saker och uppgradera vårat boende och ha det bättre än vad vi har det nu.
Visst det går ingen nöd på oss i nuläget men det är aldrig fel med att ha mer över
att spendera. Vi är ju väldigt duktiga på att spendera pengarna på rätt & bra
saker om man bortser från dem gångerna vi äter ute (som är ofta men mindre
nu på den sista tiden). Men jag är nog redo/okej med att det inte funkar att
jobba längre och att det är så det är. Om jag nu blir det har jag hört att det
är minst sex tusen i månaden man får och det är en summa vi är okej med
sålänge jag mår bra och kan känna att det är värt att leva med för att det
ska gå runt och att jag ska få känna mig trygg.

Jag berättade min hobby för en kollega och sa att om det blir så som jag
precis förklarade här. Så finns det ju stora möjligheter för mig att få in extra
pengar och det är genom min hobby. Jag har hintat om det tidigare att det
krävs pengar för att starta och därför har jag väntat med den delen ett tag.
Även för att folk kanske har åsikter om min hobby som jag tänker börja med.
Mitt intresse för detta är nog det starkaste jag haft för något tidigare och jag
har “pluggat” och läst på en jävla massa och försökt lära mig hur det går till.
Och nu har jag lagt x-antal månader för att känna mig lite trygg i att börja
på en nybörjarnivå och börja med det på riktigt. Det jag pratar om är aktier.

Många hade kanske tänkt att jag bara är hemma för att få in pengar för att
satsa massa på aktier och leva loppan. Därför har jag väntat med att börja
med detta för att om någon tycker och tänker en massa om vad jag gör så
ser det inte dumt ut iaf. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig vad folk tycker
om mig, för det gör jag. Jag vill alltid att folk ska tycka gott om mig och att
alla vet att jag gör så gott jag kan och det försöker jag leva upp till varje dag.
Jag hoppas att det är den bilden jag har lyckats med hittills men det känns
skönt att höra från försäkringskassan att jag är go att ha med att göra och
att jag alltid kämpar på även om det tar emot osv. Det gav väldigt mycket att
få höra det av henne som faktiskt inte litat på mig tidigare för att hon inte kände
mig i början och visste hur jag funkar som person.

Jag måste nog avrunda detta inlägget för det blir väldigt långt men det är mycket
inombords som åkerrunt och som jag kan förklara för er läsare hur det går osv.
Det är ju för min skull jag skriver allt detta “om sanningen ska fram, vill du ligga
med mig då” nej nej ta bort den sista biten! Men om sanningen ska fram så har
jag ju min blogg för att själv skriva ut vad jag tänker och känner och det känns
skönt att få ur mig det. Det är ju många gånger man vet hur man tänker och mår
men kanske inte kan förklara det på ett bra sätt, och då är blogginlägg perfekt
för min del att få ur allt. Jaja om du lyckades att läsa allt detta är du fan duktig,
hade lagt ner efter 2-3 stycken kanske. Hej sålänge!

Detaljerad historia om ett självmordsförsök – Version 15.01.03

Ny version då vi lämnat (20)14 och övergått till (20)15.
Jag ska gå tillbaks i bloggen och se vad som har hänt och skriva ner dem i punkter här nu.
Vad hände 2014?

• Åkte till Thailand två veckor i Januari.
  (Värmen gjorde så jag var mer eller mindre smärtfri).
• Köpte oss en bil, KIA Picanto 2014 modell.
  (Vi har betalat av hälften än sålänge).
• Fått känna mig duktig på StarWars spelet när folk berömt mig.
  (Att få känna sig duktig någon gång känns skönt att höra när man mår dåligt).
• Rehab skulle börjat februari men blev flyttat till Augusti & avslutad i Oktober.
  (extremt jobbigt att få gå och vänta så länge på den rehabiliteringen).
• Början av November köpte jag ny mobil, dock fungerar den inte ännu.
  (Tele2 jobbar otroligt segt och det har nu gått 2 månader utan någon förändring).
• Startar arbetsträning som led till självmordstankar/planeringar.
  (Mitt arbete, FK och snart min läkare vet om detta och ska bli ett möte snarast).

I augusti skrev jag såhär i min blogg.
Ni som har läst dem senaste inläggen vet hur jag mår.
“Jag tänker på vad jag hade kunnat unna mig och gjort om jag hade kunnat arbeta vanligt om jag
inte hade skadat min rygg på Liseberg. Något jag borde ta itu med och faktiskt kanske kan få en peng
för att jag är skadad for life och att jag kanske inte kommer kunna jobba något mera i mitt liv borde
jag få det lite lättare i mitt liv med att inte behöva tänka ekonomi och oro över det.”

“En sak jag alltid sagt i alla år, är att allt löser sig. Och jag vet att det gör det efter alla hinder
jag mött på, men hade gärna velat se en mer klar väg framför mig och inte så suddig som den är nu.
Så jag har hopp om att mitt liv kommer bli bättre men hade gärna velat må bättre än vad jag gör.
Min framtid är väldigt oklar även om jag nu genomgår en rehabilitering på sex veckor med min rygg.
Har fått svar på att det kommer inte bli bättre men att jag kan träna för att kunna “orka” mer innan
jag gått över gränsen vad min rygg klarar av. Och jag vet hur min framtid kommer se ut och jag har
facit i handen på att det är som det är. Accepterat det? Tror det men hade önskat mer utav livet.”
Tänk dig såhär:
Du har en arbetsplats du jobbar 100% på och du får in cash som aldrig förr.
Du mår riktigt bra och känner att du har faktiskt råd att köpa dig saker du vill ha.
Du märker efter du skadat ryggen att du inte klarar av det och säger direkt att du måste
sänka din % för att kunna orka med och inte sjukskriva dig fram och tillbaks hela tiden.
Du märker att med dem rörelserna du gör på jobbet gör att du gråter efter varje arbetspass
efter jobbet när du står och väntar på tåget hem. Du inser att detta inte funkar och sjukskriver
dig ett bra tag och undertiden börjar du gå hos sjukgymnast och får höra att det aldrig kommer
bli bra igen och att det inte finns något att göra. Du försöker på 40% med att göra väldigt lätta
uppgifter men ändå funkar det inte, du får extrem smärta och du överlåter alla sysslor hemma
till din sambo som känner att hen får ta allt. Du börjar inse att du inte klarar av någonting och
börjar må riktigt dåligt över att du är en belastning och bekanta börjar tvivla på att du ens
försöker något med ditt liv och kläcker ur sig det ena och det andra.
Du får förfrågan om att få genomgå en rehabilitering på sex veckor i en annan stad för
att utreda på riktigt och få allt nerskrivet på papper vad som är ens problem kroppsligt.
Du tvekar för att det är så långt bort och att pendla och pusha dig till dina gränser där
du möter smärtan igen är väldigt motbjudande. Men du beslutar dig om att gå iaf eftersom
att ha papper på att det är något som är fel är bra att ha med sig senare när det gäller arbets-
livet. Du får vänta längre än vad var tänkt och du får höra mer tråkiga saker om att du bara
är hemma och liver livet och får in cash för att bara vara hemma och lata sig (deras syn).
Du ska nu påbörja rehabiliteringen och schemat är alldeles för tufft och du börjar känna
att det inte funkar kroppsligt. Dem säger åt dig att blir det för jobbigt kan man göra om
schemat så det är mer anpassat så man klarar av det, men du kände under dem första
2½ veckorna att du inte fullföljer schemat för du vill minska schemat till hälften.
Ännu engång får du känna dig värdelös som inte orkar, när andra där klarar av dagarna.
Du har nu gått igenom rehabiliteringen och det känns bra att få papper med sig om
vad dem tycker och vad jag klarar och deras rekommendationer. Dock står det väldigt
flummigt och vissa delar stämde inte riktigt men var ändå okej utan att man ska behöva
säga att dem måste skriva om en del för det var saker som inte riktigt stämde in.
Du ska nu prata med din läkare och försäkringskassan om att får börja arbetsträna.
Men undertiden du får reda på att du ska börja testa att arbeta igen, så får du även
reda på att du kommer inte få in några pengar alls och du blir orolig över ekonomin.
Om ett par månader sätter det stopp med att du får några pengar alls och nu är det
en hel del grejer som vandrar runt i huvudet. För det första klarar du inte av att hjälpa
till hemma för du nu “arbetar” två timmar och gör minimalt på arbetsplatsen. Så du mår
dåligt över att du inte ens klarar 2 timmars arbete och sen har smärta och det blir ingen
förbättring med att kunna underlätta för din sambo. Du får fortfarande samma pengar
som tidigare fast nu ska du behöva må dåligt över att din livssituation är mycket värre
än när du kunde hjälpa till hemma och ta ut dig med att göra sysslor hemma och ha ont
efteråt. Nu har du ett jobb du inte klarar av, dina självmordstankar/planer sätts igång
för det blir för mycket, du känner dig värdelös för att människor omkring dig tror du
klarar mer men du klarar nästan ingenting och du är inte lat! Du gör ditt bästa och du
går gärna över gränserna för att du kanske kan få höra att man gjort bra ifrån sig om
du gör lite mer än vad du egentligen klarar av.
Du har nu behövt tänka dig för innan varje rörelse du gör och behöva tänka ett varv
på att göra det så ergonomiskt som möjligt. Dock kan du fet glömma att böja dig ner
i tvättmaskinen eller dammsuga men det är ett moment du måste göra. Under din period
på ditt nya arbete så går du till arbetet med smärta som redan ligger i topp och detta ska
du behöva jobba med när du förvärrar din rygg ännu mera. Det blir bara en ond cirkel
och du känner att du blir pressad till något du inte klarar av. Du försöker att inte tänka
dumt men det är svårt när du vet att du måste nog tvinga dig själv till att arbeta när du
har så himla ont för att få in några pengar överhuvudtaget. Tankarna om att livet skulle
se ut såhär var inte riktigt som du trodde, du önskade ett smärtfritt liv utan några
kroppsliga bekymmer och hade nog kunnat tänka dig att offra din högerarm för
att bli av med smärtan helt eller annan kroppsdel.
Du har fått stå ut med mycket under dessa åren och tidigare i din ryggsäck har du mycket
tråkigheter också även om du lämnat det bakom dig. Du har fått känna dig otillräcklig och
blivit slagen och blivit utskälld för att du inte gjort bra ifrån dig. En familjemiljö som varit en
mardröm men som tur är så klippte du banden innan det gick för långt.
Livet är inget positivt, det är svårt att leva och det är stora hinder som poppar upp hela tiden.
Livet är något som är svårt för alla och vissa har mindre hinder att ta sig igenom och alla tar
saker och ting olika för vi är olika. Jag har kämpat sedan jag var en liten grabb med att hålla
humöret uppe och försöka vända mitt liv till det bättre. Men orken är slut och jag tror att om
ni har försökt att sätta sig in i min sitts så förstår ni nog varför jag tycker det är ovärt att leva.
Jag mår så dåligt att inte ens kärleken eller min mi corazón Max väger upp det och det är man
själv orolig för. Jag har tidigare haft självmordstankar och det gick så långt att jag försökt ett
antal gånger men inte fullfört vad jag börjat med.
Gången då jag var närmast var nog vid en sjö.
Det var vinter och jag bestämde mig för att nu orkar jag inte mera.
Jag hade precis lämnat min dåvarande flickvän då jag kom på att hon var otrogen från dag ett.
Hade då umgåtts med någon i ett halvår och spenderat många dagar med någon som varit falsk
och inte varit trogen mot dig. Du älskade den personen och du var så blind av kärleken att du
inte förstod vad som hände, det slog så hårt att det tog musten ur mig då jag även hade mina
svackor med tankarna på uppväxten och oron att min s.k pappa skulle återuppta kontakten.
Skulle precis gå utanför dörren och det var alldeles för sent för att ta en promenad egentligen.
Min mamma kom upprusande från vardagsrummet och var väldigt frågande vad jag skulle göra
ute nu, man såg att hon blev orolig och jag visste att nu blir mitt uppdrag att försöka lyckas ta
mig utanför lägenheten så jag kan fortsätta min plan. Jag sa att jag var tvungen att gå ut en stund
på en promenad men jag blir inte borta länge. Hon krama om mig och jag tänkte att detta var
sista gången jag kramade om min mamma (var mer hon som krama om än jag).
Mamma sa; var inte borta allt för länge nu bara, det är svin mörkt ute och kallt sen finns det
mycket konstigt folk ute nu. Sa bara jaja och gick ut och började promenera i ungefär två
timmar rakt mot mitt mål. Det var inte upplyst hela vägen så jag fick ta min mobil och lös upp
en skogssträcka till sjön och jag hörde en massa konstiga ljud överallt. Dock brydde jag mig
inte ett dugg, jag var inställd på att ta livet av mig och hände det något så var det något som
skulle hända direkt och inte något som jag själv bestämt mig för. Jag kom äntligen fram till sjön
som var täckt av ett is lager och det förstörde min plan men vände det hela till något ännu bättre.
Jag tog mig upp till ett berg som folk brukar hoppa från rätt ner i vattnet, så jag tänkte att om jag
hoppar ner här och åker igenom isen kommer jag chockas av det kalla och inte orka simma iland.
Visste att om jag hade på mig alla dessa kläderna som värmde mig kanske jag hade klarat mig
och tagit mig hem istället. Så jag tog av mig alla kläderna och la åt sidan, la mig på berget och frös
riktigt ordentligt tills jag börja tappa känseln i kroppen. Jag frös inte speciellt mycket när jag ställde
mig upp och gick fram till kanten, nu var det dags och nu får jag äntligen ro i kroppen.
Jag skulle för engång skull få sluta oroa mig och inte få känna på smärta dagligen.
Det kändes så himla bra att stå där, ingenting kunde stoppa mig. Ett steg till och jag hade lyckats,
ännu ett försök som faktiskt gick igenom. Men så gjorde jag en grej som jag brukar göra.
När det är helt fritt från moln och man kan se alla stjärnor på himmelen så tittar jag gärna en stund
och tänker på allt möjligt. Jag stod där vid kanten och tänkte på samma sak som jag alltid gjort då
jag försökt ta livet av mig: “Om jag har klarat mig såhär långt, borde jag klara detta också”.
Och där slutar det försöket men blev nerslagen påvägen hem av två random killar som ville bråka.
Dem ville varken ta min mobil eller plånbok, dem sa bara att jag var tråkig som inte gjorde något
motstånd. Jag haltade hem istället och gick och la mig direkt istället.
Detta var ett försök utav tre eller fyra försök som jag gått från självmordstankar till att faktiskt
påbörja mina tankar till verklighet. Som jag skrev tidigare är jag själv orolig för att jag kanske
försöker snart igen för att mitt liv går mer och mer åt helvete och min situation blir snarare
jobbigare än lättare. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut för mig men jag
vet att jag orkar inte mycket mer och det hoppas jag att jag får hjälp med.
Står ju i kö till psykolog (wow skrev rätt utan att rättstavningens programmet hjälpte till,
första gången för mig med det ordet) men det är ju ett halvår dit och jag får väl stå ut lite
till men det är jobbfrågan/ekonomin och min livssituation att leva med smärta och känna
sig oduglig och säga nej till saker man annars hade kunnat säga klart jag vill vara med på det.
Jävligt långt inlägg men ibland blir det så.
Nu ska jag stänga fönstret för det har varit uppe alldeles för länge och även sätta igång en
maskin tvätt om jag orkar. Sedan blir det att försvinna i spelvärden för att kringgå tankarna.

Känns lite bättre idag – Version 14.12.30

Idag har jag sovit ut och även fått städat massor hemma för att få besök imorgon.
Är ganska slut nu efter ha tagit hand om att plocka bort tvätt, damma min datahörna
och satt igång våran dammsugare som får åka runt fritt i sovrummet osv.
Det var tänkt att jag skulle dammsuga lägenheten men Caroline sa att hon kunde ta
det eftersom jag var ganska slut efter det jag gjorde tidigare. Så nu för min del blir
att ta det lugnt vid datorn och koppla av lite. Blir kanske att hjälpa till med att flytta
in TV'n in i vardagsrummet då Caroline kopplat in den i sovrummet. Men imorgon
när vi får besök så ska vi allt ha något att titta på / lyssna genom då vi umgås där.

Jag har inte tänkt något alls på min situation idag, förutom nu när jag skulle skicka
iväg mina sjukskrivningspapper till min handledare på Samhall. Och dem staplas på
hög här och är skit tråkigt men det är bra att allt är samlat på ett ställe.

Jag och Caroline har börjat få ordning på en del i hemmet men är fortfarande en del som ska
rensas bort och slängas. Vi har en del fulla skåp där saker kanske kan åka ner i källaren sen
när vi fått rensat ut skiten där nere. Känns riktigt härligt att våran lägenhet blir mer och mer
okej att leva i och detta året kommer det troligtvis bli ännu bättre. Eftersom vi har betalt så
hårt/snabbt på vårat lån för bilen så har vi haft “lite” pengar att röra oss med och det har
varit ganska tråkigt.  Dock är det ju bra att vi har betalt av halva lånet på bara ett halvår
men vi behöver inte betala så mycket utan det är vi själva som bestämt det.

Så nu har vi bestämt oss för att ta det lite lugnt och unna oss saker vi vill ha
eller göra genom att putta in pengar någon gång ibland extra sådär. Detta gör att jag
kan börja med min nya hobby som jag har lagt lite åt sidan tills det är dags men jag
kollar ändå upp klipp och information om hur det funkar osv. Om jag inte minns fel
så är det något jag kommer avslöja längre fram eftersom en del kanske tycker och
tänker väldigt mycket om detta (beror helt och hållet från person till person).
Det är något som jag ser som spännande och utmanande och det är något
jag kommer kunna göra hemma utan någon större press på mig.
Ni kommer få höra om detta senare men inte nu.

Nu ska jag lyssna på musik och titta genom facebook och andra sidor och försöka
koppla av och rensa tankarna lite från tråkigheter. Haaaa de!

Erkännanden – Version 14.12.29

Tidigare idag när jag var ute med Max så fick han ett spratt och rulla runt i snön.
Han älskar verkligen vintern då det är en massa snö men han ogillar att det är så
kallt ute. Han tveka inte på att gå in i värmen men han gnällde lite för han ville leka
mera ute i snön (var också nått i snön han ville åt men det fick han inte).

Jag skickade ju iväg ett mail till min handledare om hur jag mår och vilka tankar som strävar omkring.
Hon blev lite orolig för mig och tyckte inte det är speciellt bra att mitt liv påverkas så stort med att jag
arbetar och mår så dåligt. Beslutet som görs av Försäkringskassan och vad läkaren kommer säga är
något hon inte kan göra något åt, men tyckte att det är något man måste ha med i utredningen då jag
arbetstränar. Hon frågade om det var okej att berätta detta för min handläggare på försäkringskassan,
för hon ville inte att jag skulle känna att hon skvallrar utan måste vara okej från mig.
Sa såklart att det hade varit jätte bra så hon också får reda på hur dåligt jag faktiskt mår.

Dröjde inte länge innan min handledare på Försäkringskassan ringde och hon hade fått läst på ett mail,
att jag har självmordstankar och blev lite bekymrad. Jag fick säga att det är inte bara att jag har fått de
tankarna utan även planering om hur det ska gå till och när osv, så det är rätt illa.
Hon sa oj och blev lite tyst, hon hade nog inte väntat sig att det var så dåligt.
Det vi kom fram till under samtalet är att jag får avbryta och vara hemma om jag inte orkar/mår bra
för att återhämta mig lite om jag vill. Jag sa att men om jag är hemma får jag inte in några pengar och
jag blir ju snart utförsäkrad men hon sa att upp till en vecka kan jag vara hemma utan att det påverkas
men att jag säger till mina kollegor att jag inte kommer och även skickar ett meddelande till henne.

Jag kan stå ut men det är tankarna som sätts igång när jag vet vilken jobbig dag jag har framför mig.
Eftersom när jag har jobbat klart så har musten dragits ur mig och då är det på hemmaplan jag ska
orka med att hjälpa till och där kommer den jobbiga biten. Jag jobbar extremt lite och jag får så ont
att det påverkar mitt liv efter “jobbet” och då ska jag behöva känna mig värdelös för jag inte klarar
av något pga smärtan, jag vill ju inte ha smärtan men den är oundviklig.

Nämnde till dessa två personer idag att jag har hållit detta inne ett tag för jag vill inte att någon ska
tycka synd om mig eller behöva vara oroliga. Men jag vet att jag måste ha hjälp och då är det bättre
att säga hur det ligger till även om det sårar nära och kära. Idag när jag berättade läget för min hand-
läggare på Samhall så fylldes mina ögon med tårar och jag var skakig i händerna eftersom det är så
jobbigt. Caroline blev såklart jätte ledsen över att se att jag mår så dåligt och det är detta jag inte
vill ska hända, varför ska jag få stå ut med så mycket ont? Det måste vända snart igen, så jag kan
få må bra och njuta av livet på något sätt. Det är väldigt mycket som spelar roll i mitt liv som gör
att det är mer eller mindre härligare att leva och sedan många saker som behöver tas tag i innan
jag kan få må bra igen.

Efter detta så berättade jag även för två nära kompisar vilka tankar och hur läget är med mig.
Ena sa att han själv har haft sådana tankar fram och tillbaks och vet hur dåligt man mår när det
gått för långt. Andra tyckte att jag borde se på dem goda sakerna jag har i mitt liv och försöka
få det att väga upp all denna oron och självmordstankar till att försvinna. Önskar att det var så
lätt att väga dåliga saker på en våg med bra saker jag har för att se vilket som väger tyngst.

Jag önskar bara att det löser sig, men ett möte ska bli av snarast med mig och min läkare tyckte
mitt jobb och FK. Så hon ringer säkert mig också snart och bestämmer ett möte men nu börjar
jag känna att försäkringskassan och Samhall börjar förstå mig till fullo men inte riktigt läkaren.
Vi får se hur det blir men jag är iaf orolig som inte litar på mig själv. Men sålänge jag försöker
tänka en dag i sänder och får försvinna bort lite i att sova några timmar och in i spelvärlden en
stund och kanske någon film per dag så är dem tankarna inte ivägen.

Jag skriver väldigt personliga saker som ni vet och exakt hur jag känner och tänker.
Vissa är säkert jätte ovana vid att någon är så öppen, och vad ska ni med denna
informationen med att göra? Hur ska jag bete mig? Ska jag skriva något eller inte?
För min del så spelar det ingen roll om ni skriver något eller inte, detta är ett ställe
för mig att få ur mig allt genom att skriva ner det. Att den är öppen och inte sluten
spelar ingen roll för mig, eftersom det jag skriver är rakt från hjärtat och inget på-
hittat eller vridet för att det ska låta bra. Och som jag skrev tidigare så vill jag helst
inte ha någon empati eller att någon tycker synd om mig, det enda jag vill ska hända
är att min situation löser sig och jag har kämpat länge nog nu för att stå vid en lösning
snarast. Vi får hålla tummarna att saker och ting löser sig snart.

PS:
Kom på att jag har erkänt för min mamma om detta face to face och man såg att hon
blev jätte ledsen. Vi pratade inte jätte mycket om allt detta men hon läser min blogg
ibland och hänger med i svängarna då vi inte pratar om saker som är jobbigt över
telefon speciellt länge. När man bodde hemma kunde man sitta i flera timmar innan
hon skulle ut och hon fick komma försent för hon tog oss före en utekväll.
Dem stunderna tyckte hon var världsbäst och för mig och även dem stunderna
min bror hade och pratade ensam med våran mamma betydde så extremt mycket.
Att känna att man kan prata med en vuxen som förstår och lyssnar på än och finns
där är jätte härligt att ha. Det är verkligen inte många vad jag vet som har den kontakten
med sin förälder. Men min mamma är som en bästa vän, love you!

Självmordstankar – Version 14.12.29

Jag har kämpat så extremt mycket så jag har börjat tappa lusten till allt.
Mina självmordstankar har funnit sin väg tillbaks och jag har berättat detta
för 3-4 personer men lite fler vet om detta. Det är något jag har hållit inne en
period för att jag inte velat att dem i min närhet ska känna att dem tycker synd
om mig eller något i den stilen. Jag vill inte ha någon medkänsla för vad jag får
stå ut med i livet, utan jag förklarar bara hur jag känner/mår på min blogg.

Jag tycker att jag kämpat på bra sedan jag gick in i väggen och hade dessa
tankarna sist. Jag har kunnat leva till och från med tankesättet “En dag i sänder”.
Men som sagt så är orken slut och jag vill ha en snabb åtgärd för att jag ska få
må bra, vad det nu är vet jag inte. Mitt problem är att bli tvingad (mer eller mindre)
till en arbetsplats där jag ska få smärta och jag gör så minimalt så det inte är anpassat
för fem öre för min del. Annan arbetsplats där jag kan jobba längre och få gjort mer
än bara byta papperskorgar i klassrum och kanske soppa lite. Av det lilla får jag så
ont att jag är gråtfärdig efter jag går därifrån, vem vill leva med ryggsmärta livet ut?
Ingen gissar jag på men det är mitt fall så som det ser ut nu, min rygg kan aldrig bli
bra och det finns inget jag kan göra för att få den till att bli bättre igen.

För många år sedan var jag tillsammans med en tjej som också hette Caroline som
min nuvarande flickvän gör. Hon fick reda på att jag hade självmordstankar och hon
tvingade mig att aldrig ha sådana tankar för annars skulle hon göra slut med mig.
Hennes oro att jag inte skulle finnas mer i hennes liv gjorde henne jätte orolig och
hon tjatade hål i huvudet på mig om detta. Jag var tvungen att lova henne och det
var extremt svårt att lova, eftersom mina löften är allt verkligen. Jag vill inte svika
någon med att säga att jag lovar något och sen inte hålla det. Så det tog ett bra tag
innan jag kunde ge upp och säga okej jag ska inte tänka i dem banorna mera.
Jag hade nog inte förstått då vad jag lovade men jag fick lägga dem tankarna
på hyllan för att inte svika henne (dock svek hon mig några gånger med att ljuga
osv, så jag var nog lite för snäll men det hör inte till detta ämnet).

Jag har brutit det löftet nu när jag har kommit tillbaks i dem tankarna och jag
började tänka på vilket sätt man ska till tillväga för att lyckas på ett snabbt
och bra sätt osv. Det gör mig själv lite orolig över min hälsa och att det har
gått så långt att jag inte tycker att livet är mer värt med Max och Caroline
än att ta livet av sig. Jag skrev ju som sagt i några inlägg sedan att jag är
helt apatisk numera och det stämmer. Det är väldigt sällan numera som
jag känner att livet är härligt och roligt men förhoppningsvis ändrar det
sig så småningom. Dock har det inte varit någon vändning på väldigt
länge så det borde snart bli en ändring. Det finns några punkter detta
året som kommer ändra saker och ting väldigt mycket och det är
förhoppningsvis många bra grejer.

• Utförsäkrad från Försäkringskassan.
• Leva mer för pengarna istället för att betala hårt på lån.
• Avstämningsmöte med handläggare på Samhall, FK och min läkare
• Både jag och Caroline kommer ha en summa att kunna köpa vad
  vi vill varje månad och inte någon gång ibland per år.
• Åka tillbaks till Thailand är en dröm, gärna i 2015 december månad.

 

Jag vet att självmord är egoistiskt för man inte tänker på dem omkring sig.
Men jag tror att dem som inte haft det så jobbigt att din ork är slut, vet nog
inte hur det känns att försöka kämpa när det inte finns någon lösning.
Jag hade tänkt hålla inne allt detta med att säga vad som försiggår inuti
mitt huvud för att jag vet att några kommer bli ledsna för min skull.
Denna situationen med dessa tankar har jag varit i många gånger och
kunnat återhämta mig efter ett tag, men det är fler hinder och stora hinder
att ta sig igenom och det är inget jag kan påverka. Mitt liv är i min läkares
händer och försäkringskassan med hur mitt liv ska se ut framöver.
Bli tvingad att arbeta i smärta för att jag inte kan få någon sjukpenning
och gråta på och efter varje arbetspass för smärta jag inte orkar ha.
Eller kommer jag kunna få en smärtfri vardag mer eller mindre pga
vad som blir av, deras uppgift blir min framtid eftersom jag är så
begränsad till att arbeta. Varken jag eller Samhall har kontakter
som gör att jag kan arbeta på en plats där jag inte kommer göra
dumma moment som gör att jag klarar av dagen.

Som jag har skrivit tidigare så var jag mega glad att kunna hjälpa till
hemma när jag var helt sjukskriven när jag  väntade på rehabiliteringen
i Borås. Jag kände att jag kunde avlasta Caroline med alla hushållssysslor
och jag kände mig duktig och jag mådde riktigt bra om man jämför med
tidigare då jag sjukskrev mig fram och tillbaks pga smärtan. Ingen kunde
lita på att jag kom till arbetsplatsen för att jag hade så ont, man blev det
stora minustecknet för dem inte förstod vad jag står ut med och dem
behövde ju mig på arbetsplatsen. För engångsskull kände jag mig
duktig hemma iaf och jag kunde pusta ut för att inte ses som ett
minustecken och Caroline kunde lita på mig.

Jag fick henne till att säga att det var okej om jag fick ha mina
sysslor på schema så jag kunde ställa mig in på att tex dammsuga,
tvätta eller att en städdag är påväg osv. Jag kände att jag inte var
värdelös för jag gjorde något för min sambo som fått tagit på sig
allt verkligen. Ibörjan sa hon att hon kunde ta det för att hon ville
inte att jag skulle få så ont, för hon blev ledsen över att se att vad
en enkel dammsugning kunde göra för mig. Att bära kassar från
ICA/Lidl gjorde så stor skillnad från att vara smärtfri (nästintill)
till att helst vilja sova bort smärtan några timmar.

Jag är starkare i kroppen numera och kan bära lite tyngre men
inte tillräckligt stark nog att kunna gå vidare än såhär. Med träning
kommer jag inte speciellt längre och ett felsteg och jag är på ruta 1
igen. Det finns dagar som jag ler lite mer det är korta stunder och
dem väger inte upp all den tråkiga skiten man får stå ut med.
Mina sjukskrivningspapper ligger på hög och staplas på varje
månad och vilken skillnad har det blivit sedan jag sjukskrev mig
från början? Ingen alls, det funkar inte och det vet läkarna om.
Dock har dem mer tro till att Samhall ska fixa detta åt mig så
jag kan återgå till att arbeta, dock är den organisationen ute
och cyklar ibland.

Jag tycker att Samhall är jätte bra att det finns men det passar
inte alla som är anställda där. Det finns en tjej som jag jobbar med
som säger att hon borde verkligen inte vara där, hon är anställd för
hon har dyslexi och vad undgår det henne att kunna jobba någon
annanstans. Hon säger att det var hennes räddning för hon gick
på socialbidrag och hon kunde inte tacka nej till arbete för att
då skulle hon inte få några pengar. Sen är det andra som faktiskt
klarar av sitt arbete för att Samhall har schyssta regler men sen finns
det den delen som jag ingår i, dem som inte klarar det kroppsligt
och dem inte hittar en plats som är anpassad nog.

Jag vet att man inte kan vara kräsen när det kommer till jobb och
du som läser kanske tänker “byter 10 papperskorgar drygt per dag
och får runt åtta tusen för du arbetsprövar och du gnäller?”.
Grejen är det att hela mitt liv påverkas av detta, är det rätt att jag
ska lida på min arbetstid och min fritid av smärtan och känna mig
så begränsad till att göra saker. Jag får tänka ett varv till om jag orkar
göra saker eller om jag kan hänga med på saker, tacka nej till tillfällen
jag kanske velat säga “hade jätte gärna velat följa med, det hade varit
skoj, tack för du fråga”. Nu vet alla istället att man klarar ingenting och
då är det ingen idé att inkludera tanken att fråga mig om saker.

Mitt liv kommer bestå i smärta och det har jag med facit i hand.
Mitt liv kommer bestå av många begräsningar som jag velat göra.
Mitt liv kommer bestå av mängder av tårar för jag inte är med i livets lek.
Mitt liv kommer bestå av personer som ser ner på mig som inte kommit lika långt.

Livet är ingen dans på rosor det vet jag, det är hårt och man måste kämpa
sig igenom det. Dock hade jag önskat att jag fått en nypa mindre minustecken
att stå ut med. Vi alla har våra stora hinder att ta sig igenom men jag känner att
det var sista  droppen som föll och jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Hade kunnat skriva mera om hur jag känner och tänker men jag måste gå
och lägga mig. Ska ju jobba om några timmar och upp om ett par timmar.
Jag hoppas ni inte ser mig som en gnällspik för mitt liv är verkligen upp&ner.
Ni som  följt mig ett tag vet att det inte verkar som att det tar slut någon gång.

Jaja natti natti.

Tankar till er som har det jobbigt – Version 14.12.24

Jag är i ett ganska djupt hål själv och vet att högtider som jul kanske inte är
det roligaste som finns om man har det jobbigt. Mina jular för några år sedan
var förstörda pga min s.k. pappa ville få ur sig en massa som tryckte ner mig.
Men det är inte längre något som påverkar mig längre och jul/nyår är inget
som jag knyter ihop med honom längre. Men jag har ju andra stora problem
och ni som följt min blogg sedan tidigare vet att jag nämnt det ett antal gånger.
(Mitt sätt att bearbeta jobbiga saker är att skriva av mig).

Jag hoppas ni alla får en riktigt härlig jul, även om ni kanske har några saker
som gör att det blir lite svårare att njuta av den till fullo. Om jag fick önska mig
något, är det nog att alla ska få må bra i dessa tider när det är så mörkt ute.
Det är oftast vid denna tiden på året som man kommer i svackor och känner
sig lite extra nere.

Jag ska senare idag åka iväg och fira jul hos Caroline’s mamma och käka lite
gott osv. Max ska hänga på och det kommer han nog uppskatta för han gillar
att åka bil och sen tror jag även att han har en present att få också.
Ska bli lite kul att få komma iväg lite och jag vet en som längtar
efter snö som in i helvete! Max blir helt galen och springer fort
och rullar runt i snön, när det väl kommer ska jag filma in &
lägga upp här på bloggen via YouTube länk.

Ska gå och lägga mig nu, så ha det nu bäst och kör försiktigt
om ni är ute i trafiken (folk kör som dårar runt julen).

Apatisk – Version 14.12.22

Vissa dagar är jobbigare än andra men det är många dagar numera som man är apatisk.
Jag känner inget speciellt och det är skit trist, jag hoppas på att mitt telefon-möte med
min läkare nu vid ett tiden kommer vara något positivt. Jag tar en dag i sänder men jag
har saker jag försöker tänka på som är framöver som ger mig ett litet smile.

Det är nyår då ska vi äta gott och umgås med ett härligt gäng och sedan ser jag fram
emot våran kommande Thailand resa som troligtvis kommer bli om runt ett år från idag.
Jag måste fokusera på bra saker för annars skulle jag bara kunna lägga mig under täcket
och ruttna bort. Det som gör livet värt att kämpa för är min Caroline och Max som finns
vid min sida, dem ger mig mängder med kärlek och det är något alla behöver.

Jag gjorde min näst sista dag denna veckan på arbetsplatsen och det känns rätt skönt.
Det blir att ta det lugnt under julen förutom att vi ska åka iväg till Caroline’s familj och
fira lite och äta gott. Annars blir det att ta det lugnt hemma och det är jag mer än nöjd
med, så det blir en bra jul i år (hoppas jag).

Imorse påväg till jobbet så tänkte jag att min sk. pappa skulle ta kontakt med mig och
se till att mitt liv blev ett helvete igen. Han har ju pajat några jular/nyår för att han terrat
mig med super långt SMS där det stod massa nonsens på hur falska och elaka jag och
min bror har varit emot honom. Sedan ett MMS (som var fel skickat, jovisst).
Hur som helst har han inte kontaktat mig sedan jag bytte mobil 8 år sedan,
så det känns inte riktigt troligt att han ska sabba mitt liv mer än vad det
redan är just nu. Så det är inget jag kommer oroa mig för men det är
sådana tankar som kan komma ibland. Jaja hur som helst!

Hoppas ni får en riktigt härlig jul och ett gott nytt år!
Gör inga stora nyårslöften som ni inte kan hålla, ett löfte är ett löfte.

Försvinner in i spelvärlden – Version 14.12.18

Jag har spenderat en del nu idag till att umgås med mina vänner över Skype,
samtidigt som vi spelat lite ihop. Vi har ju känt varandra såpass länge nu att
vi vet vart vi har varandra och vi skämtar väldigt grovt. Att gå över gränsen
med vad man säger till någon är svin roligt så som vi ser det och det blir en
hel del skratt. Ena sekunden står man på ena vännens sida, sen vänder man
klacken och snackar skit om den andra när dem är med. Allt är ju på skoj
och vi vet att vi skojar, vi bryr oss om varandra och vi är goda vänner och
det känns riktigt bra. Jag fick kontakt med dessa två för drygt tio år sedan
om jag inte minns fel och det var för att jag skapade en grupp för enbart
svenskar som spelade seriöst utan att fuska. Jag var ledaren för en hel
del spelare och vi blev den största svenska klanen på servern.

När jag var mindre så flydde jag alltid från det jobbiga genom att sitta
och spela men på den tiden fanns inte Skype med i bilden. Man spelade
själv och lyssnade på musik och försvann in i spelvärlden för att inte tänka
på något annat jobbigt. Jag hade min uppväxt och oron att min sk pappa
skulle en dag att roffa åt sig mig och jag kände mig iakttagen och osäker.
Allt för att han inte kunde släppa mig, att jag hade flyttat till min mamma
istället gjorde han extremt arg (kanske ledsen) och banka svin hårt på
våran ytterdörr på kvällen. Vet att jag låg i sängen och skaka av rädsla,
nu kommer han och tar mig, nu kommer jag få stryk eller något värre
tänkte jag. Och idag har jag försvunnit in i spelvärlden lite som min
räddning på att få slippa må dåligt varje dag.

Ibland spelar man spel för att ha något gemensamt att göra ihop med
sina kompisar, ibland spelar jag för att man har ett litet behov utav
det, ibland spelar man för att jag har inte många fler hobby grejer
att pyssla med och ibland spelar man för att försvinna lite.

Idag fick jag för mig att lägga spelandet åt sidan mitt upp i allt och sitta lite
med Photoshop och leka lite. Tog en bild från spelet på min gubbe och hittade
en bakgrundsbild på någon galax, passade väldigt bra till Starwars gubben på
bilden ovanför. Jag kommer senare idag fortsätta ta det lugnt och försöka tänka
på att, på måndag får jag prata med en utav mina två läkare som har med mig att
göra. Och att nästa pusselbit hamnar på plats snart men nu är det iaf dags att gå
ut med lilla japanen Max sedan blir det läggdags för min del. Natti natti !

Äntligen – Version 14.12.17

Nu äntligen ska jag ta det lugnt och vila kroppen.
Jag kom hem idag från jobbet med smärta så man var lipfärdig,
ändå kändes det okej då jag var där (visst hade jag smärta men det
blir ju värre sen i efterhand). Jag ringde vårdcentralen direkt efter jag
hade slutat på vägen hem, jag fick ju inte säga hur jag kände inför detta
med att städa eftersom Försäkringskassan och Samhall satt med.

Jag vet ju att hushållssysslorna hemma är gott nog, och så ska jag lägga
på städning ett par timmar (just nu “bara” två men är tänkt att jag ska öka).
När dem sa att skulle du kunna tänka dig att återgå till städning men kanske
inte i samma grad som tidigare under arbetsträningen så lät det ju okej.
Men jag tänkte inte så långt utan det kom först efteråt tråkigt nog…
Min kropp klarar inte av kroppsligt arbete även om jag tänker hela
tiden på hur jag rör mig för att undvika dumma rörelser.

Min läkare tittade på mig under mötet och man såg på henne att hon
ogillade det beslut som precis skulle tas. Hon frågade om det fanns något
annat arbetsområde som skulle kunna vara bättre men Samhall har ju inte
speciellt mycket att välja mellan och dem “bästa” platserna är tagna och då
kan man bara inte skicka ut någon som kan behöva den platsen mer.
Så jag hade inget annat val än att säga framför Försäkringskassan och
Samhall att vi får testa och se hur det går. Dock har dem lite för stora
förhoppningar på att jag ska återgå till att arbeta och det finns verkligen
inte på världskartan sålänge jag får arbetsträna med städning.

Jag lyckades under min anställda tid att få “stilla sittande arbetsplats” men
det var rätt jobbiga lyft och jag klarade inte ens 1 timma utan att få svin ont.
Då var jag 2-2½ timmars resväg från hemmet på Postens Logistikavdelning.
Var inte så lämpligt avstånd precis och det var till viss del sittandes jobb men
man fick ju lyfta kartonger med burkar som skulle märkas om, så det gick att
panta dem i Sverige.

Hur som helst fick jag ringt till min vårdcentral och försökt att få en tid med
min läkare så jag får pratat enskilt, men det var lite svårt att få det gjort innan
hon tog semester. Så inget möte med henne fören nästa år men hon jag fick
pratat med hade lyckats putta in mig på en telefontid  denna måndagen som
kommer, runt 13:00 tiden. Jag har inte mått såhär dåligt på väldigt länge och
det är alldeles för mycket just nu med alla pusselbitar som inte ligger på plats.
Detta är ingen lätt gåta hur det ska funka, alla jag möter inom Samhall säger
att det är synd att det inte är som det borde vara. Det ska se bra ut för alla
människor som står utanför för man får inte riktigt den hjälpen att få ett
anpassat arbete men jag kan förstå den delen också.
Visst har Samhall ett ansvar att hitta ett anpassat arbete för alla som är där.
Men det är inte lätt när det finns många som klarar av mer än vad dem tror
och även att det inte finns platser till alla på områden som fler hade behövt
vara på. Jag ogillar inte Samhall på något sätt men det är tråkigt när dem
alternativen jag fått testat på är enbart städ när jag sagt att det inte funkar.

När Försäkringskassan hade tänkt sätta stopp med min sjukpenning så
sa min sambo en väldigt bra sak som räddade våran situation.

”Om du hade bott själv, så hade du behövt hemhjälp.
För att du kan inte ta hand om ett hem så dålig som du är i kroppen”.

Och när jag berättade det för min handläggare på försäkringskassan så
ändra hon sitt beslut direkt. Jag var tvungen att vara lite tuffare och säga
ifrån, dock sa jag redan det i telefonen när jag fick höra det med engång.
Jag sa att jag är så extremt arg att jag kokar och att jag kommer överklaga
hennes beslut tills jag får min rätt igenom. Jag lyckades utan att ta någon illa
ton mot henne utan jag bara la fram fakta och det hjälpte, ingen idé att börja
ställa till en scen.

Som jag skrivit tidigare har jag ingen aning om vad som kommer hända
framöver men jag börjar bli riktigt less på att ständigt ha ont. Jag vill leva
utan smärta och jag hade gärna offrat en kroppsdel för att få det igenom.
En högerarm, en fot, hörseln eller något annat, är ganska trött på livet i
sig och det är svårt att vända det hela. Men som jag sa till en på gården
tidigare, allt löser sig men det tar lite tid (vare sig det är gott eller dåligt
i slutändan). En dag i sänder är något jag har levt på länge nu och det
blir allt svårare men jag hoppas på att få rätsida på mitt liv snarast.
Jag gör mitt bästa iaf och jag dyker upp på min arbetsplats och
gör mer än vad jag klarar av för att jag ska ses som en kämpe.
Men priset är högt och deras bild kanske blir fel om jag går
för långt, dock är det svårt att veta innan jag gått över gränsen.

Långt och jobbigt inlägg känslomässigt men nu avrundar jag det.
Jag önskar ingen allt det jag gått igenom, för det är fördjävligt.

Ny arbetsplats – Version 14.12.15

Jag var två veckor på grundskolan med en väldigt stirrig kollega som
inte förstod mig när jag förklarade vad mitt syfte var med att arbetsträna.
Hon pushade mig och gav arbetsplatsen en sämre plats genom att gråta varje
dag så man själv tog avstånd och det blev bara en dyster dag helt enkelt.
Min handledare undra hur det gick för mig och jag förklarade läget och
att man får stå ut med detta varje dag och det blev snabbt en förändring.

Det nya stället jag är på är en annan skola men en högstadieskola där
sexan till nian går så det “mer skitet” och det är en väldigt gammal skola
som har inte riktigt tagits hand om så den är ganska sliten i sig. Hade behövts
en upprustning för att få den skolan att se okej ut för det var nog det värsta
jag har sett.. Hur som helst är min nya kollega väldigt nyfiken och pratglad
så det är positivt men hon förstod verkligen inte hur Samhall kunde sätta
tillbaks mig i städbranschen när jag har dessa problem med ryggen.
Hon sa att hon hade blivit tillsagd att hon ska försöka få mig till att
trivas och att det ska vara ett lugnt tempo för mig så jag kan öka
mina timmar snart, men hon förstod att det kanske inte är möjligt
pga min rygg. “Helt ärligt förstår jag inte vad du ska göra här”.

Igår nämnde jag även vilka få & lätta moment jag gjorde för min handledare
på Samhall och ändå hade jag svin ont i ryggen när jag gick från arbetsplatsen.
Det tog ungefär en halvtimma innan jag kunde somna för att jag hade problem
med att lägga mig rätt i sängen så det kändes okej. När jag förklarade hur dagen
var så skrev hon tillbaks att det jag hade skrivit gjorde henne lite ledsen och att
hon hade dubbel kollat om det fanns andra städjobb på väg in snart.
Men det gjorde det inte och städ är ju något jag inte klarar av så
det är något annat jag hade fått testat på isf.

Jag har gått med på alla förslag som blivit upptagna och varit positiv till deras
beslut om vad som ska göras härnäst. Man kan ju inte riktigt göra något annat
när man har försäkringskassan framför sig som vill att man återgår till arbetet
på heltid helst igår. Min läkare såg det här med att jag skulle tillbaks till Samhall
och städa som ett stort minus med hennes ansiktsuttryck och frågade mig en extra
gång när vi satt samlade om jag verkligen tror detta kommer funka.
Jag sa exakt såhär “Jag vill inget annat än att gå tillbaks till att arbeta så jag kan
få in rutiner och få in mer pengar i slutet av månaden. Men om man ska tänka på
min hälsa och vad jag klarar av så tror jag faktiskt att jag klarar det men att det
inte får vara i samma utsträckning som tidigare”. Min läkare såg ändå inte så
positivt på detta men såhär blev det bestämt iaf.

Vad som händer nu framöver är något som jag har ingen koll på.
Det jag vet att jag klarar inte detta...

Ny arbetsplats – Version 14.12.14

Vet inte om jag har skrivit det tidigare men på måndag så förflyttar jag
min arbetsplats till en annan skola. På den platsen är de medvetna om
att jag bara arbetsprövar och kommer testa på mina gränser, så det
borde gå lite lättare. Men handledare skrev även att jag ska försöka
tänka på vilket som är träningsvärk och vad som är smärta utav fel
rörelser jag gör. Kan säga att jag inte haft någon träningsvärk ännu.
Jag hinner ju inte komma speciellt långt innan det börjar göra väldigt
ont och därmed kommer inte träningsvärken ens igång (tråkigt nog).

Jag väntar ivrigt på att min sjukgymnast ska ringa tillbaks angående
hur det blir med AKTIV (som är gratis träning 2 gånger i veckan
för personer som skadat kroppen). Men jag har en känsla över
att det kommer ta ett tag till. Jag väntar gärna med att gå utanför
dörren så mycket som möjligt eftersom jag spänner mig så när
det är kallt ute. Hatar kylan när det kommer till min dumma rygg,
annars gillar jag hellre vintern än sommaren pga mina värmeutslag.

Igår var jag på kalas förresten, hos min sambos pappa och sedan
en visit hos hennes mamma. Efter det blev det att åka hemåt för att
sedan gå till Saga Bio:n för att hämta ut våra biljetter till The Hobbit.
Den är verkligen sevärd och är ett måste om man sett dem andra
Hobbit filmerna. Den slutar väldigt bra, så man kan börja se LoTR’s
filmerna direkt efteråt om man skulle se allt på en och samma dag.

Jaja nu ska jag fortsätta ta det lugnt och njuta av söndagen.
Hoppas ni har haft en trevlig helg iaf!

Haft en härlig kväll – Version 14.12.11

Idag har jag tagit det lugnt och ätit gott.
Pizza till serien “Hem till gården” 2 avsnitt sedan blev det att lira SWTOR med
Abbe, Alfred och Anton, vi körde allt ifrån PvP till lite gamla raids på Nightmare Mode.
Så det var chill och denna veckan har fler nice:iga dagar framöver, på lördag blir det att
se sista The Hobbit filmen på bio med Caroline. Vi såg första delen i Thailand om jag
inte minns fel och andra delen skulle vi ha sett där med, men den hade precis slutat
gå några dagar innan vi kom dit. Så andra delen och nu tredje delen blir att ha sett
dem på hemmaplan. Jag försöker fokusera på dem roliga delarna än att tänka på
dem tråkiga delarna som är på g, men det löser sig ju som sagt (det gör det alltid).

Hoppas ni har haft en riktigt härlig torsdag för det har jag haft.
Imorgon är det fredag och jag hoppas på att min nya sjukgymnast ringer mig snart.
Han skulle ringa mig och uppdatera mig om vad som kommer hända med min
träning på Aktiv om det fortfarande funkar att jag kan gå dit och träna gratis.
Det återstår att se det med, jaja natti natti ska upp om några timmar!

Vilsen – Version 14.12.10

Ni som följt min blogg nu det senaste vet att jag har börjat jobba och att det är rätt kämpigt kroppsligt.
Jag trodde jag var starkare än vad jag är som vanligt (dem på rehabiliteringen sa samma sak om mig).
Idéen var att jag skulle kunna jobba som lokalvårdare men att jag kanske inte kommer orka jobba i
samma utsträckning som tidigare. Men det var några saker jag inte tänkte på riktigt…
Om jag inte klarar va att ens göra en del moment hemma utan att få ihållande smärta,
så funkar ju såklart inte 2 timmars städande non-stop.

Jag ville verkligen att detta skulle funka men det här med kroppsligt arbete funkar inte för mig alls.
Läkaren jag träffa sist satt och titta på mig som att det här kommer inte att funka men detta är ju
en arbetsprövningstid och jag har prövat och vet att det inte kommer gå ihop i det långa loppet..

Tog precis bort en hel del av inlägget för det blev alldeles för mycket.
Jag är påväg att bli utförsäkrad och det innebär väldigt stor förändring i mitt liv som jag måste lösa
på något sätt. Vet inte alls hur det kommer sluta det här men det är väldigt jobbigt just nu men som
vanligt försöker jag ta en dag i sänder. Dock är det lite svårt när det är väldigt viktigt att allt går att
lösa på ett eller annat sätt snart och då måste jag planerat ut hur jag ska gå till väga.
Jag har förklarat att detta inte funkar för min handledare på Samhall och hon ska göra några samtal
och återkomma till mig om detta. Hon håller med mig om att det inte är speciellt lämpligt men vi har
nu iaf försökt.

Ska ut med Max nu i ösregnet, det kommer han inte gilla men det är något han behöver.
Klockan är just nu kvart över två på natten och jag är relativt pigg, sa till Caroline precis att
jag är uppe tills hon kommer hem. Hon har sin jobbigaste natt på jobbet denna veckan nu
och önskar nog att det var lördag nu (för då är hon ledig på natten). Jaja vi hörs!